Logotyp

Hemmafru Karin

- både modemedveten och hushållssam

Karin Wohlin sitter i mitten, omgiven av sin familj bestående av man och tre barn. De sitter på gräset framför ett hus.

Förhållandet mellan mode och hållbarhet har blivit komplicerat. Idag är de varandras motsatser. Kan dagens klädkonsumenter få tips och inspiration att konsumera mer hållbart av en historisk persons garderob?

Mode handlar om förändring och om konsumtion av nyhet. Hållbarhet handlar tvärtom om att ta vara på det som finns, att förlänga konsumtionsvarors livscykel eller att välja material utifrån dess produktionsvillkor. Hållbart mode, handlar ofta om att försöka upplösa eller hantera dessa inneboende motsättningar.

Historiskt sett är motsättningen mellan mode och hållbarhet en ny företeelse. Fram till 1960-talet var kläder generellt sett relativt dyra investeringar. Kläder slängdes inte utan ärvdes, syddes om och återbrukades på olika sätt för att fylla behovet av förnyelse och förändring. Det var ett sätt att hushålla med resurserna, idag skulle vi kalla det hållbar konsumtion. Det låg ingen motsättning i hushållsamhet och modeväxlingar och det här gällde inom alla samhällsklasser. Parallellt med framväxten av konsumtionssamhället har sömnadshandböcker, hushållskolor och sömnadsutbildningar främjat hushållsamhet inom både hushållen och tjänstesektorn. (1)

Efter 1960 när den svenska textil- och konfektionsindustrin (TEKO-industrin) avreglerades ökade importen av lågpriskläder lavinartat. (2) Marknaden avreglerades stegvis och efter att EU slopade sina importkvoter på TEKO-varor 2005 har klädimporten från låglöneländer i Asien ökat betydligt. Kläder är idag billigare än någonsin och därmed upplevs det inte lika ekonomiskt motiverat att lappa och laga, sy om och återbruka. Drivkraften att konsumera hållbart är istället ofta av moralisk natur.

Personliga berättelser om erfarenheter av dagens klädkonsumtion finns numera i Sörmlands museums arkiv. Hösten 2014 skrev 106 personer konsumtionsdagbok om sina kläd- och skoinköp under tre månader. Bland dagboksskrivarna fanns personer med olika bakgrund, ålder och sysselsättning. Fler kvinnor än män deltog. En del handlade mycket, andra inget alls. Docent Magdalena Petersson McIntyre, som har forskat på det insamlade materialet, ser att många dagboksskrivare försökte konsumera mer hållbart. Trots en medvetenhet och höga ambitioner var det svårt att konsumera mer hållbart och för flera ledde det till dåligt samvete. De brottades med dubbla känslor och kunde inte riktigt förklara sitt eget beteende. (3)

I Sörmlands museums samlingar finns en stor mängd kläder från 1930-1970-tal som har tillhört Karin Wohlin (1909-1985). Hur förenade hemmafrun Karin sitt stora modeintresse med husmorsidealet att vara hushållssam?

Garderobsstudier

Undersökningen av Karin Wohlins kläder är inspirerad av garderobsstudier. Garderobsstudier är både ett forskningsfält och en metod. Garderoben är en plats där forskaren kan möta informanten på ett annorlunda sätt. En människas garderob är en personlig plats, som nästan utgör en förlängning av jaget. Kläder förvaras där även om de inte används och bildar en sorts materiell biografi över sin ägare. Att studera innehållet i människors garderober innebär därför att komma nära något ytterst privat, aspekter av livet som ofta förblir osynliga trots att de är så betydelsefulla. Garderobsstudier handlar ofta om hur människor använder och lever med sina kläder, snarare än om inköp. Garderobsstudier utmanar därmed synen på mode som enbart konsumtion av nyheter. (4)

Forska på föremål

Till skillnad från många andra garderobsstudier vänder sig den här studien till en historisk person. Karin Wohlin (1909-1985) går inte att intervjua, så det är genom att enbart studera hennes efterlämnade kläder och annat arkivmaterial som jag söker svaren på mina frågor. Resultaten kommer sannolikt att ge en lite annan bild än om jag faktiskt hade stått framför Karins garderob tillsammans med henne. Vad roligt det hade varit! Museernas magasin är fyllda med föremål som måste tala för sig själva. Många gånger blir de därför liggande på sina hyllor, för hur kan man få tysta ting att tala? Föremålsstudier kräver andra metoder än traditionell forskning, som ofta bygger på text. Föremålsstudier leder därför ofta till andra resultat, ibland ställer de till och med gamla sanningar på huvudet. Det finns många sätt att forska på föremål men det allra bästa är om man kan kombinera föremålsstudier med studier av andra typer av källor.(5)

Metod i fyra steg

I den här undersökningen används en metod i fyra steg.(6) I första steget beskrivs varje enskilt plagg och flera sinnen används. Material, färg, mått, vikt och tillverkningssätt. Är det konfektion, beställningssömnad eller hemsytt? Finns spår av användning, återbruk, ändringssömnad, lagningar? I steg två sker en första analys. Vad säger spåren i form av exempelvis fläckar, slitage, lagningar och ändringar om klädbruk? Vad kan man säga om interaktionen mellan människa och klädesplagg? Inlevelse i hur det kan ha varit att använda plagget är en viktig del, liksom att fundera över föremålets funktion, både den konkreta och den symboliska. Jämförelser kan även göras med liknande föremål för att få perspektiv och mer information. I steg tre går man utanför föremålet och tar del av övrig dokumentation kring brukaren och plagget som finns bevarad som t ex fotografier och arkivmaterial. I steg fyra ställs den övergripande forskningsfrågan som i det här fallet lyder: Vad berättar plagget om Karin Wohlins strategier omkring mode och hushållsamhet?

Valet av Karin

Syftet med undersökningen är att ge historiska perspektiv på de dilemman dagens klädkonsumenter står inför när det gäller att agera hållbart. De historiska perspektiven förväntas ge både inspiration och fördjupade insikter om förhållandet mellan mode och hållbarhet.

Jag valde att studera Karin Wohlins garderob av flera skäl. Den spänner över en tidsperiod som inte ligger så långt från vår egen tid. Det finns betydande skillnader mellan 1930-1970-tal och vår tid, men även flera likheter. Konfektionsindustrin blomstrade och det generella välståndet ökade, då som nu. Skillnaderna är framförallt att då var konfektionsindustrin och välståndsökningen inhemsk och inte, som idag, global.

Karin har också en hel del gemensamt med dagens klädkonsumenter genom sitt modeintresse och jämförelsevis stora konsumtion. Trots att museet bara förvaltar en del av den totala mängd kläder Karin använde under sin livstid, är det en stor och innehållsrik garderob. Likheterna och närheten i tid är viktig för målsättningen att hitta relevanta strategier för en mer hållbar konsumtion idag.

Valet av just Karins kläder beror också på att samlingen i sin helhet innehåller mer än de bevarade kläderna. Här finns även klädkvitton, anteckningsböcker med noteringar om inkomster och utgifter, fotografier som visar när hon bar flera av plaggen i garderoben och dottern Yvonnes nedtecknade berättelse om sin mamma. Det rika och varierade källmaterialet gör samlingen särskilt lämplig för en studie om klädbruk och klädkonsumtion i historisk tid.

Karins garderob

Undersökningen av Karins garderob i Sörmlands museums magasin omfattar 62 klädesplagg, där en del hör ihop och bildar en dräkt bestående av flera delar. Här finns kläder för både vardag och fest, vinter och sommar. Utöver de 62 plaggen finns underkläder, hattar, skor och andra accessoarer, liksom några klädesplagg som har tillhört hennes två döttrar Yvonne och Suzanne. Alltsammans kommer från 1930-talet till 1970-talet vilket innebär att Karin har använt de här kläderna under större delen av sitt vuxna liv.

1930-tal

Flera av klänningarna från 1930-talet var ämnade för festliga tillfällen. De har avancerade skärningar och dekorativa detaljer, helt i linje med den tidens högsta mode. I Karins anteckningsböcker finns några av hennes egna skisser på olika klänningsmodeller bevarade.

 

Tre festklänningar från 1930-talet.

Flera av klänningarna från 1930-talet var ämnade för festliga tillfällen.

En guldfärgad klänning med blommor på bröstet.

Denna guldfärgade klänning bar Karin med matchande skor på ett bröllop 1938. Klänningen är sydd efter Karins personliga mått och hantverket är av god kvalitet. Det är troligt att Karin var med och påverkade hur klänningen skulle se ut, kanske hade hon till och med gjort en skiss som sömmerskan utgick ifrån. I hennes efterlämnade anteckningsböcker finns en del av hennes skisser bevarade.

Karin med den guldfärgade klänningen på bröllopet 1938. Karin står i andra raden uppifrån, nummer tre från höger.

Skor av gul bomullssatäng som Karin bar till den guldfärgade klänningen.

I Karins anteckningsböcker finns flera skisser på kläder. Den här visar en sammetsklänning som hon ritade när hon var i 20 årsåldern.

 

Från 1930-talet finns också flera lite mer vardagliga klänningar, som den flerfärgade klänningen av kräppat viskostyg här nedan. Eller vardaglig är kanske inte rätt ord? Precis som festklänningarna är den beställd av en sömmerska och har en avancerad skärning, vilket var högsta mode på 1930-talet.

Flerfärgade klänningen av kräppat viskostyg.

Klänning av kräppat viskostyg från 1930-talet.

Karin med sin son Rolf.

Karin med sin son Rolf. Bilden visar att hon har använt klänningen till vardags.

Klänningen har blivit lagad i nacken.

Klänningen har blivit lagad vid kragen.

På insidan av klänningens kjol syns spår efter en ändringssömnad.

I klänningens nederkant syns spår efter att den har blivit nedlagd.

Klänningen består av inte mindre än 10 våder från axel och ner och en elegant lösning är att skärpet löper genom öppningar som lämnats i sömmarna. Puffärmar med rynkade partier i nederkanten och en påsydd knytkrage bidrar med ytterligare dekoration. Inte så alldaglig alltså, men Karin har använt klänningen till vardags, som när hon blir fotograferad med sin förstfödde, sonen Rolf troligen sommaren 1939. Klänningen var nog en favorit för den är väl använd och har blivit både lagad och omsydd.

En vit soldräkt är också från 1930-talet. Den är inköpt på varuhuset Meeths. År 1938 kom den första semesterlagen som gav alla lönearbetare två veckors semester. Det satte fart på sol- och badmodet. Soldräkten är konfektionssydd precis som de allra flesta kläder är idag. Det betyder att den är tillverkad i färdig storlek som kunden sedan köper i butik. Problemet med konfektionen var, och är än idag, att den inte alltid passar så bra för den individuella kroppen. Den vita soldräkten i storlek 44 var alldeles för stor för Karin som snarare drog storlek 36/38. Det löste hon genom att nypa in lite tyg mitt bak och sy ihop med några stygn.

Vit soldräkt från 1930-talet.
baksidan av soldräkten, tyget är ihoptråcklat i mittsömmen.

Karin sydde in soldräkten över rumpan för att få den att passa bättre.

Karin i soldräkt.

Karin i en annan soldräkt, grön med vita prickar, 1940-tal.

 

1940-talet

Merparten av Karins kläder är tillverkade av en sömmerska utifrån Karins personliga mått. Fördelen med beställningssömnad var att kläderna verkligen passade den egna kroppen. Sömmerskan tog mått, men kunden kom också på provningar för att se om plagget behövde justeras. Ett exempel är denna svarta dräkt från 1940-talet.

Svart klänning.

I den här dräkten ser man spår av flera sådana ändringar som sannolikt har skett i samband med provningen. Sömmar har flyttats, tagits in eller lagts ut. Beställningssömnad innebar att kunden stod för tyg och de sybehör som behövdes, som till exempel knappar, blixtlås med mera. Det kunde köpas nytt, men kunden kunde också välja tyg och knappar som hen hade hemma. Kanske är det därför som tryckknapparna i kjolen är udda? En skicklig sömmerska var bra på att hushålla med kundens tyg. Hon skarvade där det behövdes hellre än att klippa till helt nya tygvåder. Som här i den gröna klänningen från 1940-talet.

Grön klänningen från 1940-talet.
Fotografi från 1940-talet där Karin bär den gröna klänningen.

Sömmerskan har sytt in en kil, ett sätt att spara på tyget men ändå ge kjolen vidd.

Klänningen är även skarvad i fållen.

 

1950-talet

Alla dräkterna från 1950-talet är sydda efter Karins personliga mått. Etiketter i plaggen och sparade kvitton visar att hon har vänt sig till olika firmor. Hantverksskickligheten varierar något, men är överlag god. Flera beställningar gjordes hos Fredrika Bremerförbundets skola för kvinnlig yrkesutbildning. Där utbildades unga kvinnor från omkring 16 års ålder i klänningssömnad. Kunden erbjöds ett förmånligt pris som kompensation för den längre tid som beställningen tog, jämfört med en vanlig sömnadsateljé.(7)

 

Den här tredelade blå bomullsdräkten som hon beställde från Fredrika Bremerförbundets skola för kvinnlig yrkesutbildning var nog en favorit. Det är en vardagsdräkt med fina detaljer. Sömmerskan har använt sig av tygets struktur i snitt och detaljer. Karin lät även tillverka en hatt av det blå bomullstyget hos modisten Ruth Westman.

Undersökningen visar att den är väl använd, i alla fall kjolen och jackan liksom hatten som hörde till. Tyget är solblekt och jackans klädda knappar har behövt fästas om.

Kjoldelens upphängningshällor är trådslitna och har fästs om och där kjolen knäpps är tyget trasigt vid knapphålet och knappen saknas.

Dräkten är inte bara sliten, den är också ändrad. Vid något tillfälle har hon lagt ner kjolen. Det syns att det är ett gott hantverk i underarbetet med omsorgsfullt isydda hyskor och hakar och olika typer av sömmar som är sydda för hand.

Karin med den blå dräkten, tillsammans med väninnan Margit och hennes man.

Karin beställde även en ljusblå dräkt från det ansedda skrädderiet K Williams.(8) Den är i tre delar där jackan kan kombineras med antingen en klänning eller en plisserad kjol. Både kjolen och jackan ser nästan oanvända ut, men klänningen bär spår av användning, som exempelvis spåren av svett vid ärmöppningen.

Ljusblå dräkt från skrädderiet K Williams.

Ytterligare en dräkt består på liknande sätt av en ensemble som gick att kombinera på olika sätt. Till den här brunmönstrade klänningen kunde hon välja mellan två olika klänningsjackor och/eller en brun kappa, fodrad med klänningstyget. Även här visar slitage och fläckar vilka plagg hon föredrog. Klänningen och den ena jackan bär spår av svett vid ärmöppningarna och jackan har dessutom en liten lagning vid ärmens fåll. Klänningen har tagits in i ryggens formsömmar, sannolikt i samband med provningen. Kappan och den andra jackan däremot ser närmast oanvända ut.

Brunmönstrad ensamble bestående av klänning, kappa och två olika klänningsjackor.

En av jackorna som Karin kunde variera med.

Karin med sin brunmönstrade dräkt.

 

1960-talet

Från 1960-talet började Karin köpa mer konfektionssydda kläder och de flesta är tillverkade utomlands, i Österrike, Schweiz och Frankrike. Fram till 1960 var 90 % av alla kläder som såldes i Sverige svensktillverkade, men under 1960-talet ökade importen av kläder lavinartat.(9) Bland Karins kläder från 1960-talet finns både djärvt trendiga plagg och sådana som är lite mer alldagliga. Den tvådelade dräkten i beige gabardin kan sägas höra till den senare kategorin.

Beige dräkt och kvitto från skräddaren.

Dräkt av beige gabardin. Ärmar och bakstycke är stickade.

Karin har köpt den på K Williams, samma firma som tillverkade den ljusblå skräddarsydda dräkten. Kvittot som finns bevarat visar att hon köpte den för 175 kr den 12 januari 1967. Varumärket heter Camp och etiketter informerar om att den är i storlek 38 och tillverkad i Schweiz. I bjärt kontrast till den rejäla gabardindräkten står den här rosa byxdressen i sidenliknande tyg av nylonstretch. 

Rosa byxdress i sidenliknande tyg av nylonstretch.

Olika färg på sömmarna skvallrar om att den har blivit omsydd.

Toppen har blivit justerad, bystinsnitten har flyttats.

Den är tillverkad i Frankrike och varumärket heter Azur Beach. Byxorna är i storlek 42 och toppen i storlek 44. Det kan förklara varför toppen har blivit justerad, bystinsnitten har flyttats och sidsömmarna har tagits in.

1970-talet

De nyaste plaggen i Karins garderob är två långkjolar i trikå från 1970-talet. Den ena är svart med dekorativa hällor av strass för skärp. Den andra är flerfärgad och fodrad. Båda kjolarna är konfektionssydda. Kanske hade hon själv "pimpat" den svarta med hällorna av strass? Den ljusblå klänningen från 1930-talet bär liknande tillbehör, som inte heller verkar ursprungliga.

En svart kjol med påsydda strasshällor, och en flerfärgad kjol.

Fodrets längd har justerats i efterhand.

Den flerfärgade kjolen bar Karin en julafton i slutet av 1970-talet. Det är antagligen Karin själv som har justerat fodrets längd med några hastiga stygn, så att det inte skulle titta fram vid kjolens nederkant.

Karin bär den flerfärgade kjolen på julafton i slutet av 1970-talet.

Hemmafrun Karin - modeveten och hushållsam?

De bevarade kläderna visar att Karin var modemedveten. Under hela sitt vuxna liv klädde hon sig i det senaste modet, från 1930-talets klänningar med avancerad skärning till 1970-talets lätt utställda långkjolar av trikå. Men kläderna berättar något mer, de berättar om Karins strategier att förena sitt stora modeintresse med en ambition att vara hushållssam såsom en god husmor förväntades vara. Tidens husmorsideal gällde alla kvinnor, oavsett om de yrkesarbetade eller var hemmafruar.

Folkhemmets husmorsideal

Under mellankrigstiden fram till 1960-talet rådde närmast total konsensus kring föreställningen att kvinnan bar huvudansvaret för hem och barn. På 1930-talet drogs Sverige med allvarliga folkhälsoproblem. Dessutom föddes allt färre barn, vilket var oroande ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Detta ledde till att kvinnans arbete i hemmet kom upp på den politiska dagordningen. Staten inledde välfärdssatsningar inom en rad områden, men kvinnorna skulle också bidra genom sina insatser i hemmet.(10) Först och främst hade kvinnan ansvaret för omsorgen om barnen, men minst lika viktig var hennes uppgift att förvalta hushållskassan på ett klokt sätt.

I rådgivningsböcker och facklitteratur framgår att husmodern borde ha kunskaper inom många områden för att lyckas med sitt uppdrag. Kunskaper i näringslära och kemi behövdes för att kunna inhandla, förvara och laga god och näringsrik mat. Kunskap om sömnad och textila material behövdes för att kunna köpa eller själv framställa kläder och därefter ta hand om dessa, det vill säga lappa, laga, sy om, tvätta, stryka, mangla etc. Tekniska kunskaper behövdes dessutom för att hantera de nya tekniska hjälpmedel som hemmen utrustades med, såsom tvättmaskiner, dammsugare, hushållsassistenter med mera.

Boken "Vettigt hemarbete" skrevs 1950 och innehåller artiklar av lanthushållslärare, sociologer, kemister och konsumentupplysare. Budskapet var tydligt; hemarbete skulle vara rationellt och ändamålsenligt.(11) Modeindustrin var inte sen att haka på det samhälleliga intresset för husmodern och försåg henne med en snygg förpackning. I reklamen fick hon lagda lockar, moderiktiga klänningar och klackskor. Det var bara det lilla förklädet som avslöjade att hon inte var på väg till catwalken, utan i färd med att fylla ett kylskåp.

Reklambild för kylskåp i "The Ladies' home journal" 1948.

Spår av hushållsamhet i kläder

Karin var intresserad av kläder och följde klädmodet, men på vilket sätt kan man se att hon var hushållsam med sina kläder? Tecken på hushållsamhet kan exempelvis vara att plagget är av god kvalitet i material och sömnad, att det är använt mycket, att det är lagat eller ändringssytt, att den som sytt har sparat på tyget, att det är hemsytt och att bäraren inte har så många kläder. Synbart modeintresse kan i sig också borga för hushållsamhet, om det innebär stilsäkerhet och hög kompetens när det gäller materialval och passform. Om konsumenten/klädanvändaren är kunnig är risken mindre att kläder blir hängande oanvända i garderoben. Till att börja med kan man konstatera att Karin hade mycket kläder. Hon ägde sannolikt mer kläder än genomsnittet och några tycks hon inte ha använt så ofta.(12) Inte heller sydde hon sina kläder själv.(13) Karin var hushållsam på andra sätt.

Kvalitetsmedveten och stilsäker

Undersökningen av Karins kläder visade att hon nästan alltid satsade på kläder av hög kvalitet och det gällde oavsett om kläderna var beställda efter personliga mått eller konfektionssydda. Två av dräkterna som var beställningssydda erbjöd flera alternativa kombinationer, som till exempel den brunmönstrade respektive ljusblå. Det var ett smart sätt att med några få plagg skapa variation genom att kombinera på olika sätt och med olika tillbehör.

Några av de konfektionssydda plaggen vittnar om konfektionens begränsningar. Passformen var sämre och behövde ibland justeras. Hur löste Karin det? En del av justeringarna på de konfektionssydda plaggen tycks ha gått snabbt, som stygnen som placerades mitt bak på soldräkten från 1930-talet eller stygnen på fodret till den mönstrade 70-talskjolen. Här är det troligt att det är Karins egen hand som hållit i nål och tråd. Men kanske hade Karin även kompetensen att justera sidsömmarna i toppen till den rosa byxdressen och den här prickiga bomullsklänningen?

Prickig klänning med klänningsjacka.

Kompetent konsument

Även om Karin i allmänhet inte sydde själv är det troligt att hon tack vare sitt stora modeintresse hade kompetensen att bedöma hur kläder skulle se ut och sitta för att se bra ut på kroppen. Dessa kunskaper behövdes särskilt när hon handlade konfektion, men även för att bedöma om och hur befintliga plagg i garderoben skulle kunna sys om eller uppdateras. Vem som utförde de mer avancerade ändringsarbetena är svårt att veta säkert, men det var Karin som såg till att det blev gjort.

Kvitto från ändringssömnad.

Det här kvittot visar att hon i samband med beställningen av en aftonklänning från Fredrika Bremerförbundets skola för kvinnlig yrkesutbildning, passade på att lämna in inte mindre än fyra plagg som skulle ändras.

 

Fredrika Bremerförbundets skola för kvinnlig yrkesutbildning

Fru K. Wohlin

  • 1 st aftonklänning sydd150:-
  • Sybehör 18:-
  • 1 st spetsklänning ändrad 20:-
  • 1 st ylleklänning ändrad 10:-
  • 1 st svart ylleklänning ändrad 14 :-
  • Siden till skärp 22.50:-
  • Organza röd 5.50:-
  • Kronor 240:-
  • Ändring å jacka 8:-
  • blixtlås 2.75:-
  • Kronor 250.75:-

18/12 -88

Av kläderna i garderoben var 11 stycken ändrade och i tre av fallen skedde det förmodligen i samband med provningen. Övriga plagg har justerats i efterhand av olika skäl, för att det skulle sitta bra (de konfektionssydda plaggen i fel storlek), för att uppdatera (kjollängder som lagts ner/upp) eller för att bäraren hade skiftat lite i storlek eller för att kunna bäras av någon annan person, exempelvis någon av döttrarna (den ljusblå 30-talsklänningen).

När det gällde beställningsvarorna var det framför allt sömmerskans eller skräddarens uppgift att se till att plagget satt bra. Men kundens kompetens var ändå viktig för att välja tyg och modell och här kom Karins intresse och kompetens också väl till pass. Merparten av Karins kläder är beställda efter hennes personliga mått. Även om det kostade en del var det ofta en god investering, dels för att kvaliteten blev hög, men också för att sömmerskan var duktig på att hushålla med tyget. Överblivet tyg återlämnades till kunden och var bra att ha om plagget behövde lagas eller ändras framöver.

Laga och sy om

Åtta av kläderna i Karins garderob var lagade. Knappar hade fästs om, bristningar i sömmar eller tyg vid ärmar eller knäppningar som var särskilt utsatta för slitage hade lagats med stygn. En del av Karins kläder bär spår av flitig användning som exempelvis den kräppade 30-talsklänningen i flera färger och den blå bomullsdräkten. Båda dessa hade också blivit lagade och ändrade. Det här blekrosa linnet från 1930-talet är trådslitet i tyget. 

Rosa linne på dekoration påsydd i efterhand.

Det skulle kunna vara något som Karin hade köpt i butik eftersom sömmarna är proffsiga och liknande plagg tidigt fanns att köpa färdigsydda. Den svarta applikationen i överkant verkar ha placerats dit i efterhand, möjligen av Karin själv. På så vis förvandlades det enkla linnet till en dekorativ topp att bäras till en jacka eller blus.

Smarta ärmlappar

Många av plaggen bär spår efter så kallade ärmlappar vars syfte var att fånga upp svett. Ärmlappar var dubbla trekantsformade tygbitar, ibland med någon form av stoppning, som placerades på plaggets insida vid ärmhålet. De var endast fästa med några enkla stygn för att det skulle vara lätt att ta av för att tvätta eller byta ut. Det var ett smart sätt att skydda svårtvättade plagg från svettens nedbrytande inverkan på textilierna. I Karins kläder har nästan alla ärmlappar tagits bort, sannolikt efter Karins tid när kläderna förvarades hos döttrarna.

Under ena ärmen tittar ärmlappen fram.

Vad gav undersökningen av kläderna?

Sammanfattningsvis kan man konstatera att undersökningen av Karins kläder visade att kläderna var både moderiktiga och bar spår av hushållssamhet. Kläderna var överlag av god kvalitet i material och sömnad och Karin såg till att plagg lagades och ändrades, även om det inte gällde samtliga plagg. Den förhållandevis stora andel kläder som var beställningssydda kan också ses som ett uttryck för hushållsamhet. Hon kunde påverka utseende och materialval i högre utsträckning vilket borgade för att kläderna i större utsträckning överensstämde med hennes önskemål och att de därför användes och inte bara blev hängande i garderoben. En del plagg tycks trots det ha blivit måttligt använda. Så långt berättar själva kläderna om Karins strategier för mode och hushållsamhet.

Koll på hushållskassan

Vad kan man få veta från övrigt källmaterial, de sparade kvittona, anteckningsböckerna, fotografierna och dottern Yvonnes minnesbilder? Anteckningsböckerna berättar att Karin hade kontroll över hushållskassan. Karin hade vuxit upp under enkla förhållanden och började tidigt tjäna egna pengar. I anteckningsböckerna kan man se hur hon håller noga ordning på inkomster och utgifter. Giftermålet med företagaren Arne Wohlin innebar att hon gjorde en klassresa till ett liv som hemmafru i en femrumsvåning med tillgång till sommarställe, bil och en fritid som fylldes av resor, teater och operabesök med mera.

Två anteckningsböcker

Karin noterade sina utgifter i anteckningsböcker. Den vänstra är från slutet av 1920-talet, innan hon gifte sig. Den högra är från februari 1959.

Trots att hon antagligen inte behövde oroa sig för ekonomin fortsatte hon att noggrant notera varje utgift i sina anteckningsböcker, vilket låg helt i linje med husmorsidealet. Kontrollen över ekonomin låg kanske bakom att hon även sparade kvitton från olika klädinköp. Kvittona visar också att hon inte bara gjorde nyinköp, utan också lämnade in kläder för ändringssömnad. Noterat bland utgifterna i anteckningsböckerna finns även kostnader kopplade till olika typer av klädvård såsom kemtvätt, vanlig vattentvätt och inköp av malkulor. De bevarade kläderna bär en del spår av fläckar som inte tagits bort. Kanske syntes de inte från början, en del fläckar framträder först med tiden. Kanske var de inte så lätta att ta bort på grund av att plagget var svårt att tvätta? Flera av de skräddarsydda plaggen gick ju inte bara att slänga in i tvättmaskinen.

Dottern Yvonnes minnen

I samband med att museet förvärvade Karins kläder skrev dottern Yvonne en text om sin mamma. Där framgår att Karin var intresserad av kläder, mode och utseende hela livet och att hon hade arbetat som hårfrisörska i mer än 10 år innan hon gifte sig vid 26 års ålder. Dottern Yvonne minns:

Minnesbilder, som kommer för mig, är att hon aldrig gav sig hemifrån, om det så bara varför handla i matbutiken, utan att ha håret i ordning, nymålade naglar och perfekt make-up. Att hon dessutom alltid var snyggt klädd var en självklarhet. Alltid kjol eller klänning, dräkter och ensembler. Långbyxor såg jag henne i först på ålderns höst.

Kläder = materiell biografi

Dottern Yvonnes minnesbild av sin mamma Karin förmedlar bilden av en kvinna som var noga med sitt utseende i mötet med andra människor. Att noggrant studera hennes kläder känns då en aning obekvämt. Här har jag, en för henne okänd person, klivit bakom kulissen och rakt in i garderoben. Varför sparade Karin egentligen så många av sina kläder? Forskaren Sophie Woodward menar att kläder ofta sparas trots att de inte används längre därför att de fungerar som en sorts materiell biografi över sin ägare.(14) Kanske var det så Karin tänkte, att kläderna skulle berätta om henne för kommande generationer? Nu finns de i Sörmlands museums samlingar, vilket innebär att människor även utanför den närmaste familjen kan lära känna Karin och den tid hon levde i genom hennes efterlämnade kläder. Jag hoppas att hon hade känt glädje över att kunna bidra med tips och råd till dagens vilsna klädkonsumenter.

Det blommiga förklädet

I Yvonnes berättelse tecknas också bilden av Karin som en person som försökte leva upp till tidens förväntningar på en kvinna i hennes samhällsposition, som välbeställd hemmafru. Hennes blommiga förkläde från 1940-50-talet säger något om hennes ambitionsnivå. Ett litet förkläde i klänningstyg som är mer vackert än praktiskt och som antagligen fick henne att se precis så chic ut som kvinnorna på reklambilderna. Ett antal fläckar vittnar om att Karin, till skillnad från kvinnorna på reklamens bilder, faktiskt har lagat mat iklädd sitt förkläde.

Blommigt förkläde.

Karins blommiga förkläde.

Hållbar klädkonsumtion?

Av de personer som skrev konsumtionsdagbok hösten 2014 var det många som hade en ambition att börja konsumera mer hållbart. Trots det fortsatte de att handla som vanligt, vilket kunde få dem att känna sig misslyckade. Kanske berodde det på att klädkonsumtion ibland är en så rutinartad och omedveten vardagspraktik att den är svår att få syn på. Det är också svårt för individer att på egen hand agera systemkritiskt. Den globala världsekonomin bygger på konsumtion och ständig tillväxt och allt från politiker till modeindustri uppmanar därför på olika sätt människor att konsumera så mycket som möjligt. Att konsumera hållbart är att gå emot strömmen, vilket är svårt för den enskilda individen. I den här texten har jag undersökt om dagens klädkonsumenter kan hitta inspiration till en mer hållbar klädkonsumtion från en historisk person. På Karins tid såg samhället annorlunda ut, konfektionsindustrin blomstrade visserligen, men produktionen skedde huvudsakligen i Sverige. Många människor sydde sina egna kläder eller gjorde som Karin, beställde kläder hos en sömmerska eller skräddare. Kläder var dyra att köpa vilket var ett starkt incitament att konsumera hållbart.

Karin inspirerar

På vilket sätt kan Karins strategier för mode och hushållsamhet inspirera dagens klädkonsumenter? Karin var stil- och kvalitetsmedveten och påverkade utformningen av innehållet i sin garderob i hög grad eftersom det var hon själv som valde modell och tyg till sina kläder. Hon beställde ibland ensembler, det vill säga flera plagg i samma material som kunde kombineras på olika sätt. Det ökade förutsättningarna för att kläderna skulle användas mer, men var ingen garanti. Några plagg såg trots allt ganska oanvända ut.

Kanske kan dagens konsumenter, i likhet med Karin, försöka hitta sin personliga stil och satsa på kläder av lite högre kvalitet. På så sätt skulle det löna sig att ta bättre hand om kläderna och laga och sy om dem vid behov, istället för att köpa nytt. Ofta krävs ganska små insatser med symaskinen. Karin visade att ibland räcker det med några hastiga stygn med nål och tråd. Det behöver inte bli så perfekt. Man kan också inspireras av Karins dekorativa tillägg, som strassen på 30-talsklänningen respektive den svarta 70-talskjolen eller som den svarta bården på det rosa linnet. Enkla sätt att förnya klädesplagg som man redan har.

Dagens konsumenter kan också inspireras av Karins kontroll över hushållskassan och börja bokföra inkomster och utgifter. När det bara kostar 50 kr att köpa en ny t-tröja är det lätt att köpa fler och att förbise det faktum att det sammantaget blir ganska mycket pengar. Billiga kläder har dessutom en tendens att leda till onödiga inköp och många kläder används sällan eller aldrig. Bland dagbokskrivarna var det många som gav uttryck för en längtan efter den perfekta garderoben där plaggen fungerade bra tillsammans.(15) Vad skulle resultatet bli av ett matematiskt experiment där det ekonomiska värdet av en nutida garderob med alla dess felköp och hyllvärmare ställdes mot det ekonomiska värdet av en tänkt "perfekt" välfungerande garderob med färre plagg? Kanske skulle skillnaden inte bli så stor. Att börja notera samtliga klädutgifter är också ett sätt att öka medvetenheten om egna konsumtionsmönster. Det var något som flera av dagboksskrivarna såg som positivt efter skrivperiodens slut 2014.

 

Text: Anna Hedtjärn Wester 

Denna artikel och den forskning den bygger på har finansierats med stöd från Gunvor och Josef Anérs stiftelse.

Läs mer

Noter

  1. Märthaskolan och Fredrika Bremers skola för kvinnlig yrkesutbildning är några av de sömnadsskolor som var verksamma under perioden. Märthaskolan gav även ut en egen handbok i sömnad, stickning, virkning och vävning. Till det kommer alla tips och råd i veckopressen. Sömnadsutbildning var även ett inslag i husmoders- och lanthushållskolorna.
  2. Gråbacke 2015
  3. Petersson McIntyre & Hedtjärn Wester 2016.
  4. Woodward 2007; Skov 2011; Klepp& Bjerck 2014; McIntyre Petersson & Hedtjärn Wester 2016.
  5. Forssberg & Sennefeldt 2014.
  6. Metoden har hämtat inspiration från Valerie Steeles artikel i Fashion Theory vol 2 issue 4 1998: "A museum of fashion is more than a clothes-bag" som behandlar Prown och McClung Flemings respektive metoder för dräktundersökningar.
  7. Hedtjärn Wester 2015
  8. Gråbacke 2015
  9. Gråbacke 2015.
  10. Lövgren 1993.
  11. Vettigt hemarbete 1950, Radiotjänst; Årsbok för hem och hushåll 1928, Hagberg 1986?; Lövgren 1993; Carlsson 2013?
  12. Klepp & Laitala 2015; se även garderobsinventeringarna i Nyköpingsundersökningen H6N:1-14, Socialstyrelsen 4:e byrån, byrån för pris- och socialvårdsstatistik.
  13. Enligt uppgift från dottern Yvonne Bodin Wohlin.
  14. Woodward 2007
  15. Petersson McIntyre & Hedtjärn Wester 2016.

 

Referenslista

Carlsson, Karin, Den tillfälliga husmodern: hemvårdarinnekåren i Sverige 1940-1960. Lund 2013.

Forssberg, Anna Maria & Sennefelt, Karin (red.), Fråga föremålen: Handbok till historiska studier av materiell kultur, Studentlitteratur, Lund, 2014.

Gråbacke, Carina, Kläder, shopping och flärd. Modebranschen i Stockholm 1945-2010, Stockholmia förlag, Stockholm 2015.

Hedtjärn Wester, Anna (2015) "Ur Karin Wohlins garderob" I Sörmlandsbygden 2016. Sörmlands museum Nyköping.

Hedtjärn Wester, Anna & Petersson McIntyre, Magdalena (2016) "The paradox of sustainable fashion. Handling change with consumption diaries" Konferensbidrag vid Global Fahion Conference 2016. 

Hagberg, Jan-Erik, Tekniken i kvinnornas händer: hushållsarbete och hushållsteknik under tjugo- och trettiotalen. Malmö 1986.

Hem och hushåll: årsbok. Stockholm 1928.

Klepp, Ingun Grimstad & Mari Bjerck 2014. "A methodological approach to the materiality of clothing: Wardrobe studies". International journal of social research methodologies. (17) 4, pp373-386.

Klepp, Ingun Grimstad & Laitala, Kirsi "His mother's dress: Growth in the number of clothes" i The consumer in society, Oslo 2015.

Lövgren, Britta, Hemarbete som politik: diskussioner om hemarbete, Sverige 1930-40-talen, och tillkomsten av Hemmens forskningsinstitut. Stockholm 1993.

Märthaskolans handbok I sömnad stickning, virkning vävning mm. Malmö 1941.

Nyköpingsundersökningen H6N:1-14, Socialstyrelsen 4:e byrån, byrån för pris- och socialvårdsstatistik.

Skov, Lise 2011. Entering the space of the wardrobe. Working paper. Copenhagen Business School.

Steele, Valerie, "A Museum of Fashion is More Than a Clothes-Bag" i Fashion Theory, vol 2, no 4, s.327-336, 1998.

Ulväng, Marie, Klädekonomi och klädkultur: Böndernas kläder i Härjedalen under 1800-talet. Diss. Gidlunds förlag, Mörklinta, 2012.

Vettigt hemarbete: Handbok utgiven i anslutning till husmorsskolan i radio. Stockholm 1950.

Woodward, Sophie, Why women wear what they wear. New York 2007.