Hur såg ett bronsåldersskepp ut? Går det att lista ut utifrån en hällristning? Vad kan egentligen 3000 år gamla tecken berätta om dåtidens människor och deras värld?

På hällristningen vid Koppartorp i närheten av Tunaberg finns 11 skeppsfigurer. Högst upp på berghällen kan man se det största av dem. Det var också den första figuren som upptäcktes på ristningen. Skeppet är två meter långt och har en ovanlig form. Det är kraftigt uppsvängt i för och akter och har försetts med stora spiralformade detaljer. Det höggs in i berget någon gång under senare delen av bronsåldern, för nästan 3000 år sedan.

På hällristningen vid Koppartorp finns ett två meter långt skepp inhugget i berget.

Fanns det ett "Koppartorpsskepp"?

Ristningen väckte vår nyfikenhet. Är detta en realistisk avbildning av ett flera tusen år gammalt skepp? Eller är ristningen bara en symbol som ingår i en för oss okänd mytologisk berättelse? Hade den eller de personer som knackade fram ristningen en bild av ett verkligt skepp i sitt huvud, och hur såg det i så fall ut?

Vi bestämde oss för att i samarbete med illustratören Mats Vänehem, försöka skapa en illustration av hur en verklig bronsåldersbåt kan ha sett ut.

Här ser du resultatet! Du kan också läsa mer om bronsålderns skepp och hur vi arbetade med illustrationen.

Hur såg det skepp ut som hällristaren vid Koppartorp tänkte på? Kanske som på denna bild?

Litet båtlexikon

Skrov – Båtens "kropp" som består av dess botten och sidor
För – Längst fram på båten
Akter – Längst bak på båten
Stäv – Del av båten i för och akter
Köl – Den del av båten som är i botten på skrovet. Är båtens "ryggrad" som gör den stabil.
Bord – De delar som sätts ihop till skrovet eller kroppen på båten
Toft – Bänk för roddare eller paddlare
Utriggare – Långsmal "kropp" eller flytanordning av trä vid sidan av båten, för att göra den mer stabil.  

Hade hällristningarnas skepp verkliga förebilder?

Först och främst måste vi ställa oss frågan hur mycket en 3000 år gammal ristning kan säga oss om ett riktigt bronsåldersskepp. Skepp är en av de vanligaste hällristningsfigurerna i Sverige. Länge menade arkeologer att skeppen inte hade några verkliga motsvarigheter utan var symboler som ingick i en slags solreligion eller solkult. En annan vanlig teori är att ristningarna föreställer praktfulla skepp från medelhavsområdet som letat sig så här långt norrut. De skulle ha gjort så starkt intryck på befolkningen här att skeppen avbildades som ristningar.

Idag menar de flesta forskare att skeppsristningarna har verkliga, inhemska förebilder. Men det betyder inte att de är exakta avbildningar av dåtidens båtar. Utformningen av hällristningsskeppen är stiliserad och följer ofta ett visst mönster. De visas till exempel alltid från sidan och ibland är proportionerna förvrängda och detaljer överdrivna. Trots detta finns det en hel del vi kan lära oss genom att titta på hällristningarnas bilder.

När vi började arbetet med illustrationen bestämde vi oss för att försöka göra den så lik ristningen som möjligt. Genom att jämföra hällristningarnas bilder med arkeologiska fynd och kunskaper om skepp och båtar genom historien kan vi försöka skapa oss en bild av hur den var byggd och vad den använts till.

Hällristningarnas båtar är alltid avbildade från sidan. Denna ristning är från Ullevi.

Arkeologiska fynd

Vad vet vi då om bronsålderns båtar? I Sverige har det inte gjorts några arkeologiska fynd av skepp från bronsåldern. Det viktigaste fyndet för kunskapen om den tidens båtbyggnadsteknik är den så kallade Hjortspringsbåten som hittades på den danska ön Als i slutet av 1800-talet. Hjortspringsbåten är daterad till äldre järnålder, alltså ett par hundra år efter bronsålderns slut. Men båtens form har stora likheter med hällristningarnas skepp och är troligen en del av en tusenårig båtbyggartradition.

Hjortspringsbåten är tillverkad av lindträ och ungefär 19 meter lång och 2 meter bred. I båten fanns det plats för 22 personer. Den paddlades fram och besättningen var organiserad i par. Detta syns på de bevarade "sittplankorna", tofterna, som är gjorda med plats för två personer bredvid varandra. Ett fynd av en liknande toft har gjorts på Alnäsbacken i Ångermanland. Detta ses som ett bevis på att liknande båtar fanns även i det område som vi idag kallar för Sverige.

Tillsammans med Hjortspringsbåten hittades vapen och annan krigsutrustning, båten verkar ha fungerat som ett sorts stridsskepp. Den har samma form i för och akter och kunde därför paddlas i båda riktningarna. Detta vara säkert en stor fördel vid snabba manövrar i strid.

Längst fram och längst bak på Hjortspringsbåten finns en sorts dubbla utstickande förlängningar som nästan ser ut som spröten på en insekt. Sådana "spröt" finns ofta markerade på hällristningarnas skepp. Vad de var till för är inte helt säkert men de visar att det finns likheter mellan Hjortspringsbåten och de båtar som är avbildade som hällristningar.

Andra viktiga fynd är de båtar som har hittats i Ferriby och Dover i England. Doverbåten som hittades 1991 var troligen cirka 9 meter lång, 2,4 meter bred och kunde bära en besättning på ungefär 18 personer. Den dateras till bronsåldern, cirka 1550 f.kr. Arkeologerna tror att denna båt bland annat använts för transporter över Engelska kanalen.

Båtar från andra delar av världen

Det finns också en hel del vi kan lära oss av båtar från andra tider och delar av världen. Särskilt intressanta är de båtar som brukar samlas under begreppet stridskanoter. Båtar av denna typ har använts från Filippinerna och Nya Zeeland till Nordamerika. Fortfarande idag finns en levande tradition med tillverkning av stridskanoter på vissa platser.

Dessa båtar kan beskrivas som långsmala, mycket stora kanoter av trä. Besättning kan i extrema fall uppgå till över hundra personer. Stridskanoter har ofta använts i olika typer av uppvisningar och ceremonier och som ett sätt att imponera och sätta skräck i omgivningen. De är vanligtvis rikt utsmyckade med färger, symboler, och vackra snidade trädetaljer. Stridskanoter användes oftast i lugnare vatten som åar, sjösystem och längs kuster, men längre resor över öppet hav har också förekommit. Ibland har de enklare segel och så kallade utriggare är inte helt ovanliga. Detta kan beskrivas som en sorts "extrabåt" som fästs vid sidan av båten för att göra den mer stabil.

Flera hällristningsforskare har påpekat att det finns likheter mellan dessa båtar och det som vi vet om bronsålderns skepp från arkeologiska fynd och hällristningarnas bilder. Detta kan till exempel ge information om hur samarbetet ser ut inom besättningen. De kan även ge ledtrådar till olika tekniska lösningar och hur sjödugliga sådana båtar är.

Hur var bronsålderns skepp byggda?

Nu är det dags att sammanfatta vad vi vet om hur bronsålderns båtar var byggda. Förmodligen hade de inga master eller segel. De saknade köl och kunde vara upp till 20 meter långa eller mer. Idag menar de flesta arkeologer att hällristningsbilderna föreställer så kallade plankbyggda båtar. De utvecklades ur de enklare stockbåtarna genom att de byggdes ut och förstorats med en eller flera plankor på sidorna, så kallade skvättbord. Spikar eller nitar användes inte, utan plankorna "syddes" fast med stygn av textila fibrer, senor eller tarmar. Bottenstocken kunde också formas genom basning, där den breddades, eller "töjdes ut" på mitten av skrovet med hjälp av eld och vattenånga.

Bronsålderns båtar paddlades fram och besättningen var organiserade i par. Jämförelser med stridskanoter och hällristningarnas bilder visar att de förmodligen var dekorerade med symboler, färger och utsmyckningar av olika slag. Skeppen användes i sjöar, åar och längs kuster, men det är troligt att längre resor över havet var möjliga. Men vad användes skeppen till och vilka var besättningen?

Dyrbar last

Under bronsåldern utvecklades nätverk för långväga handel och de som kontrollerade denna handel blev mycket mäktiga. Bärnsten, tyger, salt och kanske slavar var värdefulla bytesvaror. Men viktigast var metallerna koppar och tenn som användes för att göra brons. I denna handel var förstås skepp mycket viktiga.

Så här framställs en bronsåldersceremoni på en skolplansch från 1930-talet.

Men hur långt kunde man resa och dög de plankbyggda skeppen som lastbåtar? De få försök som har gjorts med moderna rekonstruktioner pekar mot att man med denna typ av båtar kunde bära en vikt på upp till ett ton och förflytta sig 7-10 mil per dag. I så fall skulle det vara möjligt att göra långa handelsresor ända till Medelhavet.

Men frågan är hur sådana expeditioner var organiserade. Under en längre resa av detta slag behövdes förstås ett skepp med rejäl lastkapacitet och stabilitet. Samtidigt måste det ha varit farliga resor och möjligheten att försvara sig och manövrera i strid var också viktigt. Om sydda träbåtar användes för långväga handelsexpeditioner handlade det kanske om grupper av båtar av olika storlek. Vissa kan ha fungerat som "lastbåtar" medan andra var snabba stridsbåtar. Man kan också tänka sig att handelsresor gick till särskilda knutpunkter där olika handelsvägar korsades. Dessa kunde då ligga betydligt närmare och gjorde kanske längre expeditioner onödiga.

Besättningen

En annan viktig fråga för vår illustration är vilka besättningen var och vilka roller de hade på skeppet. En vanlig detalj på hällristningarnas skeppsbilder är att besättningen finns markerade med streck. Genom att räkna antalet streck kan vi få en uppfattning om antalet personer på varje båt. Om hällristningsskeppen har verkliga skepp som förlagor betyder det att en normalbesättning var på 7-11 personer men att 20-60 personer inte var helt ovanliga.

På hällristningarna är besättningen ofta markerad med streck. Denna ristning är från Karlberg.

Ibland finns enstaka figurer tydligt markerade på skeppsristningarna. Det är ganska vanligt med två stora människofigurer längst fram och längst bak på båten, som ofta är utrustade med vapen, hjälmar och sköldar. En annan vanlig figur är den så kallade "lurblåsaren" som verkar tuta i en slags lur av brons. Troligtvis föreställer dessa figurer personer med en särskild ställning. Kanske skall man se dem som "hövdingar" eller andra personer med makt i bronsålderns samhälle.

Den så kallade ”lurblåsaren” förekommer ibland på skeppsristningar.

Besättningen på bronsålderns skepp var organiserad i par.

Vilka var då resten av besättningen? En vanlig tanke bland arkeologer är att de representerade befolkningen i ett område eller en "bygd". Kanske hade varje bygd skyldighet att utrusta ett skepp med "paddlare". Dessa personer måste ha varit duktiga och samtränade sjömän, men säkert också krigare och handelsmän. De kan också ha tillhört en grupp av familjer med en stark ställning i samhället. Det är inte svårt att tänka sig att en speciell sammanhållning utvecklades inom besättningen på dessa båtar. Att delta i långväga och farliga färder var också ett sätt att skaffa sig status i samhället. Att resa ut på havet och sedan återvända efter en lång tid, med erfarenheter, kunskaper och märkliga föremål, var nog nästan som att komma tillbaka från de döda. Resan till dödsriket beskrivs i många forntida kulturer just som en resa över havet. Kanske betraktades de som hjältar eller halvgudar med särskilda och mystiska egenskaper och kunskaper. 

Hur såg "Koppartorpsbåten" ut?

Hur kan då den båt som avbildades vid Koppartorp ha sett ut? På ristningen finns det tyvärr inga streck som kan ge en ledtråd om skeppets storlek. Att det är en så pass stor ristning gör att vi ändå tänker oss att det handlar om ett stort skepp, ungefär 20 meter långt. Formen på ristningen skiljer sig en hel del från båtar av "Hjortspringstyp" och andra skeppsristningar. "Vårt" skepp har till exempel olika form i för och akter och kan bara paddlas åt ett håll.

De kraftiga svängda "bananformade" stävarna måste ha varit negativa för skeppets stabilitet och manöverförmåga. Stävarnas form hade troligen inte en praktisk funktion, de var nog tänkta att imponera och se snygga ut. Kanske överdrev hällristaren storlek eller så har de bara en symbolisk betydelse. Men eftersom vi inte kan veta detta får vi gissa att de föreställer formen på ett verkligt skepp. Vi tror därför inte att "Koppartorpsbåten" var en snabb och smidig stridskanot som Hjortspringsbåten. I en strid skulle det nog istället fungera som ett slags "flaggskepp" som får understöd av flera mindre och snabbare båtar.

Hur såg det skepp ut som hällristaren vid Koppartorp tänkte på? Kanske som på denna bild?

Längst fram på ristningen sticker det ut något som nästan ser ut som en flaggstång med en vimpel längst ut. Vi har valt att tolka detta som att skeppet har en utriggare, en sorts flytanordning som ger det bättre stabilitet i vattnet. Anledningen är att vi tyckte att skeppet blir lite "svajigt" med sina höga stävar. Det går förstås inte att veta om Koppartorpsristningen föreställer ett skepp med utriggare. Tolkningen bygger på att den framskjutande delen av utriggaren, eller "flaggstången", är det enda som syns på ristningen och att resten döljs bakom skrovet. Vad vi däremot vet är att detta är en ganska vanlig lösning på båtar och skepp från andra tider och delar av världen.

På ristningsfiguren finns också de stora spiralerna längst upp på stävarna. I fören ser vi dessutom något som ser ut som ett häst- eller drakhuvud. Vi tänker oss de spiralerna som symboler för solen och månen. Myter om solen och månen som färdas på ett skepp över havet finns på många platser under bronsåldern. I dessa berättelser är ofta olika djurfigurer inblandade. Hästen, ormen och fågeln har därför också fått var sin plats på skeppet. Djurhuvudet i fören fick bli en häst som fått sällskap av ormen i toppen på utriggaren. Detta är förstås spekulationer, men de passar någorlunda väl in i vad vi vet om bronsålderns myter.

Vi bestämde oss också för att "Koppartorpsskeppet" skulle få en hel del färg. Om bronsålderns riktiga skepp var målade vet vi inte. Men då skepp var något av det mest imponerande som bronsåldersmänniskorna kunde åstadkomma, missade de säkert inte möjligheten att "pimpa" dem lite extra. Vårt skepp har säkert inte använts bara för transport eller strid, utan också i ceremonier eller uppvisningar där syftet var att imponera eller skrämma. Då passade det säkert bra med lite färg.

Läs mer

• Hällristningar i Sörmland - en artikel om Sörmländska hällristningar.
• Hällristningarna i Släbroparken - ett videoklipp om hundratals hällristningar inhuggna i ett antal berghällar alldeles intill Nyköpingsån.
• 3D-teknik kastar nytt ljus över hällristningar  - ett videoklipp om hur hällristningar dokumenteras.