Textilmärken – musik och identitet
Peter Ostritsch, antikvarie på Sörmlands museum, är inne i magasin ett och berättar om en samling från Gnesta. Samlingen handlar om textilmärken, musik och identitet.
I videon kan man se kläder från 1990-talet, musiktidningar med gruppen Kiss, dagböcker och fotografier på ungdomar. Peter berättar om ett textilmärke med bandet Iron Maiden och kopplar det till identitet och musik.
Vi alla har ju någon slags relation till musik. Å ena sidan finns de som inte bryr sig särskilt mycket om vad det är för musik som de lyssnar på. För dem är det kanske som ett bakgrundsbrus, ungefär som trafiken eller ljudet från en vattenkokare.
Å andra sidan finns det de som bryr sig särskilt mycket om musik. För dem är det en hjärtefråga.
Några tror sig kunna avgöra vad som är bra och dålig musik. Till och med mer än så, för dem blir musiken så viktig att det blir en del av deras personliga identitet. Då är inte bara själva musiken avgörande. Då spelar det också roll vad texterna handlar om. Vilka politiska och sociala ställningstaganden artisterna har, och såklart attityden och dresskoden.
Under efterkrigstiden, på slutet av 1940-talet fram till början av 1960-talet präglades ens personliga identitet mest av vad man producerar. Det vill säga en vara, kunskap eller en viss tjänst. Störst vikt lades alltså på yrket, om man var läkare eller lärare eller kanske skräddare.
Från och med 60-talet så präglas världen mer och mer av den globala kapitalismen. Vare sig om vi vill omfamna den eller är dess motståndare så präglas vår personliga identitet inte längre lika mycket av vad vi producerar, utan mycket mer av vad och hur vi konsumerar. Då är vi inne på en tid som den polsk-engelska filosofen Zygmunt Bauman kallar för flytande modernitet.
Musik i sina olika former och sina otaliga biprodukter har blivit en sådan konsumtionsprodukt. Ett exempel på det är just det här textilmärket med bandet Iron Maiden, som Peter visar i filmen. Där ser vi skivomslaget till albumet "Fear of the Dark" som kom ut 1992. Iron Maiden grundades redan 1975 i England av basisten Steve Harris, både han och hela bandet finns kvar än idag.
På textilmärket syns ett skelett, en dödskallefigur, som är deras maskot Eddie. Den pryder många av deras skivomslag. En sån här så kallad patch syr man oftast på jackor, kan vara på bröstet eller på ärmarna eller på ryggen.
Just denna patch har tillhört Manne från Gnesta och kom till museets samlingar 1995 i samband med ett insamlingsprojekt som heter "Ungdomsliv i Gnesta". Då var Manne kanske 16–17 år gammal. Insamlingsprojektet gjordes vid en skola och vi fick in dagböcker, berättelser, föremål och fotografier som berättar om vad ungdomar på 1990-talet var intresserade av.