I Sörmlands museums föremålsmagasin finns en stor mängd kläder som kommer från många olika människor i samhället, allt från arbetare till kungligheter. Det äldsta plagget är daterat till mitten på 1700-talet och det nyaste till 2015, men det mesta kommer från perioden 1880-1930.

En av de största dräktsamlingarna har tillhört och använts av Hanna Palme
som var farmor till  Sveriges tidigare statsminister Olof Palme. Släkten Palme äger sedan slutet av 1800-talet en gård utanför Nyköping. När Hanna dog 1959 bestämdes det att ett stort antal av hennes kläder skulle skänkas till det närbelägna Sörmlands museum.

Hanna Palme, som ung flicka.

Hanna Palme, i riddräkt.

Adelskvinnan Hanna von Born föddes 1861 och växte upp på gården Gammelbacka i Finland. Hennes far var jordbruksminister och han lärde henne mycket om jordbruk och hur man sköter en stor gård. När hon var 22 år gammal gifte hon sig med den svenske löjtnanten Sven Palme. Tillsammans fick de fyra barn; Olof, Gunnar, Nils och Birgitta. Det var Gunnar som var vår tidigare statsminister Olof Palmes far.

Hanna engagerade sig i samhällsfrågor och förespråkade både kvinnlig rösträtt och kvinnlig värnplikt. Hon var också kritisk mot det samtida modet för kvinnor och barn som hon tyckte var opraktiskt och svårt att röra sig i. År 1886 var hon med och startade Svenska Dräktreformföreningen. Föreningen tog fram nya klädmönster för t ex kortare kjolar, ett sk reformliv istället för korsett och barnkläder som det gick att leka i. Hanna var en mycket sportig person, så det är lätt att förstå hennes kamp för bekvämare kläder. I jämförelse med dagens sportkläder ser Hannas riddräkt ganska obekväm ut. Riddräktens kjol är sydd för att passa till damsadel, som gjorde att kvinnan skulle kunna sitta med båda benen på samma sida om hästen.

Hanna Palmes riddräkt.

För hundra år sedan såg marknaden för kläder annorlunda ut. Idag köper vi 50% mer kläder och skor än vi gjorde för bara 10-15 år sedan. Kläder är billigare än någonsin, det mesta tillverkas i fabriker i låglöneländer och kläder vi inte längre vill ha hamnar ofta i hushållssoporna.

För hundra år sedan var kläder dyrbara investeringar och mycket syddes upp efter kundens personliga mått av sömmerskor och skräddare. Man kunde även handla färdigsydda kläder, så kallad konfektion. Kläder hade ett högt andrahandsvärde och begagnade kläder gick att köpa på marknader, i bodar och på auktion.

Vissa kunder lät tillverka en provdocka efter sina egna kroppsmått. Det var inte de naturliga måtten utan så som det blev med underkläder och eventuellt korsett. Det sparade tid eftersom kunden inte behövde komma på så många provningar hos sömmerskan eller skräddaren.

Teodor och Martin Florins skrädderi cirka 1900.

Eftersom större delen av plaggen från Hanna Palme saknar märkning av något slag är det svårt att med säkerhet veta vem som tillverkade dem, men det är inte troligt att Hanna anlitade olika sömmerskor varje gång. En skicklig sömmerska som var välbekant med kundens figur och personliga smak värdesattes högt och var någon man gärna återvände till. Ett fåtal av plaggen bär varumärken från kända sömnadsateljéer eller varuhus i Stockholm.

Carl Hilarius Johanssons affär i Nyköping, cirka 1900.

Teodor och Martin Florins skrädderi, cirka 1900.

Flera av klädesplaggen består av dräktdelar från andra plagg som har fått bilda grunden för ett nytt plagg. Så är fallet med den här klänningen. Det enda som möjligen är helt nytt, förutom designen, är det yttre tyget, den tunna sidenchiffongen. Underkjolen kommer från en klänning av äldre snitt, med större vidd baktill. På sömmarna ser man att den har tagits in.

Det ljusa fodret i livdelen har tidigare suttit i en mer korsetterad överdel. Flera av sömmarna är ändrade och några av korsettfjädrarna har tagits bort. Den här typen av återbruk förekommer inte i plaggen med varumärken. Kunden stod för tygerna men det krävdes kanske en mer personlig relation för att låta sömmerskan utgå från begagnade textilier? Genom att sy om och sy nytt av gammalt visade sömmerskan att hon var ekonomisk och uppfinningsrik. Moderiktigt kunde det ju bli ändå, återbruket syntes ju bara på insidan!

Den här klänningen är från Sidenhuset som låg i centrala i Stockholm. På Sidenhuset kunde man både köpa tyg som metervara och beställa kläder efter personliga mått från firmans egen syateljé. Blusar och underkjolar syddes upp direkt samma dag, medan mer avancerade plagg som den här klänningen tog längre tid. Det ljusblå sidenet är överklätt med ett lager av tunn grå crepelin. Klänningen är svårt skadad. Det förekom att sidentyger innehöll tillsatser av tennklorid. Det var ett sätt för vissa producenter av sidentyg att få ut ett högre kilopris. Konsekvensen blev inte bara att kunden fick betala ett orättvist pris utan också att hållbarheten blev mycket sämre. Förtyngt siden smular sönder efter en tid, vilket är vad som har hänt här. Hatten på bilden är också inköpt på Sidenhuset. Kanske var den tänkt att bäras till klänningen?

Den här klänningen beställde Hanna Palme från Stockholms främsta modehus för haute couture, Augusta Lundin vid Brunkebergs torg. Modedirektrisen Augusta Lundin hade licens att tillverka modeller från de franska modehusen. I den meningen var hon inte designer så som vi menar i dag. En välutvecklad fingertoppskänsla krävdes vid urvalet av vilka modeller hon skulle erbjuda de svenska kunderna och hennes råd kring materialval och detaljer värderades högt. Hennes varumärke representerade framför allt moderiktighet och hög kvalitet.

Det här klänningslivet köpte Hanna Palme på varuhuset K M Lundberg, Stockholms första varuhus som slog upp portarna vid Stureplan år 1898. Här erbjöds kunderna att fritt strosa omkring och titta på varorna som exponerades på ett nytt sätt. Varuhusen saluförde ett brett sortiment av varor till fasta priser, allt från möbler till kläder. Det gick att köpa färdigsydda kläder, sk konfektion, men firman hade också egen syateljé för beställningar efter kundens personliga mått. Till den senare kategorin hör det här klänningslivet. Kjolen som hörde till finns inte bevarad.

K M Lundberg, det första varuhuset i Stockholm ca 1900. Foto: Stockholms stadsmuseum

K M Lundberg, interiör 1901. Foto: Stockholms stadsarkiv

Den här klänningen är ett annat exempel på hur ett plaggs livscykel kunde se ut. Tyllklänningens foder har tagits bort för att användas i en annan klänning eller till något helt annat. Det yttre lagret av tyll har sparats, kanske i väntan på att kunna användas tillsammans med ett nytt foder.

Underkjolen till den här svarta klänningen är sydd av flera mindre sidenstuvar. Klänningen har fått nya manschetter, antagligen efter att de gamla blivit utslitna och den är lagad på flera ställen. Så mycket som 81% av kläderna i samlingen bär spår efter ändringar, lagningar och återbruk. Den stora andelen ändrade, återbrukade och lagade kläder i Hannas garderob är tankeväckande. Hur stor andel av en genomsnittlig garderob av idag består av lagade och/eller återbrukade kläder? Långt in på 1900-talet betraktades kläder inom alla samhällsklasser som en investering som måste förvaltas väl. Idag är kläder billigare än någonsin och många köper därför hellre nytt, än lagar och syr om.

Hanna Palme cirka år 1900.

Läs mer

• Se alla föremål och foton från Hanna Palmes samling i museets databas.