På 1500-talet bodde hertig Karl på Nyköpingshus. Han var yngste son till den mäktige kungen Gustav Vasa. Karl var hertig över Södermanland, Närke och Värmland. Han styrde över sitt område med stor självständighet. I sitt hertigdöme hade han flera slott. Hertigen och hans hov reste mellan slotten och stannade en tid på varje.
Karl hade praktiska bestyr att sköta på de olika platserna, men det var inte bara därför han reste mellan slotten. Undersåtarna betalade sin skatt i natura, alltså i mat och andra förnödenheter. Det var enklare att hovet reste mellan slotten och åt upp maten på plats än att transportera allt till ett enda slott. Helst bodde hertig Karl på Nyköpingshus.
Fakta: Hertig Karl (1550-1611) var yngste son till Gustav Vasa och Margareta Lejonhufvud. Han var tio år gammal när han utnämndes till hertig av Södermanland, Närke och Värmland. Förutom fem systrar hade Karl tre äldre bröder, så det var inte troligt att han och hans gren av Vasasläkten skulle nå Sveriges krona. Men efter en kamp om makten över Sverige kröntes han 1607 till kung och kallas Karl IX. Karl dog 1611 på Nyköpingshus.
För att vara trovärdig måste en furste på 1500-talet kunna omge sig med följeslagare och tjänstefolk, visa upp dyrbara hästar, vagnar och kläder och ett boende utöver det vanliga.
Hertigen klädde sig elegant enligt senaste europeiskt mode. Hans omsorgsfullt kammade och flätade frisyr gömde en begynnande flint. Målning från Nationalmuseum.
Hertig Karl tyckte om ”rehnskt vin” som han importerade. Vinet drack han gärna ur dyrbara glas. Han anställde därför en glasblåsare från Heidelberg. Dessa glas är det äldsta svensktillverkade glaset som finns bevarat.
Hertig Karls lista över hovfolket i Nyköping från 1582 ger en bild av hur mycket folk som krävdes för att hertigen skulle kunna uppträda som FURSTEN. Det är hovmästarinnan, fatburshustrun och kammarpigor, vaskerskor, sekreterare och kanslipersonal, stallmästare, hingstridare, fodermarsk och kuskar, köksmästare, vintappare och silverknektar, bagare och slaktare, trumpetare, trumslagare och en "orgelnist", skräddare, skomakare och skinnare, jägare, falkefängare, apotekare, glasmästare, murmästare, och snickare. Alla med hantlangare och medhjälpare. På hösten, vid slakten, utökades personalen med extraknäckande "korvakärringar" och "grynkonor".
Fatburshustrun var bas för det kvinnliga tjänstefolket. Som tjänstetecken hade hon den skramlande nyckelknippan med nycklar till alla förråd, dvs till fatburen. Ekonomiskt och socialt stod hon ungefär lika högt som hertigens fogdar, som drev in skatterna från bönderna. Förutom att stå i spetsen för slottets kvinnliga tjänstefolk och ansvara för slottets inre skötsel skulle hon göra förteckningar över hertigens ägodelar. Dessa inventarier berättar om klädlyx och dyrbara smycken, som behövdes för att spela rollen som furste.
Hertig Karls guldkedja finns idag hos Livrustkammaren.
Hertig Karls kröningsring. Använd vid hans kröning till Karl IX 1607. Från Livrustkammaren.
Hovlivet i Nyköping var påkostat. För att få in mer pengar uppmuntrade hertigen företagsverksamhet. Man kan säga att han styrde sitt hertigdöme som en företagsledare styr sitt företag. Han grundade järnbruk och svavelbruk. Han importerade boskap för att höja smörproduktionen. Han kallade in utländska experter och arbetare och han såg till att exportprodukter som järn, smör och svavel gav hertigdömet en stadig ström av kontanter.
Hertigen använde böndernas naturaskatter som betalning för alla dem som arbetade i hans järngruvor, järnbruk och andra industrier. Arbetarna producerade järnmalm och kanoner som såldes till utländska köpare. De utländska köparna betalade i silvermynt. Hertigen hade skapat ett effektivt sätt att förvandla mat till pengar.
”…vi har förhandlat med tretton dalkarlar i Gagnef och två i Mora om vedhuggning vid Lekebergegt. Som betalning har vi erbjudit spannmål. Var och en skall få en tredjedels tunna korn. Vi befaller dig, Bengt Birgersson, att leverera spannmålen till dalkarlarna när de säger till.”
Ur brev från hertig Karl till fogden Bengt Birgersson den 4 mars 1581
Hertig Karl gjorde flera resor till Tyskland. Resorna var viktiga. Under dem kunde han skapa personliga kontakter med tyska furstar och lära sig allt om kungliga umgängesseder. Hans fem systrar var gifta med tyska furstar och fungerade som dörröppnare för honom.
Tyskland var på många sätt ett föregångsland och Karl kunde under resorna stifta bekantskap med den senaste teknologin och skaffa experter på olika områden. De tyska experterna hjälpte honom att bygga upp motsvarande verksamheter i furstendömet.
I en tid när de personliga kontakterna betydde allt var det naturligt att han också hittade sina bägge fruar i Tyskland.
”Utöfver det fröjdesamma umgänge honom der mötte, fick han hug och behag till Churfurstens dotter, vid namn Maria, till ålders 15 åra gammal, en dygderik och däjelig fröken, och sedan derfter handlade han med sin svåger Pfaltzgrefve Georgen Hans att han drog till churfursten om att värfwa om samma hans dotter på hertig Carls vägnar, bekom och svar der uppå icke misshageligt…”
ur anteckningar från Hertig Karls sekreterare Sven Elofsson
Maria av Pfalz träffar han på sin allra första resa i Tyskland. Maria har beskrivits som snedvuxen, svag och sjuklig. Hon födde sex barn av vilka endast ett uppnådde vuxen ålder. Det var en dotter som hette Katarina. Traditionen beskriver äktenskapet som kärleksfullt, och när Maria dör 28 år gammal skriver Karl i sin almanacka:
"Välsignat vare Herrens namn och förläne mig tålamod i all min bedrövelse."
Några år efter Marias död gifte han om sig med den tyska prinsessan Kristina av Holstein-Gottorp.
1592 utspelade sig bröllopsfesten som 1500-talets Nyköpingsbor häpnade över. Festen pågick i tio dagar. I staden Nyköping hade man aldrig varit med om något liknande. Först i den furstliga processionen red hertig Karl på en vit skimmel. Efter kom en praktvagn dragen av åtta hästar. Där satt bruden Kristina från Holstein-Gottorp i nuvarande Tyskland.
Den furstliga processionen på väg till Nyköpingshus, illustrerat av Göte Göransson.
635 gäster från främst Sverige och Tyskland gästade slottet i Nyköping. Eleganta människor med rikedom och makt, den tidens kändisar. Det var siden och parfym och dyrbara smycken. Maten var utsökt och innehöll de dyraste råvaror som fanns att uppbringa. Ölet och vinet flödade.
Gästerna åt bl a 71,5 oxar, 42 kalvar, 277 får, 710 hönor, 5 tunnor vetebröd, 116 gäss, 54 färska gäddor, 25 grisar, 50 flundror, 21 tunnor öl, 4014 ägg, 12 oxtungor och 4 kalkoner. Vinet flödade och öl hade importerats från Lubeck, Rostock, Wismar och Danmark. Därtill hade stora mängder öl bryggts hemma. Ingenting sparades för att gästerna skulle få en oförglömlig upplevelse.
Hertig Karl gillade lyx. Gästerna underhölls med fyrverkerier och torneringar, och framstående engelska skådespelare hade lejts in. Det här hände på Shakespeares tid och vi vet att sällskapet som gästade Nyköpingshus var kolleger till Shakespeares teatergrupp på The Globe.
En av höjdpunkterna på kalaset var när de levande älgarna släpptes in på borggården. En nordisk variant av tjurfäktning till gästernas stora förnöjelse.
Bröllopsfesten blev oförglömlig.
1607 kröntes Karl till kung och Kristina till drottning av Sverige. Kristina var en högt begåvad, viljestark kvinna, Karls like på många sätt. Karl beskrev henne som "en kvinna som håller att ta i". Han gjorde henne till riksföreståndare, det vill säga landets regent, medan han var i Livland och krigade.
Paret fick tre barn, Gustav Adolf, Maria Elisabeth och Karl Filip. I familjen ingick också Katarina, hertigens dotter med Maria av Pfalz.
Karl IX dog på Nyköpingshus den 30 oktober 1611, 61 år gammal. Den äldste sonen Gustav Adolf blir då kung, Gustaf II Adolf. Den yngre sonen, Karl Filip, ärvde Karls gamla furstendöme Sörmland, Närke och Värmland. Han var omyndig, så änkedrottningen Kristina blev hans förmyndare. Hon drev furstendömet vidare i Karls anda, med Nyköping som utgångspunkt. Kristina fortsatte sköta de järnbruk och andra bruksegendomar som Karl byggt upp, med skicklighet och stort engagemang. Hon var mycket intresserad av bergsbruket, och var en skicklig administratör och ekonom. Hon blev en av svenska kronans största långivare. Men själv levde hon enkelt och sparsamt på Nyköpingshus fram till sin död 1625, 52 år gammal.