Det fanns en tid då du inte kunde gå till mataffären och köpa din mat. Under lång tid var det självhushållning som gällde. De flesta odlade sin egen mat, jagade och fiskade. Skafferiet runt knuten var livsviktig, och naturen i närheten av där du bodde påverkade mathållningen.

Sedan inlandsisen smälte för mer än 10 000 år sedan har människor levt som kustbor vid Östersjön. Fisket har in i modern tid varit väldigt viktigt för att kunna överleva. Man fiskade året runt, men främst vid strömmingssäsongen under vår och höst. 

Här åt vi fisk närapå fem dagar i veckan. Strömming fanns alltid på bordet. Den färska stekte vi och lade in med ättika, den saltade kokade vi, den åts med löksås. Till fest var det alltid ål och lax. Det låter lyxigt idag, men det var ju det vi hade.

Fiskare vid ett båthus, möjligen på Alö i Oxelösunds skärgård cirka 1900. Foto: Axel Florin

Havets silver, har den kallats. Det är lätt att förstå när man ser strömmingens silverblanka fiskfjäll glänsa. 

Man kan gott säga att strömmingen har hållit liv i en stor del av svenska folket i århundraden. Salt strömming var vardagsmaten i hemmen i stora delar av mellersta och norra Sverige. Längre söderut och västerut var det sillen, egentligen samma fisk fast större.

Att det blev så berodde på att den fanns i mängder, den var lätt att fånga och man kunde bevara den genom att lägga den i salt och packa i trätunnor. Tunnorna transporterades med båt in till städerna och såldes på marknaderna.

Torkning, rökning och framför allt insaltning av fisk var vanligt i Sörmland. Det ökade hållbarheten, var ett sätt att konservera maten. Torkning och insaltning har idag förlorat sin stora popularitet, medan rökt fisk fortfarande är omtyckt av många.

Andra sorters fisk fångades också, som torsk, lax, gädda, flundra, abborre, sik och ål. Dessa kunde man, till skillnad från strömmingen, förvara någon tid i en sump vid bryggan. En sump är en stor trälåda som läggs under vatten, försedd med hål så att vattnet kan flöda igenom. Vissa av de gamla båtarna hade inbyggda sumpar för att man skulle kunna leverera färsk fisk.

Järnvägen ströp en del av strömmingsfisket i slutet av 1800-talet. För med tåg kunde man frakta saltad sill från Västkusten till hela Sverige. Och i valet mellan att köpa stor, salt sill och liten, salt strömming så valde de flesta sillen.

Men utvecklingen gick vidare. Med en motor i båten och lådor med is, så kunde fiskarna sälja sin strömming färsk. Därmed ökade efterfrågan igen. Bäst gick det under och strax efter andra världskriget då mycket var ransonerat, men inte fisk.

Fisket blev allt mer specialiserat och en fiskare hade inte längre tid att också sköta ko och gris. En kår med bara yrkesfiskare bildades. Skärgårdsbönderna fortsatte visserligen att fiska, men mest för husbehov och lite försäljning hemmavid.

Det bodde fiskare på Hasselö, Korsholmen, Ålö, Beten och så inne i Oxelösund. Det fanns ju fiskare överallt. I början på 1950-talet var det mycket strömming. När de stora stimmen kom, så kom det båtar från alla håll till Oxelösund, från Västervik, Karlskrona, ja till och med Haparanda. Till en början hade vi inga ekolod. Det var ett roligt fiske när man inte riktigt visste var stimmen fanns. Det blev ju så att några fick mycket och några fick lite men det brukade jämna ut sig. Det var fisk i någon form på matbordet för jämnan. Strömming, abborre, gädda, braxen, sik, lax, flundra, ja alla sorter. Nu lägger jag nät för husbehov. Köper fisk gör jag inte. När man vet hur färsk fisk smakar så vill man inte ha någon annan. Men det är stor skillnad mot förr. När vi för tio-femton år sen satte några nät ute vid Ljungholmen så kunde vi få hundra flundror. Nu är det knappt man får fyra-fem stycken.

Från slutet av 1950-talet drog allt större båtar allt större nät, i första hand trålar, som fångade in allt som kom i vägen. Då kunde man också gå längre ut på öppet vatten och fiska året om. Ordet rovfiske myntades.

Så kom miljölarmen. Strömmingen visade sig innehålla en rad giftiga kemikalier. Den är så påverkad att man inte bör äta den för ofta. Ändå har den numera tagit sig från vardagsköket till lyxkrogen.

Historiska foton från Oxelösunds skärgård

I Sörmlands museums arkiv finns otroligt fina fotografier från Oxelösunds skärgård, från tidigt 1900-tal. Fotografierna kommer från direktör Stephan Janzon (1859-1944) som hade sommarhem i Oxelösund. Där förevigade han skärgården med dess invånare. Här kommer ett urval:

Mer om mat i historien

• Artikel: Mjölk - vitt gift eller hälsodryck?
• Artikel: Historiska spår av honung
• Artikel: Maten för soldaterna vid Malmahed
• Artikel: Krogar i Malmköping
• Utställning: Fyll skafferiet
• Fotoutställning: Bilder som berättar - vad blir det för mat?
• Bok: Sörmländska matminnen
• Bok: Matmöten
• Bok: Kokkonst