De äldre - En tyst väljargrupp? Valet är ditt 2018

Människor över 65 år utgör en större andel av befolkningen än någonsin. Trots detta tappar nyhetsrapportering och övrig media i princip intresset för människor när de uppnått pensionsåldern.

När äldre förekommer i valdebatten är det framförallt i två roller, som offer drabbade av skandalösa förhållanden (oftast inom vården), eller som en stor, tyst massa som ska vinnas genom höjda pensioner (eller sänkt skatt på densamma). En får lätt en känsla av att det är en homogen grupp som röstar enhetligt och med plånboken.

Det är en vanlig föreställning att människor blir mer lika varandra med åldern. Från och med 65-årsdagen förväntas individen kliva in i en ny roll, den som äldre. Du förväntas då automatiskt dela intressen och åsikter med jämnåriga.

Vår bild av "de äldre"

Idag är en vanlig föreställning att hög ålder är en följd av vetenskapliga framsteg som bättre vård och mediciner.

Äldre har i många kulturer haft en viktig roll som konfliktlösare, både inom och mellan grupper. Detta är fullt logiskt, modern forskning antyder att äldre människor över lag är bättre på att lösa svårdefinierbara problem då de använder båda hjärnhalvorna samtidigt på ett mer effektivt sätt.

I vissa kulturer har äldre även utgjort en sorts länk mellan levande och döda, inte minst genom rollen som förmedlare av traditioner och kollektiva erfarenheter.

I dagens komplexa samhälle borde kanske äldres roll vara mer betydelsefull än någonsin? Samtidigt verkar det som att äldres främsta uppgift idag är att hålla sig friska för att inte ligga samhället till last.

Den kluvna bilden av äldre

Ur ett historiskt perspektiv kan synen på äldre sammanfattas med ordet kluvenhet. Hög ålder har kunnat stå för både visdom och skröplighet, respekt och förakt, prestige och lidande och negativa och positiva attityder till äldre människor har ofta förekommit samtidigt.

Ett bra exempel är folksagor där äldre omväxlande beskrivs som senila och snåla eller starka och kloka. Ofta är idealet att äldre värderades högt och behandlades med respekt medan det i praktiken sett helt annorlunda ut. I många jordbrukssamhällen varit en återkommande källa till generationskonflikter hur och när jord och egendom ska överföras till nästa generation.

Det mest extrema uttrycket är kanske den för nordiska förhållanden berömda ättestupan, ett stup där äldre människor frivilligt eller ofrivilligt skulle ha kastats ut när de blivit en belastning för samhälle och familj. I dag är de flesta forskare överrens om att ättestupan är en myt. Däremot är den säkert ett uttryck för de starka psykologiska spänningar som kunde råda mellan generationer i frågor som berörde överföring av egendom.

En äldre man och kvinna jobbar med ett fiskenät.

Det var inte bättre förr

Ett vanligt antagande är att äldre människor hade det bättre i det traditionella bondesamhället och att generationerna levde nära varandra. Men föreställningar om storfamiljen, eller "tregenerationsfamiljen", är ifrågasatt inom forskningen. Konflikter mellan generationerna verkar ha varit minst lika vanliga som idag. Ett stort problem var våld som utövades mot äldre och då särskilt äldre släktingar. I mitten av 1800-talet utgjorde våld mot gamla föräldrar mer än hälften av alla hovrättsmål.

Föreställningen om storfamiljen hänger samman med den så kallade moderniseringsteorin. Den innebär i korta drag att industrialism, individualism och modernitet innebar en kraftig försämring av äldres status och levnadsvillkor. Inflyttningen till städerna betydde en upplösning av sociala band med en ökad ensamhet bland äldre som följd. Enligt detta synsätt har den frihet som moderniteten innebär betalats med ensamhet. Detta aktualiseras även idag, främst i jämförelser mellan "moderna" stater och så kallade utvecklingsländer. Tanken är att äldre generellt får bättre hälsa men sämre status i ett ekonomiskt utvecklat land. Men det finns inget entydigt stöd för att äldre människor trivs bättre med sitt åldrande i mindre utvecklade länder.

Vem ska ta hand om de äldre?

Före industrialiseringen var äldrevården i Sverige knuten till familjen och fattigvården. Ansvaret låg på socknarna och kyrkan. Men att kyrkan i Sverige sedan reformationen haft nära band till staten har säkert gjort att övergången till det offentligas ansvar för äldrevården har varit mer naturlig än i många andra länder.

För de som hade möjlighet var däremot vägen till en tryggad ålderdom en förhandling av privaträttslig karaktär, vanligtvis genom ett kontrakt med arvtagande barn. Jordägande bönder lämnade över gården till något av barnen mot garantier om försörjning. Samtidigt innebar detta en degradering från husfader och husmoder till tjänstefolkets nivå.

1913 infördes allmän folkpension. 1956 försvann rätten för äldre att kräva hjälp av sina barn. De äldres väl var från och med nu det offentligas ansvar.

Inget arbete – Ingen identitet

En av de största anledningarna till att äldre betraktas som en homogen grupp är att de (flesta) inte lönearbetar. Arbete är en mycket stark identitetsmarkör i Sverige, så stark att många har svårt att föreställa sig vad ett liv utan lönerabete skulle bestå av. Det är idag till exempel en helt okontroversiell tanke att ett ekonomiskt "misslyckat" arbetsliv inte bara kan utan ska innebära misslyckad pensionering. Samtidigt har lönearbetet bara existerat något hundratal år av människans historia.

Yrket i dagens Sverige är så centralt för vår identitet att pensioneringen nästan innebär en sorts utplåning av den vuxna identiteten. Pensionären går enligt detta synsätt in i ett slags icke-varande fyllt av lösryckta sysslor utan mening och som enbart fungerar som förströelse. Det finns också en utbredd föreställning om den så kallade pensioneringschocken, där pensionen innebär en stor kris för individen.

I verkligheten verkar pensionen för många bli en möjlighet att utvecklas, upptäcka nya värden och förmågor. I takt med att pensionärerna blir piggare, har det bättre ställt och lever längre blir pensioneringen för vissa en tid för att pröva nya saker, en sorts andra tonår.

En belastning för samhället?

Att det finns en grupp människor i samhället som är pigga men samtidigt inte arbetar är svårt att smälta i ett Sverige där arbete och människovärde är så starkt sammankopplat.

Människor över 65 blir då en grupp som tär på de gemensamma resurserna, en belastning för samhället. Att de dessutom blir fler leder till alltmer dramatiska föreställningar av en nära förestående "demografisk domedag", en explosionsartad ökning av antalet äldre med en kollapsad välfärd som följd. Även om en allt äldre befolkning är en reell utmaning finns det anledningar att nyansera denna bild. För det första finns det anledningar att ifrågasätta bilden av äldre som en tärande grupp.

Om vi tittar på landsbyggden så ökar där andelen äldre mest på grund av att unga människor flyttar. Detta ingår ofta i en allmän medial berättelse som problematiserar landsbyggden. I realiteten utmärker sig äldre istället genom att de ger omsorg, både uppåt och neråt i generationerna. Det handlar till exempel om vård av anhöriga, barnpassning, volontärverksamhet men också egenföretagande och lokalpolitiskt engagemang. Men då ekonomiska kalkyler endast tar hänsyn till lönerarbete syns inte detta i statistiken.

Internationellt har en del länder därför börjat räkna in även denna typ av obetalda insatser för att få en mer rättvis syn på våra gemensamma resurser.

En annan lösning är ju att höja pensionsåldern.

Är det rätt väg att gå?

Valet är ditt.

Om artikelserien "Valet är ditt"

I en serie artiklar ger vi perspektiv på nutiden med hjälp av historien. Historia kan ge bakgrund, förståelse och nya infallsvinklar. Sörmlands museum ger perspektiv på aktuella valfrågor. Artiklarna skrevs inför valet 2018.