Kor i skogen var inte någon ovanlig syn fram till sekelskiftet 1800–1900. Skärgårdsbonden var tvungen att utnyttja markerna på alla tänkbara sätt för att kunna försörja sig och sitt hushåll. 

Utmarken och inägden

Innan 1800-talet var att låta boskapen beta i skogen ett sätt att uttnyttja marken i skärgården effektivt. Detta område kallades då utmarken. Djuren gick fritt och det som hägnades in med gärdesgård var den så kallade inägan – marker med trädgårdsland, åkrar, ängar och beteshagar. Tvärtom mot idag alltså, då vi istället hägnar in djuren.

Korna går i land efter att ha simmat från sommarbete på Bergö 1916.
Bild: På Ringsö. Sörmlands museum, Public Domain Marked. 

I skärgården användes också öarna runt gården som betesmark. Där behövde inte djuren vaktas från rovdjur. Får och getter betade ofta på öarna längst bort från gården. De var lättare att frakta och behövde mindre tillsyn än korna. Men betesholmarna fick inte ligga för långt bort och måste kunna nås även vid dåligt väder. Djuren fraktades i storökor, ett slags segelbåt, i flatbottnade färjor, eller så simmade de själva. Ibland användes speciella kofärjor.

Vi har fraktat kor i den. Vi lade till vid en grund strand med sidan till och stjälpte den lite grann och så fick korna kliva i. Sedan fraktade vi dem mellan holmarna.
Rustan Söderlund, född 1944, Krampö

Jordbrukets modernisering och skärgårdens förändring

Idag är utmarken försvunnen. Inga djur betar längre fritt i skogen. Då skogen blev lönsam under 1800-talet lät man inte djuren gå och beta där och äta upp nyplanteringar. När korna började producera mer mjölk behövde de bättre foder än det de kunde hitta i skogen. Djuren stängdes in i hagar istället. Dessutom blev odlingsmarkerna större och det blev för stora ytor att hägna in. Betad utmark är det markslag som har minskat mest i Sverige under 1900-talet.

Vill du följa med till nästa kapitel som handlar om olika djur i skärgården, till exempel havsörn, gråsäl eller grävling?