De senaste femtio åren har merparten av flerbostadshusen i Sverige uppförts av betong. Tillverkningen av betong står dock för stora utsläpp av koldioxid. Att bygga med sten, tegel eller obränd lera har en mycket lång tradition i Sverige. Tegelhus började byggas i Sverige redan på 1200-talet. Strängnäs domkyrka från 1270-talet är Sörmlands äldsta tegelbyggnad. Byggteknikerna som använts genom historien kan idag tjäna som inspiration för ett mer miljöanpassat murat och gjutet byggande.

Natursten

Stenbyggnadskonsten kom till Sverige med kyrkan under 1100-talet. Lokala hantverkare måste ha lärt sig snabbt, för bara i Sörmland byggdes under 1100- och 1200-talen ett sjuttiotal sockenkyrkor i natursten. Från mitten av 1600-talet blev stenhus vanliga på stora sörmländska herrgårdar. Sverige ville visa upp sig som stormakt genom att bygga praktfulla hus i beständiga och dyra material. Efter 1600-talet är det mycket ovanligt med byggnader helt uppförda i natursten, endast grunder och socklar murades regelmässigt i natursten ända fram till 1900-talet.

Tegel, lersten, slaggsten och vedträn

Tegel var under medeltiden ett exklusivt material för kyrkor och slott. Från 1600-talet byggdes allt fler hus i tegel på herrgårdarna och många gods hade egen tegelugn. Även obrända lerstenar tillverkades vid gårdstegelbruken under 1700- och 1800-talen. Dessa användes både för murverk och för fyllning av stolpverk.

Vid järnbruken skapade masugnarna stora mängder slagg som restprodukt vid järnframställningen. Ett sätt att använda slaggen som en resurs var att gjuta murstenar för husbyggen. Hus av de grön- eller blåskimrande stenarna är vanliga i järnbruksbygder.

Under andra hälften av 1800-talet började vanliga bostadshus byggas i tegel när tegelproduktionen industrialiserades. Många av de små gårdstegelbruken lades då ned. Stommar murade helt i tegel försvann i princip helt efter 1950-talet på grund av den höga arbetskostnaden.

Om man knackar ned putsen eller tar bort panelen på ett "normalt" sörmländskt hus från perioden 1850–1920 kan det visa sig att huset är uppmurat med vedträn i lerbruk - ett så kallat kubbhus. Hittills är ett 15-tal kubbmurade hus, de allra flesta bostadshus, kända här i länet men det finns säkert fler.

Den gamla lanthandeln Larslund i Bettna är ett kubbhus från slutet av 1800-talet, murat med vedträn i en stolpverksstomme och sedan putsat med kalkbruk.

Tekniken hängde ihop med att sågbladen förbättrades i mitten på 1800-talet. De flesta kubbhusen är byggda med stolpverkstomme där väggfacken fyllts med vedträn och lerbruk, men helt självbärande kubbväggar har också murats. Oftast har innerväggarna sedan lerklinats. Ytterväggarna har först lerputsats innan de putsats med ett yttre skikt av vädertåligare kalkputs. Eller så har de panelats. Redan från början var nog kubbmurning lite av en experimentteknik för ett resurssnålt byggande med hög grad av eget arbete.

Gjutna hus

Olika typer av gjut- och stamphustekniker i Sverige finns beskrivna från 1700-talet. De kunde kallas stöphus, stamphus, eller mackelerade hus. Teknikerna togs framför allt fram som virkesbesparande byggtekniker men fick inte allmän spridning. I en form i väggens tjocklek hälldes en gjutmassa av kalk och sand i olika proportioner eller så packades en lerjordsblandning med någon sorts stampverktyg.

I början av 1900-talet konkurrerades de äldre teknikerna helt ut av gjutning i betong som var en förutsättning för steget till ett industriellt byggande. Betongtillverkning är dock en av våra allra största koldioxidbovar. Därför finns en stor potential i att inspireras av äldre gjuthustyper och anpassa dessa efter moderna förutsättningar. Hampakalk är en typ av gjutteknik där hampskävor blandas med kalkbruk har framför allt i Frankrike börjat få större spridning. En ännu mer miljöanpassad variant är att byta ut kalkbruket mot lerbruk.

Bruk

Från medeltiden och ända fram till 1940-talet användes nästan bara kalkbruk för murning och putsning. Lerbruk användes till puts på trä, så kallad revetering, invändig lerklining och murning av eldstäder.

Cement- och kalkcementbruk slog helt ut kalkbruket på 1930- och 40-talen. I det allt storskaligare byggandet skulle det byggas snabbt och året runt. Då behövdes bruk som hårdnade snabbt och vid låg temperatur.

Under 1960-talet uppmärksammades att cementbruk och plastfärger orsakade stora skador på äldre byggnader. De traditionella kalkprodukterna och lerbruk kom successivt åter till heders och anses idag som de bästa materialen för gamla murade och putsade hus.