Vingåkers vargar, Katrineholms grisar, Helgesta pattar och Vårdinge pannkakor - det är alla namn på sörmländska ungdomsgäng som härjade på landsbydgen för 250 år sedan. Vad gjorde de? Och hur skulle man göra för att komma med laget?

I bondesamhället var det endast vuxna, gifta män som deltog i by- och sockenstämmor där de viktiga besluten fattades. Din status och dina rättigheter som vuxen medlem av den lokala gemenskapen var alltså kopplad till äktenskapet och innehavet av jord.

Vid konfirmationen upphörde du att vara ett barn, men du var för ung för att gifta dig. Perioden där emellan blev ett sorts limbo för unga män. En tid då du saknade familjefaderns status och rättigheter.

Hur lång denna period blev berodde på dina möjlighet att driva ett eget hushåll. För att gifta sig krävdes att du hade ekonomiska förutsättningar att stå på egna ben. Under 1600- och 1700-talet ökade konkurrensen om jorden samtidigt som statsmaktens kontroll växte. Allt detta bidrog till att förlänga denna period av identitetslös ungdomstid. Lite som dagens unga som tvingas bor kvar hemma på grund av svårigheten att skaffa ett eget boende.

Ynglingalag

Dessa unga män samlades i tätt sammanhållna gäng, så kallade ynglingalag. Ynglingalagen erbjöd både gemenskap och sammanhang men också en inbördes kontroll. Ynglingalagen präglades av klädkoder, inbördes hierarkier och mer eller mindre omöjliga inträdesprov vilket fungerade som ett sätt att stärka gruppkänslan. Då de flesta ogifta ungdomar tjänstgjorde som drängar och pigor var deras möjlighet att samlas begränsad under vardagar. Ynglingalagen "aktiverades" därför främst vid fester, helgdagar och marknader.

Kvinnor deltog också

Unga kvinnor deltog också i ynglingalagens aktiviteter även om det antagligen inte var som fullvärdiga medlemmar. Kvinnor kunde arrangera danser eller så kallade lekstugor, tillställningar som var viktiga träffpunkter för dåtidens ungdom. De påverkade dessutom i allra högsta grad genom sin närvaro och bidrog säkerligen till att motivera de manliga medlemmarna i allt från styrkeprov till våghalsiga hyss.

Unga kvinnor hade också sina egna samlingsplatser, till exempel den så kallade spinnstugan. Där möttes unga kvinnor för olika former av textil arbete. Hit drog sig också de manliga medlemmarna i ynglingalagen. I spinnstugan var kvinnorna däremot på hemmaplan och kunde på att tydligare sätt diktera villkoren.

Ställde till problem

Ynglingalagen kunde ställa till med både det ena och det andra, vilket ibland lämnat spår i källorna. I de flesta fall handlar det om relativt harmlösa pojkstreck, i andra fall rörde det sig om ren brottslighet. Men allra mest ägnade de sig åt att bråka med andra gäng från angränsande socknar eller byar. Gängen kunde ägna sig åt regelrätta räder in i fiendens territorium. Marknadsdagar och andra tillställningar när mycket folk samlades var annars självklara skådeplatser för uppgörelser gängen emellan. Klädkoder och inträdesprov i all ära, det finns trots allt inget som stärker gemenskapen i en grupp så mycket som en gemensam fiende...

Marknad på Åsen av Josef Willhelm Wallander från 1852 föreställer den stora marknaden vid i Vingåkers kyrka. Marknadsdagar var tillfällen då många människor från olika platser möttes. Här konfronterades även ungdomar från olika byar och socknar. I det här fallet verkar det däremot vara en stöld som väcker länsmannens (i mitten) uppmärksamhet.

Busiga Bussar

Vi känner till ett antal ynglingalag från Sörmland. Många av dem gick under mustiga eller märkliga tillmälen som till exempel Vingåkers vargar, Katrineholms grisar och Helgesta pattar. Vissa namn kanske inte hade varit helt gångbara i den undre världen idag. Vårdinge pannkakor låter kanske inte så hårdkokt när allt kommer omkring för att nämna ett exempel.

En Öjabuss enligt Rikard Dybeck.

Mest kända av de Sörmländska ynglingalagen är Öja bussar som höll till i Öja socken, sydväst om Eskilstuna. Ordet "buss" har nu inget med kollektivtrafik att göra utan betydde ungefär "pålitlig stridskamrat" eller något i den stilen. Den kunskap vi har om bussarna kommer främst från folklivsforskaren Richard Dybeck som var verksam under mitten av 1800-talet. Han var intresserad av fenomenet ynglingalag och samlade in ett stort antal muntliga berättelser i Sörmland. Enligt honom hade bussarna sin storhetstid under 1700-talet, även om de tros ha varit aktiva betydligt längre tillbaka i tiden.

Öjabussarnas styrkeprov

Enligt Dybeck bestod gänget av en kärntrupp som utgjordes av 16 unga män. Bussarna ska ha haft en samlingsplats i närheten av Öja kyrka, som kallades för Öja bricka. Där fanns tre stora stenar som ingick i det styrkeprov som måste klaras av för att få bli en buss. Du var tvungen att lyfta den minsta av stenarna för att bli upptagen i gänget.

Den största stenen, som kallades kungsstenen, var i princip klotrund och utifrån storleksbeskrivningen bör den ha vägt närmare 300 kilo. Den som lyckades lyfta stenen hade möjlighet att aspirera till "kung" det vill säga bli en ledare för hela ligan. Stenarna finns inte kvar idag, kanske murades de in i kyrkan i samband med en ombyggnation på 1800-talet.

Bussarnas högtidsdräkt

Bussarna hade också en särskild högtidsdräkt som bars vid speciella tillfällen. Exakt hur dräkten såg ut vet vi inte. Men Dybeck har lämnat efter sig en teckning som han gjorde utifrån muntliga beskrivningar. Utöver skinnbyxor och en blusliknande lång tröja med väst skulle bussen bära vita eller spräckliga knästrumpor med röda band och tofsar. På huvudet hade bussarna en rejäl mössa av björn- eller hundskinn och med röd, rundad kulle. Enligt Dybecks beskrivning var bussarna beväpnade med en sorts knölpåk och längst ut på detta tillhygge fästes en sporre. Kanske är detta orsaken till att vapnet kallades för "vrensken" ett märkligt ord med betydelsen "hingst". När tillhygget bars dolt under rocken talade de istället om "fölungen".

Öjabuss i högtidsdräkt. Teckning av Richard Dybeck.

Öjabussens vapen, "vrensken".

Kungen blev skjuten

Alla sagor har ett slut, så även den om Öja bussar. Efter storhetstiden på 1700-talet förde de en tynande tillvaro för att sedan försvinna helt under början av 1800-talet. En nedtecknad händelse kan ha varit början på slutet för de busiga bussarna.

En natt ska bussegänget ha begett sig över Hjälmarens vatten på en av sina vanliga räder. De tog sikte på Julita gård för att palla äpplen. De upptäcktes och lokalbefolkningen blev rejält uppskrämd av det nattliga besöket. Folk rusade till och handgemäng uppstod. I tumultet ska även skott ha avlossats och det bar sig inte bättre än att självaste bussekungen blev ihjälskjuten där han satt uppe i ett träd. Detta var förstås ett hårt slag för Öja bussar och de verkar aldrig riktigt ha hämtat sig från händelsen. Kanske var det inte längre roligt att vara gängmedlem när pojkstrecken på detta sätt förvandlats till blodigt allvar.

Stadens ynglingar?

Om ynglingalagen härjade på sörmländska landebygden, hur kunde det då se ut i städerna? Var allt frid och fröjd? Mer om det i nästa kapitel! 

Läs mer om ungdomsgäng i historien