Kämpa för att överleva om båten sjunker

"Jag sa till henne att bara ta hand om sig själv och kämpa för att överleva om båten skulle sjunka"

Jag heter Imad Al Shatti och är 47 år gammal. Jag är gift och vi har fyra döttrar. 1976 flyttade jag med min pappa från Syrien till Förenade Arabemiraten och där vi bodde vi i nästan tio år innan vi återvände till Syrien. Jag har haft många olika yrken som bland annat inredare, DJ och målare.

Strax innan kriget bröt ut arbetade jag som egenföretagare och skapade en ny teknik för att dekorera väggar, en teknik som inte fanns i Syrien vid den tiden. Under 2010 och året därefter började företaget få färre kunder. Kriget förstörde allt och skapade ekonomisk kollaps. Det fanns inga pengar, ingen säkerhet och definitivt ingen framtid. Jag kände att jag inte kunde stå ut med att leva på det sättet där, så vi bestämde oss för att flytta till ett annat land och det blev Libyen.

Konflikten som började 2011 i Libyen pågick framtill att Mummar Al Gaddafi avsattes och efter det började landet sin återuppbyggnad. Det var vid den tidpunkten som en av de ingenjörer som jag hade samarbetat med tidigare, gav mig rådet att resa till Libyen. Han bad mig att åka dit för att undersöka situationen och under tiden så skulle han ge stöd, material och så skulle vi kunna vara samarbetspartner. Med andra ord skulle jag vara företagets ansikte utåt i Libyen och han skulle vara kvar i Syrien. Han ville ta det försiktigt eftersom att det fanns en stor rädsla och skepsis för befolkningen i Libyen. Det tog bara en vecka efter samtalet och sedan var jag i Libyen.

Vi startade vår resa från Daraa i Syrien till Jordanien. Från Al Aqaba Port i Jordanien till Egypten sedan längs den egyptiska kusten tills vi var i Libyen. Resan och första möte med den libyska tullen var omtumlande på grund av det hårda aggresiva bemötandet med alla undersökningar och granskningar för att komma in i landet.

Tiden i Libyen var svår i och med att landet höll på att återuppbyggas efter Mummar al Gaddafis fall 2011 och under 2014 utvecklades ett fullskaligt inbördeskrig mellan olika rivaliserade grupper.
De började genomsöka gator, bilar och transporter och var särskilt hårda mot män, medan det fanns någon slags oskriven regel att ha respekt för kvinnor och barn. Jag har en vän där som inte vågade gå till snabbköpet själv när han hade slutat sitt arbete för dagen. Hans fru och barnen fick gå med honom varje gång.

Jag beslutade att min dotter skulle sluta skolan när hon gick i sjunde klass efter en särskild händelse. Fem flickor som kidnappades vid skolans entré, tre av flickorna var syrier och två var libyska. Jag kände en av de syriska flickornas pappa. Han letar fortfarande desperat efter henne i Libyen.

Jag upplevde ojämlikhet, rån, utpressning och orättvisa och till slut bestämde vi oss för att fly från Libyen. Vi började leta efter människosmugglare. Slutligen så hittade vi en och vi kom överens om ett bra pris, eftersom vi var en större grupp familjer som ville åka tillsammans. När vi kom fram till smugglarna ordnade de fram var sin liten flytbar gummibåt till oss familjer som vi skulle åka den första sträckan med. Sedan skulle andra smugglare hämta oss upp med en större båt efter ett litet tag. När den andra båten kom så var det en liten träbåt med två våningar och "kaptenen" var en av passagerna. Innan vi gick på båten så sa jag till min ena dotter Lana att bara ta hand om sig själv och kämpa för att överleva om båten skulle sjunka. Jag bad henne att inte titta bakåt och bara kämpa för att rädda sig själv och ingen annan.

På den övre våningen så var det runt 235 människor medan den undre våningen så var det runt 400 personer och på den allra högst uppe i båtkabinen så var det runt 125-130 personer så totalt var vi runt 830 till 840 människor på båten.

Det nedre våningsplanet var redan fullt med människor från olika länder, främst med afrikansk bakgrund. Vi andra som kom på båten senare fick ta plats på det övre våningsplanet. Jag fick stå hela resan eftersom det inte fanns någon plats att sitta. Mina tankar var hela tiden hos min äldsta dotter Leen som fortfarande är kvar i Syrien.

Plötsligt ringde min mobil. Det var en så konstig situation att vara mitt på havet och få ett samtal och alla på båten undrade vem jag pratade med. Det var en av mina vänner från Tripoli, Libyen. Han undrade hur det gick för oss eftersom han visste att vi hade haft problem och att vi hade fått vänta några dagar för att kunna åka iväg. Han undrade om vi behövde något som till exempel pengar till mobilen eller något annat. Efter samtalet så försökte jag ringa smugglaren och jag lyckades få tag i honom. Han fick min position som han skulle skicka till kustbevakningen och efter det så stängde han av sin telefon.

Imads familj på den större båten mellan Libyen och Grekland.

Imad och hans vänner på båten mellan Libyen och Grekland

Vid det här laget var många på båten trötta och förvirrade och det var brist på vatten. I det ögonblicket, i båten mitt på Medelhavet, infann sig en känsla av död och rädsla. Just i den förtvivlade stunden så hittade ett norskt räddningsfartyg oss. Jag hjälpte till att dra ut folket från vår båt till räddningsfartyget. Min axel var skadad, men jag var så glad att kunna hjälpa människor och se deras livsgnista igen. Till slut så var vi alla räddade.

Imads fru var den första som kom över till det norska räddningsfartyget, därifrån tog hon denna bild.

Vi korsade alla landsgränser från Italien till Tyskland vidare till Schweiz och Danmark för att sedan slutligen komma fram till Sverige. När vi begav oss på flykt så var önskan att leva tillsammans som en familj i ett utvecklat land, vilket var den främsta anledningen till att vi valde Sverige. I Sverige kom vi till asylboendet Solbacka vid Stjärnhov.

Under vår väntetid för beslut om uppehållstillstånd från Migrationsverket så tog jag initiativ till ett projekt tillsammans med andra personer på boendet. Vi gjorde en konstinstallation som innebar att bygga upp en jättestor svensk flagga på gården utanför. Det var ett symboliskt sätt att tacka Sverige som hade tagit emot oss.

Imad och andra boende på asylboendet tillverkar delar till konstverket ”Svenska Flaggan”.

Konstverket ”Svenska Flaggan” sätts upp på asylboendet Solbacka.

Projektet fick en större betydelse och mening för oss. För plötsligt så var det inte lika viktigt att bråka om maten eller andra saker på dagarna. Det här projektet uppmärksammades och jag blev intervjuad av Aftonbladet.

Läs mer: Läs artikeln i Aftonbladet, "Här tackar flyktingarna Sverige – med en jätteflagga"

När vi till sist fick vårt uppehållstillstånd så känner jag att det här är mitt hem och att jag inte längre är någon resenär. Jag tror ingen kan förstå hur det känns förrän man är på väg att förlora sitt hem. Jag förstod från första dagen att Sverige är mitt hem för alltid.

Imads dotter Lana berättar om sig själv 

På nästa sida

Safa berättar om hur det var att bo på flyktingläger, ett smutsigt fängelse kallar hon det. Om mordförsöket på hennes son och om när hjälpen kom från oväntat håll.