Varje ny övningsperiod började med att männen marscherade till de olika förråden och hämtade den utrustning de behövde, allt från filtar och kalsonger till kängor, vapen och ammunition.

De indelta soldaterna hade själva ansvar för sin uniform och en stor del av sin utrustning. De inkallade beväringarna behövde däremot utrustas från topp till tå. I takt med att de blev allt fler så krävdes också allt fler förråd.

Med furiren i täten gick vi diagonalt över den stora heden till en hög ålderstigen röd inhägnad förrådsbyggnad. Det var vapenförrådet. Där fick vi ut var sitt gevär. Vapnen var smetiga - anoljade hette det på militärspråk - och trasselsudden som vi också fick ut var välkommen.
[...]
Förrådsförvaltarna var ytterst noga med att få tillbaka alla prylar och det var ett evinnerligt räknande av persedlar. Så småningom blev dock allt klart, mannarna var åter civilklädda och nästa morgon skulle de rycka ut.
Albert Rothstein var inkallad 1915–16 för att göra sin studentvärnplikt på 500 dagar. Vid det senare citatet har han avancerat till plutonchef.

Männen skulle dessutom ha mat och sovplats. När alla var på heden samtidigt så kunde där vara ett par tusen personer.

Livet som soldat präglades av mer än övningarna på heden. De indelta soldaterna hade också torp att sköta och som officerare borde man också bilda sig. Läs mer om detta i nästa kapitel!