Varför har det varit lag att varje bonde måste odla humle? Vad är bryggeridöden? Här berättar vi ölbryggningens historia; från den tidiga hemmabryggningen till dagens hantverksbryggerier, via 1800-talets industrialisering av bryggerinäringen och bryggeridöden under 1900-talet.
Människan har bryggt öl under tiotusen år i olika delar av världen - längs Nilen, i Mesopotamien, Kina och Sydamerika. I takt med jordbrukets utveckling i Europa spreds kunskapen om ölbryggning även här.
I Sverige finns de första beläggen för öltillverkning runt 500 e. kr. Ölet var länge en betydelsefull del av vår kost. Det har gett oss näring och mättnadskänsla när det varit ont om mat och släckt törsten när det varit brist på rent vatten. Ölet var så viktigt att det under en lång tid till och med var lag på att varje bonde i Sverige skulle odla humle. Med tiden blev öltillverkningen industrialiserad.
Under flera hundra år har statens alkoholpolitik påverkat såväl enskilda bryggeriers verksamhet som hela bryggerinäringens struktur. Ibland har inställningen varit mer liberal, ibland mer restriktiv.
När klosterväsendet växte fram i Norden på 1000-talet tog tillverkningen av öl fart på allvar. Det bryggdes öl på stormannasäten, i stugor och på gillena. Gillen var en form av förening, där medlemmarna bland annat tillverkade öl tillsammans inför träffarna. Under medeltiden utvecklades också ett yrkesbryggande i städerna. Bryggeriyrket sågs som ett hantverk och det krävdes tillstånd att få bedriva bryggeri. Det reglerades så småningom genom skråväsendet.
Det var det traditionella "svenskölet" som bryggdes. Ölet tillverkades genom överjäsning. Det gjorde drycken mörk och grumlig, och gav den en söt smak. Alkoholhalten varierade, men var ofta låg – i nivå med dagens lättöl. Starkare öl dukades fram till högtider och fester.
I klosterbryggningen introducerades humle tidigt som kryddning i ölet vilket höjde kvalitéten markant. Humlen balanserade ölet, bidrog med arom och framför allt förbättrades hållbarheten. Det gick dock långsamt att anlägga egna humleodlingar i Sverige och stora mängder fick importeras, vilket var dyrt. Under 1400-talet infördes därför odlingstvång av humle. Varje bonde skulle enligt lag hålla ett antal egna humlestörar. Humleodlingen nådde sin höjdpunkt under 1600- och 1700-talen, då det fanns miljontals humlestörar i Sverige.
Ännu in på 1800-talet bryggdes öl i de flesta hem, framför allt på landsbygden. Att tillverka öl var en kvinnlig syssla, både på gårdarna och på de tidiga bryggerierna. Från medeltiden och framåt har adel och förmögna borgare även importerat stora mängder öl från Tyskland. Det sägs att det tyska ölet hade både bättre hållbarhet och smak än det svenska ölet.
Vid mitten av 1800-talet introducerades det ljusa underjästa ölet (lager) i Sverige. Fördelen jämfört med det traditionella Svenskölet var att den nya metoden gav ett öl som var lättare att lagra, blev rikare på kolsyra och klarare i färgen. Mot slutet av 1800-talet hade det ljusa ölet i princip ersatt svenskölet.
Det underjästa ölet gjorde det möjligt att brygga större mängder öl, och den svenska bryggerinäringen växte fram på allvar. Tekniska landvinningar som ångkraft gjorde arbetet mer effektivt. Exempelvis kunde nu moment som matkrossning och omrörning i bryggpannorna mekaniseras.
Precis som i övriga industrier under andra halvan av 1800-talet fanns det en tydlig könsuppdelning. På bryggerierna var själva bryggningen nu en manlig syssla. Flasksköljningen och tappningen var dock ett arbete för kvinnor.
Sedan skråväsendet avskaffades i mitten av 1800-talet var det fritt för vem som helst att starta bryggeri. Vid slutet av 1800-talet fanns bryggerier i var och varannan småstad. Många bryggerier sålde främst till hemtrakten. Dryckerna kördes ut med häst och vagn till detaljhandel, krogar och hotell. Dessutom kunde privatpersoner köpa direkt från utkörarna, bryggeriet eller andra utskänkningsställen.
Redan under 1900-talets början avstannade bryggerinäringens expansion. 1902 infördes skatt på malt, och tillsammans med råvarubrist och starkölsförbud slog detta hårt mot tillverkningen.
Efter andra världskriget började den så kallade "bryggeridöden". Antalet svenska bryggerier rasade från 326 på 1890-talet till runt 10 i början av 1990-talet. Det var främst bryggerierna på landsorten som lades ner och driften koncentrerades till storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö.
Det 23 år långa starkölsförbudet avskaffades 1955 genom motbokens avskaffande och nya Systembolagets öppnande. Detta gynnade de stora bryggerikoncernerna men de mindre bryggerier som överlevt fick det fortsatt svårt. Det ledde också till en mer likriktad produktion. De flesta bryggerier satsade på samma sorts öl, ljus lager, det som på krogen kallades "Stor stark".
År 1900 fanns cirka 12 bryggerier på olika platser runt om i Sörmland. På 1950-talet fanns fortfarande bryggerier kvar i Nyköping, Eskilstuna, Katrineholm och Gnesta, men de blev alla uppköpta av större bryggerikoncerner under den här tiden. Eskilstuna bryggeri lades som sista bryggeri i Sörmland ner 1973.
Under 1980-talet började det återigen bryggas eget öl, först i liten skala i källare och garage. För vissa gick hobbyn snart över till en mer professionell verksamhet. I mitten av 1990-talet hade ett antal hantverksbryggerier startat upp i Sverige. 1996 startade Kungsholmens bryggeri, som efter några år flyttade till Nyköping och bytte namn till Nils Oscars bryggeri. I Sörmland kan även Eskilstuna ölkultur som startade 2006 räknas till pionjärerna.
Gnesta bryggeri grundades på 1870-talet och låg mellan järnvägen och Frösjön. 1905 hade Gnesta bryggeri drygt tjugo anställda. Ett visst antal flaskor öl ingick i lönen.
De anställda drack en hel del öl. Det är inte bra för magen att dricka iskall pilsner så på alla varma rör och element runt om i bryggeriet hade gubbarna lagt ölflaskor på uppvärmning. 'Dagdrickan' bestod av tre flaskor, det ingick i lönen. Men de flesta drack mer. Men de grejade jobbet utmärkt ändå.
1951 övertogs bryggeriet av Konsum Stockholm och efter några år ombildades företaget och fick namnet AB Wårby Bryggerier, Gnesta.
I början av 1960-talet uppförde Konsum Stockholm ett helt nytt bryggeri invid Wårby hälsobrunn i Huddinge och tillverkningen i Gnesta lades ner helt. 1989 köpte Spendrup upp företaget.
Vykort över Gnesta bryggeri, 1930. Konstnär: K. E Löfgren
Vingåkers ångbryggeri uppfördes 1879 i ett befintligt tegelmagasin. Vid sekelskiftet 1900 tillverkade åtta arbetare med hjälp av en ångmaskin 1 900 hektoliter öl och 1 200 hektoliter dricka.
1905 fanns det planer på att det blivande andelsmejeriet i Vingåker skulle köpa upp bryggeriet. Affären blev dock aldrig av. Troligtvis ansågs framtiden för osäker, då en maltskatt och ölförsäljningsrestriktioner införts vid samma tid. 1911 lades verksamheten ned. Den gamla bryggeribyggnaden finns kvar än idag.
Vingåkers bryggeri 1889. Foto: okänd.
Bryggmästare Lars Johan Albert Dahlberg kom till Malmköping 1885. 1891 öppnade han mat-och dryckesservering och några år senare uppförde han även ett bryggeri. Tillverkningen omfattade olika ölsorter som äppleöl, lager och starköl, samt läskedrycker.
Ölet kördes ut med häst och vagn men såldes även från filialer i Flen och Katrineholm. Sedan bryggeriet blivit försatt i konkurs köptes det upp av Södertälje Bryggeri 1906. 1912 såldes fastigheten och har bland annat använts som lager åt olika verksamheter.
Dahlbergs bryggeri, 1900. Foto: Malmköpingsbygdens hembygdsförening
Eskilstuna bryggeri grundades 1874 av ett antal borgare i staden. Det gick dåligt för företaget de första åren. Resultaten förbättrades när bryggeriet 1878 köpte det Munktellska bryggeriet, som hade varit den största konkurrenten.
Under slutet av 1800-talet förnyades bryggeriet på olika sätt och samtidigt byggdes en ölhall för att uppmuntra den lokala ölkonsumtionen. Eskilstuna bryggeri utvecklades till ett av de större landsortsbryggerierna i landet. Bryggeriet hade 40 anställda och tillverkningen uppgick 1905 till cirka 15 000 hektoliter öl och dricka.
1961 övertogs bryggeriet av Pripp & Lyckholm. Tre år senare bildades koncernen Pripp-Bryggerierna som lade ner driften i Eskilstuna 1973.
Eskilstuna bryggeri, ca 1930. Foto: Brydolf-Forsslund, Eskilstuna stadsmuseum.
Bryggeriverksamheten i Nyköping har en lång historia med flera olika aktörer. Vid sekelskiftet 1900 hade antalet bryggerier minskat till två, Lindebergs bryggeri och Sundells bryggeri. 1905 gick de båda bryggerierna samman till Nyköpings bryggeri, med Otto Lindeberg som chef och i Sundells gamla lokaler vid ån.
Kristiden under första världskriget medförde stora svårigheter för bryggerinäringen i Nyköping och produktion låg tidvis nere. Under 1920-talet återhämtade man sig och åren efteråt gjorde bryggeriet vissa moderniseringar och tillbyggningar.
1949 köpte AB Stockholms Bryggerier upp Nyköpings bryggeri. 1969 lades öltillverkningen vid Nyköpingsån ned. Den sista ägaren blev Pripp-Bryggerierna.
Nyköpings bryggeri, ca 1955. Foto: Rolf Kukacka.
Nils Oscar (1996- )
År 1996 grundade några ölentusiaster och hemmabryggare Kungsholmens Kvartersbryggeri i Stockholm. Det var en reaktion på det begränsade utbudet på svenska barer och Systembolaget. Bryggeriet var en del av den tidiga vågen av hantverks- eller mikrobryggerier som startade i Sverige under 1990-talet.
Efter två år bytte bryggeriet namn till Nils Oscar. Det gick bra för företaget, de vann priser i World Beer Cup och växte snart ur sina lokaler. 2006 flyttade Nils Oscar till Fruängskällan, det gamla vattenverket, i Nyköping, där det ligger än idag.
År 2020 sålde grundaren Karl-David Sundberg bryggeriet och en av delägarna, Henrik Kihlberg, tog över VD-posten.
Nils Oscars bryggeri, 2023. Foto: Anna Källberg.
Mellan 2010 och 2020 startades runt 400 nya bryggerier i Sverige. I Sörmland finns år 2024 cirka 15 aktiva bryggerier. Hantverksbryggerierna har experimenterat med olika bryggerimetoder vilket gjort att utbudet på Systembolaget har breddats. De många, små hantverksbryggerierna har dessutom tvingat de stora tillverkarna att följa med i utvecklingen. Kunderna har blivit mer medvetna om smak och kvalité.
Att driva ett litet bryggeri innebär dock stora utmaningar. Inte minst med dagens ökade råvarupriser, inflation och höjd ölskatt. Men viljan att ständigt utvecklas, återkopplingen från kunderna och passionen driver hantverksbryggerierna att fortsätta.
Artikeln baseras på utställningen Bryggda berättelser (17/2-8/9-2024)