Logotyp

Honung

Binas söta honung har varit eftertraktad av människor genom hela mänsklighetens historia. Men vad har man haft den till egentligen? Och vad finns det för sörmländska spår av honung i de historiska arkiven?

I Europa har biodling förekommit sedan folkvandringstid. Man tog tillvara på både honungen och bivaxet. Honungen användes som sötningsmedel och bivaxet vid matlagning, sömnad och ljustillverkning. I Sverige var biodling väl utbredd under flera hundra år.

När den inhemska sockerbetsproduktionen tog fart under sent 1800-talet blev sockret billigt och lättillgängligt. Honungen blev då en mer exklusiv produkt. Men så kom första världskriget och ransonering av livsmedlen, bland annat på socker. Honung och biodling blev åter intressant. Många satsade på att bygga ut sina bigårdar då det fanns stora möjligheter att tjäna pengar på biodlingen.

Fyrkantiga, moderna, bikupor av trä. I bakgrunden byggs höghusen vid Stenkulla, Nyköping.
Fyrkantiga, moderna, bikupor av trä.

Bikupor vid Stenkulla gård i Nyköping år 1962. Foto: Olle Hagelroth

Efter en nedgång i antalet bigårdar, har kurvan vänt upp igen och intresset för biodling är nu större än på länge. Att odla bin i stan är dessutom perfekt. Stadsbina ger faktisk mer honung än deras kusiner från landet. I stan finns det blommor i parker och trädgårdar som växer från tidig vår till långt in på hösten. Enligt vissa biologer erbjuder staden till och med bättre biologisk mångfald än de monokulturella odlingslandskapen på landsbygden.

Men vad finns det för historiska röster i arkiven kring honung? Och kan vi bjuda på något historiskt recept? Mer om det efter bilderna!

En äldre man står vid en bikupa av halm, och sex fyrkantiga bikupor av trä.

Karl Gustav Larsson vid sin biodling i Bälinge på 1940-talet. Från dessa bikupor hämtar han både bivax och honung. Kanske säljer han det han själv inte behöver?
Karl Gustav (född 1865) var snickare och smed och kunnig inom lite av varje. Då han fyllde 100 år förvånade han hela bygden med att åka till Egypten på semester. Foto: Dan Samuelsson

En an och en lång rad bikupor.

År 1947 är det fortfarande ransonering av livsmedel efter andra världskriget. Honung var ett värdefullt tillskott i hushållet. Otto Karlssons biodling gav vinst för både honom och Högsjöborna. Fotograf: Okänd, Högsjö kulturmiljöförening

två bikupor av halm i Sörmlands museums magasin.

Bikupa av halm var länge den vanligaste typen av bikupa. Moderna bikupor med fyrkantiga, löstagbara ramar har utvecklats sedan första halvan av 1800-talet. Denna bikupan är en gåva av folkskolläraren Rut Falk (1900-1990) i Nyköping.

Honung har använts både som läkemedel och för att söta maten. På Institutet för språk och folkminnen finns uppteckningar kring honung, bland annat från Sörmland 1931:

Slungning är en tämligen ny metod i Stora Malms socken (omkring 20 år). Förr skilde man honungen från vaxet genom att stöta sönder kakorna och låta dem självrinna genom en linneduk som placerades i närheten av spiselden. De rester som fanns kvar i duken, lades i litet uppvärmt vatten, där återstående honungen fullständigt sköljdes av vaxet.

Sedan vaxet silats från honungsvattnet, tillsattes detta med jäst, humle och andra kryddor. Detta mjöd, som kallades honungsdricka, framställdes allmänt för omkring 20 år sedan och även någon gång nu för tiden. Det ansågs mycket närande och hälsosamt. Man drack också av det för att "dricka märg i bena", dvs för att bliva stark.

Vaxet koktes i vatten och silades hett, då det ju är lättflytande. Vaxet användes till ljus, skomakarvax osv, honungen till sötningsmedel vid matlagning och bak. Under krigstiden användes den istället för socker i kaffet och istället för smör på brödet.

Honung ansågs vara bra mot förkylning och hosta. Man värmde honung och vatten och drack detta varmt tillsammans med brännvin. Honungen förvarades på ett kallt ställe i en glasburk överbunden med papper. Då honungen försockrades värmde man den, varvid den återtog sin ursprungliga form.

Honungsdricka

I arkiven talas det ofta om honungsdricka, vilket verkar ha varit ett vanligt historiskt sett. Här kommer ett sörmländskt recept på honungsdricka:

51 honungsvatten
ca 15 g jäst
1 näve humlekottar

I ursprungsreceptet kom honungsvattnet från en biodlares rengöring av honungsslungare och bivax, men det kan naturligtvis blandas till av honung och vatten.

Koka upp honungsvattnet, skumma och smaka av.
Tillsätt litet extra honung om det önskas sötare, därefter en näve humlekottar. Låt brygden svalna.
Tillsätt söndersmulad jäst och låt jäsa i rumstemperatur över natten.
Skumma bort det översta lagret. Sila genom silduk och tappa på flaskor med kork.
Förvaras svalt och används som måltidsdricka.

Se till flaskorna och öppna korkarna någon gång, då drickat kan efterjäsa och risk finns att flaskorna sprängs. Kan drickas direkt, men är godast efter en vecka. Håller ett par veckor.

Receptet kommer från Mary Rudin, Malmköping, född 1931 i Gryt. Hon berättar:

Min pappa Axel Eriksson slungade honungen ... sedan sköljde mamma, Edit Eriksson, ur de använda kärlen och kramade ur en del av vaxbitarna i ljummet vatten. Övriga vaxbitar sparades för att användas vid en senare beredning av honungsdricka.

Nästa dag skummades det översta lagret bort och hamnade i grismaten. Jag minns hur glada grisarna blev, det var väl lite alkohol som bildats i humle och jäst! ... Det var mycket gott. Som barn fick jag bara dricka honungsdricka ur en äggkopp. Kanske berodde det på de glada grisarna.

Receptet kommer från Sörmlands museums bok Sörmländska matminnen, som du kan köpa i museets butik.

Mer om mat i historien