Tillbaka
Video

Krukmakaren och hästen Docka

I museets samlingar finns en del mycket speciella föremål. Ett sådant föremål är arbetshästen Dockas hov.

Hästen Docka tillhörde Carl Johan Eriksson. Han drev ett krukmakeri i Sofielund, mellan Katrineholm och Nyköping. Krukmakeriet tillverkade allt från krukor och burkar till kakelugnar och var igång i tre generationer, mellan 1872 och 1933. Carl Johans son Bror Eriksson kom så småningom att ta över verksamheten.

Det var stor efterfrågan på krukor och burkar i 1800-talets självhushåll. Men under 1900-talet konkurrerade porslinskrukorna ut produkterna från krukmakeriet. Verksamheten kom att inriktas på främst blomkrukor åt handelsträdgårdar och de stora godsen.

Arbetshästen Docka var en oumbärlig hjälp i arbetet på gården och hon blev förstås också en kär vän som man månade mycket om. Med hjälp av hästen fraktades krukor och andra gods till beställare. Hon användes också till jordbruksarbetet på gården. Men framförallt användes hästen till att dra hem lass med lera till krukmakeriet. Leran grävdes bland annat upp från gården Dämbols gärden vid närbelägna Nyköpingsån. Cirka 40 lerlass per år drogs med häst och vagn till Sofielund och varje lass vägde uppåt 1 ton.

När leran dragits hem arbetades den jämn och smidig med hjälp av en lerkran som drevs med hjälp av så kallad hästvandring. 

Men till slut så kom då dagen när Docka blivit för gammal och beslutet togs att hästen måste skickas till slaktaren.

Vid den här tiden – på 1920-talet – var det ganska vanligt att slaktare piggade upp gamla hästar med lite arsenik, för att sedan sälja dem vidare i smyg. Detta ville inte Carl Johan att hans kära häst skulle råka ut för. Han begärde därför att få en av hästens hovar åter, som bevis på att Docka verkligen hade fått sluta sina dagar.

Hoven finns nu i museets samlingar. Benet är kapat strax ovanför hoven och hästskon är en vintervariant med broddar. Hoven kan kanske tyckas vara ett lite märkligt och udda föremål i samlingarna, men den är ju med sin historia verkligen bevis för en husbondes kärlek till sin häst.