Vi hade inget val

"Många flyktingar som ville korsa gränserna till Turkiet sköts ner av prickskyttar. Det var omöjligt att undkomma för prickskyttarna eftersom de aldrig missade måltavlan."

Rosif är 38 år och från Syrien. Hon har två barn, en pojke och en flicka, och är gift med en syrisk man. Maken hade arbetat för den syriska regeringen. Därför fanns stor risk att han skulle bli arresterad under kriget - familjen blev tvungen att fly. 

Under ungefär två år flyttade familjen mellan Turkiet och Syrien för att undkomma kriget. Till slut blev situationen ohållbar och familjen bestämde sig för att sälja sin lägenhet i Syrien och flytta till Sverige. Men innan de hann sälja lägenheten hann de väpnade grupperna beslagta den.

Familjen tog en taxi för att lämna Syrien. På vägen såg den 12-åriga sonen genom bilfönstret att deras granne var halshuggen och att hans huvud var upphängt över stadsporten. Pojken slutade prata, fick mardrömmar och led av posttraumatisk stress som pågick över ett år. Än idag är han påverkad av det och kan inte vara själv för långa stunder.

Familjen flydde hastigt från sitt hem. I stressen glömde de ta med sig ID-handlingar och pass. För att kunna passera den turkiska landsgränsen var en av föräldrarna tvungen att återvända hem och hämta passen. Rosifs make ville först göra det, men på grund av hans arbete i regeringen så var risken för stor för honom. Rosif fick göra det och hon beskriver det som ett livsavgörande beslut. Med risk för sitt liv återvände hon till hemmet för att hämta passen och papprena.

Skjutningar och bombningar pågick överallt när Rosif kom fram till området där familjen bodde. Beväpnade soldater stoppade henne. Hon blev kontrollerad och utfrågad, varför ville hon komma in i sitt hem igen? Hon fick tillåtelse att gå tillbaka och hämta sina saker. När hon stod där framför sitt hem med den trasiga ytterdörren så glömde hon helt bort varför hon var där. Hon stod där, helt tom på tankar.

När jag kom tillbaka hem för att hämta passet och ID-handlingar så glömde jag allt och jag hade en total blackout.

Telefonen ringde. Det var Rosifs make som frågade om passet och om hur det gick. Först då blev hon medveten om var hon befann sig. Maken förstod att Rosif var förvirrad och rädd, så han började säga åt henne om vad hon skulle göra och fortsatte att prata med henne tills att hon hittade dokumenten och var tillbaka hos familjen igen.

Många flyktingar som ville korsa gränserna till Turkiet sköts ner av prickskyttar. Det var omöjligt att undkomma för prickskyttarna eftersom de aldrig missade måltavlan. Efter att de hade blivit dödade så tog det fyra till fem dagar för andra att kunna dra ut kropparna och när de gjorde det så upptäckte de att de var bitna av hundar och med ruttnade maskar. Är det så livet borde vara? Det är definitivt inte. 

Gränsen mellan Turkiet och Syrien där taggtråd ska hindra människor att passera.

- Det är nästan bara tio minuter mellan mitt hem och gränsen, berättar Rosif. Jag tog fotot på taggtråden och tänkte på hur världen är och hur konstigt och utbytbart livet är. Detta stängsel är den linje som vi skulle korsa till andra sidan och innebära att livet tog oss till en helt annan och smärtsam situation.

Flykten fortsatte till Europa över Medelhavet som för många andra flyktingar från Syrien under den här tidsperioden. Rosif berättar:

Även om vi kände många som hade tagit den vägen och inte klarat sig så hade vi inget val. Men jag kan fortfarande inte förstå att vi tog den risken och åkte. Det finns ingen mer utsatt känsla än att vara mitt på havet. Jag kände då bara jag ville nå den andra sidan. Jag skulle kunna utstå våld eller vad som helst bara vi klarade oss. Jag är rädd för vatten och kan knappt förmå mig att titta på ett fullt glas med vatten. Jag tänkte hela tiden på mina barn och tittade på deras ansikten. Jag tänkte inte på mig själv eller om att jag skulle dö. Men jag kunde inte stå ut med tanken på att se dem dö framför mina ögon. Att dö genom att drunkna är den mest hemska döden någon kan möta. Det här var den mest jobbiga och hemska situationen under flykten som tog nästan tre och en halv timme. Varje minut var som en timme. Barnen på båten grät hela tiden när vi var på havet och jag bad till Gud hela tiden för att mina barn skulle klara sig.

Familjen beslutade att ta sig igenom Europa med bil till Sverige tillsammans med en större grupp människor på flykt. I en bil fanns bara tre platser, så Rosifs dotter fick åka i en annan bil tillsammans med en äldre syrisk man som familjen kände sedan tidigare. Bilföraren som körde dottern blev plötsligt rädd att bli påkommen och stannade efter bara en liten bit. Passagerarna i bilen – däribland dottern - fick gå till fots sex kilometer för att möta upp resten av familjen.

När inte dotterns bil dök upp letade föräldrarna förtvivlat efter sin dotter. De var övertygade om att hon var borta. Efter mer än sex timmars letande, utmattade av sorg och gråt kom dottern gående, omskakad och gråtande. Familjen förlorade tågbiljetterna som de hade köpt för resan vidare till Sverige, men de kunde fortsätta vidare tillsammans som en hel familj.

- Ett minne som har etsat sig fast var när vi var i Serbien i en offentlig park i Belgrad för att sova, berättar Rosif. Det var en hel del andra flyktingar som sov i parken och när det kom fram en kvinna som också var på flykt och frågade mig om jag hade någon pyjamas med mig. Jag hade bara en extra med mig men jag gav den till henne för jag såg hur stort behov hon hade av den. Jag kände så mycket för henne som var ensam med barn på flykt så jag frågade henne: Behöver du hjälp eller vad jag kan göra för dig? Det var den 15 augusti 2015.

I Malmö väntade familjen på tåget för att åka vidare i Sverige, där fick Rosif kontakt med en kvinna som också väntade på tåget. De pratade och bytte mobilnummer med varandra för att hålla kontakten. Innan de skiljdes åt gav kvinnan Rosif 500 kronor och sa att det var en present till barnen. Rosif hade med sig ett radband som hon hade fått av sin syster för böner under flykten. Hon gav radbandet till kvinnan för att hon ville ge något fint och det var det enda hon hade kvar från flykten.

På nästa sida

Imad berättar om flykten från Syrien via Libyen, om människosmugglare och om känslan av död och rädsla på en båt mitt på Medelhavet. Och om första tiden i Sverige, den långa väntetiden på asylboendet Solbacka innan beslut om uppehållstillstånd kom.