Logotyp

Safas berättelse

Mynt och sedlar från Syrien, papperslapp med arabiska tecken och ett SIM-kort.

Minnen från hemlandet. Mynten och sedeln påminner Safa om hennes tidigare liv. Pappret med vänners namn och telefonnummer, och SIM-kortet, hade hon med sig under hela flykten för att kunna komma i kontakt med dem.

Är det här Europa?

"Vi satt och grät och tänkte: Är det här Europa? Det här kan inte vara Europa."

Jag heter Safa. Jag är snart fyrtio år, är skild och har fem barn, två döttrar och tre söner. Vi kom till Sverige för att överleva och för att få en bättre framtid för mina barn, särskilt eftersom barnen hade varit borta från skolan i tre år på grund av kriget i Syrien.

Vi var sjutton personer som tillsammans lämnade landet för att situationen var mycket svår. Det kändes som allt bara blev värre och när min bror dog i kriget så bestämde jag mig för att fly. Jag valde att komma till Sverige eftersom mina barns pappa redan bodde här. Vi åkte från Syrien till Turkiet och sedan vidare till Bulgarien.

När vi påbörjade flykten så var det särskilt tungt för min svägerska och hennes barn. Hon hade ett nyfött barn som vi alla turades om att bära medan vi gick, eftersom hon nyligen hade genomgått ett kejsarsnitt.

När vi nådde Bulgarien så var situationen i flyktingläget mycket dåligt. Det var kallt, smutsigt och luktade illa. Det var en stark lukt av kemiska medel som gjorde det svårt att andas. Det kändes som ett smutsigt fängelse. Vi blev fråntagna alla vassa saker som saxar och nålar så att ingen skulle kunna skada varandra med hjälp av föremålen.

Den första veckan i flyktinglägret var alla lampor tända hela tiden som gjorde det omöjligt att sova. Det var ett sätt för vakterna att ha kontroll på oss och de gjorde olika genomsökningar av lägret dag som natt. Det fanns inget kök, så vi lagade mat över en öppen eld. Jag bad min kusin och ett av mina barn att gå i väg och handla några ingredienser så att vi kunde laga mat. Det blev oftast potatis, några ägg, bröd och smör. Det fanns ingen möjlighet att tvätta sig.

Läs mer: I Sverige rapporterade media om situationen i Bulgarien. Bland annat i SVTs artikel "Syrier protesterar mot bulgariens flyktingmottagande

Efter lite drygt två veckor betalde vi en av vakterna så att vi skulle föras över till ett annat flyktingläger i Sofia. Vi hade skickat över alla väskor till det nya lägret med en av mina söner och medan han stod utanför flyktinglägret så kom en okänd man och högg honom i ryggen med en kniv. Han var bara sjutton år och förövaren var en stor stark man.

Han blödde väldigt mycket och det tog lång tid innan ambulansen kom. Flyktinglägret låg långt ifrån sjukhuset i Sofia. Jag tror att det tog ungefär fyra timmar totalt innan han var framme vid sjukhuset och blev undersökt av läkare för att sedan opereras. 

 

Min son kom till sjukhusets akutmottagning med stora blödningar och behövde genast opereras. Sjukhuspersonalen lyckades ringa min svåger, barnets farbror, och bad om ett tillstånd att operera min son eftersom det krävdes en anhörigs underskrift. Jag visste ingenting om vad som hade hänt. Vid elvatiden på kvällen fick jag reda på att min son hade blivit knivhuggen. Jag ville åka direkt till sjukhuset och en man på flyktinglägret erbjöd mig skjuts dit.

Nästa dag efter attacken så visste jag inte vad jag skulle ta mig till. Vi var nyanlända och kunde varken språket eller hitta i staden. En okänd man för mig började prata med min svåger om att han hade hört vad som hade hänt med min son. Han jobbade i kommunen och skulle åka och hälsa på Ali. Genast så sa jag att jag ville följa med honom i bilen. Jag hade ingen aning om hans intentioner eller om han skulle köra mig till rätt ställe. Min svåger frågade "Hur kan du åka med honom?" Jag svarade " Det är mitt barn! Jag kan aldrig lämna honom!

 

Läs mer: Flera artiklar publicerades i media, om Safa och vad som hände hennes son i Bulgarien:

Efter all press och uppståndelse kring händelsen med Ali så hörde sångaren och filantropen Yank Berry talas om vad som hänt och ville hjälpa oss. Han besökte Ali på sjukhuset och ordnade ett boende på ett hotell för alla oss sjutton personer bekostat av honom, så av de åtta månader i Bulgarien så bodde vi fyra månader på hotellet.

Läs mer: En artikel i The globe and mail berättar om Yank Berrys arbete med flyktingarna i Bulgarien och hur han hjälpte Safas familj. 

Efter detta ordnade Yank Berry en resa med flyg för oss till Stockholm. På flygplatsen kunde vi söka asyl och blev förflyttade till asylboendet i Flen. Det tog nio månader innan vi fick uppehållstillstånd och i samband med min skilsmässa här i Sverige så flyttade jag och barnen till ett eget boende.

Mina barn är glada och trygga här i Sverige. De trivs i skolan och samhället och de har vänner, även om umgänget med vänner är mindre än vad vi är vana vid. Jag försöker hålla mig nära mina barn och vi brukar prata om allt som händer på dagarna.

Föregående