Sjuksköterska i revolutionens Ryssland

Den 1 augusti 1914 bröt första världskriget ut. Flera män ur tsarfamiljen, bland dem Marias bror Dimitrij, drog mot fronten medan familjens kvinnliga medlemmar förväntades bidra inom välgörenhet eller sjukvård.

"Katastrofen kom. Vi rycktes med av en orkan, som blåste över hela Europa, och denna samma orkan kastade oss sedan till marken – krossade, förödde."

Maria Pavlovna tog tjänst som sjuksköterska på ett lasarett vid fronten. Efter tre veckors utbildning på Röda Korset i St. Petersburg reste hon mot fronten - hennes första resa utan kammarjungfru.

Enligt hennes memoarer verkade hon tycka om att känna sig behövd: "Arbetet på lasarettet var ganska hårt och tog oss helt i anspråk. Men att vårda soldaterna var tacksamt." 

Dock var hon väldigt medveten om sitt stånd och skillnaderna mellan soldaterna och henne. Jämfört med andra hade hon många privilegier. Hon var exempelvis bland de första som räddades med bil när frontlinjen förändrades och lasarettet fick flyttas.

Maria Pavlovna som sjuksköterska. Public Domain.

Maria med sin bror och far, 1914. Archives of the Russian Federation, Public Domain.

I Pskov blev hon föreståndarinna på Röda Korsets hospital, där hon utöver representativa uppgifter även hjälpte till som sjuksköterska vid operationer. Hospitalet låg ganska långt ifrån fronten och hon hade till en början en del fritid som hon utnyttjade till att fördjupa sig i bibeln och den ortodoxa religionen. Läkaren Tisjin introducerade henne även till fotografering, som blev ett livslångt intresse och även ett yrke långt senare. I Pskov började hon dokumentera kyrkor och deras inventarier i foto och teckningar. Även historieintresset kom att finnas kvar långt senare.

Pskov under första världskriget. Library of Congress.

Under kriget fick hon dessutom för första gången i sitt liv kontakt med befolkningen, utanför evenemang och ceremonier:

”Jag hade lärt mig förstå mycket, bland annat det, att vår förra tillvaro som styrande klass hade varit grundad på illusioner, oförenliga med det verkliga livet, landets utveckling och framtid, samt att vår nation i grund och botten var bedrövligt rutten och opålitlig.”

Ryska revolutionen

Det ryska folkets stöd för tsarfamiljen minskade under kriget. Dels på grund av krigsförluster, men också för att tsaren länge vägrade acceptera demokratiska reformer och reagerade hårt mot protester. Tsarinnan Alexandra var dessutom ursprungligen en tysk prinsessa, härstammande från det land man nu förde krig mot. Rasputin, en rysk mystiker från Sibirien, hade fått allt större inflytande på tsarparet och deras beslut, alltmedan befolkningen led av krigets effekter och brist på mat i städerna.

Demonstrationståg på Röda torget i Moskva, mars 1917. Public Domain.

Marias bror Dimitrij hörde till gruppen som mördade Rasputin i december 1916. Familjen splittrades i två läger. Dels tsarparet som ville att gruppen skulle bestraffas, dels en större del av Romanov-familjen som ansåg att mordet på Rasputin var den enda vägen ut ur en alltmer upphetsad stämning mot monarkin. Maria ansåg att mordet var rätt beslut, men att det kom för sent för att förhindra revolutionen, enligt hennes memoarer.

I sin dagbok på hospitalet i Pskov skrev hon: "I luften låg osäkerhet och dov oro. Människornas ansikten, som förut varit förtroendefulla och öppna, hade blivit mörka, ogenomträngliga, blickarna försökte undvika mig."

Tsaren abdikerade den 15 mars 1917 och världen som Maria hade vuxit upp i rasade samman. Inom kort tillsattes en provisorisk regering som dock bara varade i åtta månader innan den socialistiska oktoberrevolutionen inledde inbördeskriget.

"...jag kunde inte föreställa mig Ryssland utan dynasti. Tronen föreföll mig som en integrerade del i den ortodoxa och därmed ryska världsåskådningen; Ryssland utan kejsartron var en kropp utan huvud..." 

Maria återvände till sin fars palats. Där fortsatte livet till en början som vanligt och den revolutionära andan utanför murarna påverkade knappt Marias familj, alltmedan tsarfamiljen satt i husarrest.

"Jag tyckte synd om dem som människor, det var allt. På bottnen i min själ hade det hopat sig för mycket bitterhet mot dem. [...] Man hade talat så mycket om allt detta, då man ännu bara fruktade att revolutionen skulle utbryta, och nu, då farhågorna besannats, var det alltför tungt att vidröra ämnet. Trots de hårda slag, som revolutionen tillfogade oss, kunde jag inte undgå att erkänna, att vi alla till en viss grad buro skulden och ansvaret för det som skedde. Jag tyckte nu som många gånger förr att den huvudsakliga förklaringen till vårt fall fanns att söka i vår ofullständiga utbildning och dåliga uppfostran, och jag fann nu att detta gällde alla klasser i Ryssland, höga och låga." 

I sina memoarer betraktade Maria nästan alltid revolutionen ur sitt stånds perspektiv och hade svårt att förstå varför befolkningen valde att ställa sig på kommunisternas sida.

I sin fars hem träffade Maria år 1917 Sergej Putjatin, en vän till hennes halvbror. Han var officer och de kände varandra sedan barndomen. I augusti samma år förlovade de sig. Han var enligt Maria hennes första kärlek: "Samtidigt som vår gamla värld störtade, ännu bland spillrorna, funno vi lyckan och började drömma om ett nytt liv."

Marias far och hans familj arresterades kort därefter och kunde inte närvara vid bröllopet den 6 september 1917. Detta bröllop skiljde sig starkt från hennes första. Endast ett fåtal gäster var bjudna och efter ceremonin serverades te och champagne, som var sällsynt då. Sergej ansågs inte alls ståndsmässig av Marias familj. Men den rådande revolutionen och att Maria var frånskild, gjorde att reglerna spelade mindre roll. Marias bror Dimitrij var dock positiv, eftersom hennes namnbyte från Romanov till Putjatin skulle kunna hjälpa henne undvika trakasserier.

Romanov-familjen visste att deras egendomar skulle kollektiviseras om bolsjevikerna tog över makten. Därför reste Maria och hennes man till Moskva i oktober 1917 för att hämta ut hennes juveler från banken. Där överraskades de av våldsamma strider. De hamnade mitt bland kulor och granater. Det dröjde veckor innan de kunde återvända till sitt hem i St. Petersburg.

Skjutningar under en demonstration i Sankt Petersburg, juli 1917. Public Domain.

Kort därefter insåg Maria att hon väntade barn, "vilket under de rådande yttre omständigheterna gjorde mig stort bekymmer. [...] Vi befunno oss alla vid avgrundens rand."

Under vintern påverkades Maria och hennes familj av de bistra villkor som rådde. De började slöjda, Maria översatte en barnbok från engelska till ryska och sålde delar av sina smycken. Deras livsmedel ransonerades. Mitt under vintern anlände dock en låda med matvaror från svenska kungafamiljen som mottogs med stor tacksamhet.

Rummet där tsarfamiljen avrättades, upptäckt år 1919. Russian State Archives, Public Domain.

Första tiden i exil

Den 5 juli 1918, två veckor efter att hennes son Roman föddes, avrättades Marias halvbror och hennes faster Elisabeth av bolsjevikerna. Bara några dagar senare sköts tsarparet tillsammans med sina fem barn.

Anarkin och våldet runt omkring familjen ökade och Maria och Sergej flydde till Kiev i Ukraina. Tack vare ett dokument från svenska ambassaden i St. Petersburg som bekräftade hennes identitet, släpptes hon över gränsen till Ukraina. Sergejs föräldrar skulle följa efter med Roman så snart de hade hittat en bostad. Marias smycken skickades till Sverige. Från Ukraina reste de snart vidare till drottning Marie av Rumänien och stannade sedan i Bukarest. Maria och Sergej återförenades med hans föräldrar och sonen Roman i april 1919. Då hade även Marias far avrättats.

Tiden direkt efter flykten från Ryssland var Maria, liksom många av hennes ryska släktingar, tvungen att hitta en ny hemvist. För många var det oklart hur länge revolutionen skulle vara, om de skulle få återvända eller måste leva i exil resten av livet. Några bjöds hem till adliga släktingar, som Maria i Rumänien.

Maria besökte sin bror Dimitrij i London där många exilryssar bodde, när ännu en hemsk nyhet nådde henne. Hennes son Roman hade dött i juli 1919 efter en kort tids sjukdom. Maria gav sig själv skulden för sonens död, för att hon hade lämnat honom hos svärföräldrarna under flykten, och hamnade i en djup kris.

Snart började ekonomiska problem prägla Maria och Sergejs vardag. Medan de försökte upprätthålla sin livsstil i London, med fester, gäster och besök på Kensington-palatset, insåg de snart att det inte gick att leva på att sälja Marias smycken. I april 1920 flyttade de till Paris, där fler och fler ryska emigranter bodde. Maria kände ett stort ansvar att försörja sig själv, sin man och sin bror. De var soldater enligt henne, utan kompetens som de kunde använda i yrkeslivet. Hon började med att sy klänningar efter väninnors kläder och att sticka tröjor. Kunskaper från uppväxten kom nu till användning:

"Ända sedan min barndom har jag undervisats i att sy, sticka och brodera. Nu kan jag använda denna kunskap."

Under dessa år blev Maria även politiskt aktiv. Liksom många ryssar i exil var hon emot kommunistregimen och ansåg att monarkin var den bästa regeringsformen, möjligtvis med viss parlamentarisk kontroll.