Vi ha det så skönt och trevligt tillsammans min kära Ruth och jag. Nu är det skrivet även här, det står visst ej förut i den här boken men torde kanske kunna läsas mellan raderna.

Sommaren 1940 är Karl Johan Nilsson 24 år. Andra världskriget pågår samtidigt som Karl Johan och Ruth precis har blivit ett par. De gifter sig inte förrän midsommarafton 1945. Tiden däremellan fylls av frustration och väntan, om det vittnar brev och dagboksanteckningar. 

Om Karl Johan, Ruth och breven

Karl Johan Nilsson föddes 1916 på Stora Sundby i Öja socken. Dit hade hans far Oscar Nilsson kommit som trädgårdsmästare 1912. 1920 flyttade familjen till Åkerö. Karl Johan gick i Västra skolan i Katrineholm, 4 km bort. Läraren tyckte att Karl Johan skulle fortsätta till realskolan, men det fanns ingen ekonomisk möjlighet att inackordera honom i Katrineholm eller Nyköping. År 1929 började Karl Johan arbeta i trädgården på Åkerö, 13 år gammal. 

Båda Karl Johan och Ruth var troende och aktiva inom Baptistkyrkan, antagligen lärde de känna varandra där. 

Karl Johan var en flitig dagboks- och brevskrivare större delen av livet. Han skrev dagbok regelbundet 1934-2006. 2010 hör Karl Johan av sig till museet:

- Jag undrar om museet vill ha mina kärleksbrev?

Två resväskor med bland annat dagböcker, kärleksbrev och några fotografier kom till museet under hösten 2010. Scrolla vidare och ta del av Karl Johans och Ruths kärlek under andra världskriget via brev och dagböcker!

Ruth och Karl Johan lärde känna varandra tidigt i livet i och med att de går till samma kyrka. Redan 1934 nämner han Ruth i sin dagbok. 

Karl Johan skriver 1934: "Särskilt roligt var det att se och träffa "Ruth", hon var så väldigt rar och trevlig fortfarande."

Sex år senare verkar något vara på gång. Våren 1940 skriver Karl Johan i sin dagbok om luftskyddstillstådet som infördes för en tid sedan. Andra världskriget pågår. Alla fönster måste täckas för, mörkläggas, innan några lampor tänds. Karl Johan skriver både om "krigets hemska vansinne" och om att träffat Ruth. 

Den 23/5 kl 4.30 f.m.
Nu har det blivit ett långt hopp i dagboken, men det har sin största orsak i att det i hela Sverige råder partiellt luftskyddstillstånd med åtföljande mörkläggning.

Eftersom vi inte ha vidtagit några åtgärder och ej heller kunna erhålla någon fotogen så förblir hela kvällarna försänkta i åtminstone skymning.

Krigets hemska vansinne rasar fortfarande i Europa. Nu har snart även Holland och Belgien erövrats av Hitler. Tyskarna befinna sig ett stycke in på franskt territorium under ett fullständigt förintande av allt i sin väg. 

Den 27/5 – kl 22.30
Igår kväll voro Ruth och jag tillsammans en stund efter mötet. Vi firade skymning vid Västersjön. För övrigt är att säga att den 26/5 är ett minnesvärt datum."

Sommaren 1940 skriver Karl Johan då och då om Ruth. 18 augusti erkänner Karl Johan för dagboken att de är ett par. 

Sörtorp den 29/7
... Nu är det nämligen så att det är så gott som mörkläggning här på grund av att vi ej få någon fotogen, om man ej skall räkna 1l på två månader för någonting. Hur skall det bliva i vinter? ...

Igår var det söndag, som vanligt tillbringade jag största delen av dagen utom hemmet i sällskap med Ruth Elisabeth Ericsson. Vi var till Storhjula först på e.m. samt senare på "strövtåg" i hembygden...

Den 18/8
... I dag har jag varit till Skebokvarn, eller rättare Ruth och jag har varit dit på tältmöte. I går kväll voro vi på sillsexa på Sandbergs balkong i det härliga månsken som var rådande.

Vi ha det så skönt och trevligt tillsammans min kära Ruth och jag. Nu är det skrivet även här, det står visst ej förut i den här boken men torde kanske kunna läsas mellan raderna. ...

1941 är Karl Johan i Stockholm. Karl Johan och Ruth skickar brev till varandra. Karl Johan skriver att han har ordnat med vakten så han ska få ledigt över Pingsten, då kan de äntligen träffas.

Stockholm 20/5 1941

Min älskade Ruth!

Nåd och frid!

Då skall vi ha vår sedvanliga lilla pratstund i kväll. Det är så vackert ute ikväll så om du vore här skulle vi gå ut och uppsöka någon lugn vrå, men nu får vi väl stanna inne i finstugan, bara för det är som det är.

Varmt tack för brevet, det kom inte fram förrän söndag fm. Eftersom de brukar komma punktligt på lördagarna, så förstår du att en viss undran började infinna sig. 

Denna gång var det visst ett alldeles särskilt rart brev jag fick, jag har läst det gång på gång. Det gör så gott i hjärtat fast det ökar längtan mera för varje gång. Men tänk Ruth endast 11 dagar kvar tills jag får träffa dig min älskade vän! Vad det skall bli ljuvligt att få träffas. Nu har jag fått ordnat med vakten, så jag får fritt hela helgen.

Söndagkväll var jag i Immauelskyrkan och hörde Frank Mangs, det enda möte jag varit på under tre veckors tid.

Vad det skall bli skönt för dig när du får vila från dina böcker ett tag. När skall ni ta examen? Det måste du skriva och tala om precis, får vi se vad jag kan göra åt saken.

Tack för hälsningarna från de dina samt Elis, beder om min hälsning tillbaka. Hoppas du förlåter att det blev bara ett ark även denna gång, hemma får de bara ett brevkort.

Tack för kramen, kyssen spar jag till pingst. Slutar för denna gång med en stor kram o de innerligaste hälsningar.

Din egen Karl-Johan

Karl Johan är trött men verkar lycklig och kär när han skriver nästa brev. Han är kvar i Stockholm. Det är antagligen en sommarkväll i juni, liljekonvaljen blommar och står på bordet och doftar. Ruth och Karl Johan har nyligen träffats, och Karl Johan skriver om hur ljuvligt det var. 

Stockholm onsdagkväll!

Älskade Ruth!

Frid!

Först vill jag tacka så hjärtligt för sist o för dagarna jag fick tillbringa tillsammans med dig. Det var ljuvliga stunder, synd bara att de svunno så hastigt. Nu får man leva på minnena en tid framöver. Ja, nu är jag åter här igen o fortsätter som förut på expeditionen, det blir femte veckan i följd. Du må tro att jag fick erfara igår e.m att det blivit dåligt med sömnunder helgen. Jag gick faktiskt som i dvala, ja det var inte roligt precis, men jag får väl säga som pastor Sandberg, smakar det något så kostar det också något.

Egentligen borde jag inte skriva i kväll, ty jag är så trött så det blir inget sammanhang, men jag vet också hur det känns att inte få brev när man väntar. Därför hoppas jag att du har överseende med bristerna. Jag har en sak som jag vill tala om för dig, som är uppmuntrande, när jag var hemma i Betel på pingstdagen kände jag att jag skulle ge 10 kr i kollekt vilket jag också gjorde. Redan idag har jag fått igen hälften i direkta pengar. Det är som din mamma brukar säga, att ju mera man kan ge, ju mera får man igen.

Tack kära du för konvaljerna som jag fick av dig, de stå här på bordet o doftar så ljuvligt och påminner om dig min älskade vän. Jag önskar att jag kunde lägga in något av vad jag känner i ordet "älskade" men ord förmå så litet och kyssar nå ju inte fram nu, vad skall jag göra?

Du undrade över att vi ej retades någon gång nu när vi träffades, vet du ja tror att vår kärlek har blivit liksom mera mogen på den tid vi varit åtskilda. Nog kände jag det så när jag åter fick sluta dig i min famn där ute på udden vid Båvens strand i lördagskväll.

Igår när jag kom igen var det en av flickorna här som frågade om jag hade förlovat mig under helgen. Jag vet inte om vi kunde vara lyckligare om vi vore förlovade, vi vore ju närmare målet förstås. Ja, det här blir visst mest om kärlek, men varav hjärtat är fallet o.s.v. Hur är det med dig, hoppas du inte förkylde dig nu de kvällar vi voro ute. Hur är det med Göte? Hälsa dem så gott allesammans o tacka för sist. Slutar så med en innerlig kram och hjärtliga hälsningar från

Din egen Karl-Johan

P.S. Det blev endast ett ark, men övertiden fortsätter ännu. Hälsa Sörbor om du kommer dit de närmaste dagarna. D.S

Skriv snart, snart!

Än så länge har Karl Johan inte blivit inkallad till militärtjänstgöring. Men han är rädd att det kommer snart. Flera av hans vänner har blivit inkallade. När han skriver nästa brev befinner han sig i Sparreholm. Han längtar efter Ruth och drömmer om henne på nätterna. 

Sparreholm 28/2 1942

Älskade Ruth!

Frid!

Ett varmt tack för brevet. Det var både långt o intressant. Du nämner nästan aldrig om hur du mår, men jag får väl utgå från att allt är bra, när du inte skriver något om det.

Det var visst en del frågor du ville ha svar på, det kanske är bäst att taga dem först. När det gäller verksamheten så fortsätter den som vanligt. Musikföreningen ja, den för en lugnande tillvaro, vi har visst sjungit en gång sen Ella reste och då spelade pastorn. I torsdagskväll på styrelse och diakonmöte, pastor Sandbeg meddelande då att han ämnar resa från Sparreholm omkring 15 april. Så då får du nog träffa dem ännu en gång. Ty imorgon är det endast en månad kvar till den efterlängtade 1 april. En månad = 4 veckor o.s.v.

Tänk snart har vänttiden gått till ända. Det har ju gått rätt så bra men nog tar det sina tag av längtan efter dig min älskade lilla vän, men vad skall man göra? Enda botemedlet är att skriva ett brev.

En natt drömde jag om dig flera gånger, mellan varje gång som jag var uppe o eldade, när jag så somnade igen kunde jag fortsätta den avbrutna drömmen. Det var så ljuvligt så jag önskade natten varit riktigt lång. Egil påstod att jag pratade om dig i sömn, det är kanske inte bra att hålla på med när man har rumskamrater. Det beror väl på att tankarna ofta äro sysselsatta med dig. Nu kom jag visst från ämnet, men jag har så lätt att förvirra mig bort i såna här utläggningar som du kanske känner till snart.

Ännu har jag inte fått någon inkallelse som du drömde om, endel bekanta här har dock fått order. Bertil Karlsson i E-tuna samt Evert Jansson, så nu är Ingrid s.k gräsänka där borta. Det är nog inte så värst roligt precis. Men hon kanske reser hem undertiden. Elis och Åke ska visst fara någon gång i april.

Angående Sven så vet jag inte om han är kvar "däruppe", jag har inte träffat någon av de dina sen i söndags så jag har inte hört något av dem heller om Sven. Men imorgon träffar jag dem säkert. Jag brukar möta din pappa på söndagsmorgnarna när jag kommer ner till 9-tåget för att posta min, eller rättare sagt dina, brev.

Jaså, din mamma tyckte det var sällan de såg mig däruppe, tänk jag tycker tvärtom. Men om det inte är så ofta som när de hade sin rara och trevliga dotter hemma, det må förlåtas mig. I alla fall så var jag där på middag i söndags o fick nyponsoppa kan du tro.

Att inte du skulle söka på platsen det förstog jag nog när jag sände den lilla annonsen, men jag tyckte ändå det kunde vara roligt att låta dig se den. Dina utpräglade Marta-anlag äro enbart glädjande för min del. De komma nog väl till pass i en framtid ska vi hoppas.

Mai Walkvists fästman är från Sköldinge, han är visst omkring 45-47 år gammal. Inför den ålderskillnaden bleknar våra sex eller vad det är.

Troligen kommer jag inte att fara ner till S. på onsdag för att beskåda fröken Kamminsky (var det hon som skrivit hälsningen? Tack för den!). En annan sak hade det varit om du hade passerat Sparreholm, då hade jag nog kommit.

På det här sättet kan du inte få några färska hälsningar från Sparreholm, ty när jag träffar dem då är det här brevet på väg till Hönsa. O vad jag önskar ibland, när jag fått posta ett brev att jag kunde följt med ner o hälsat på min "älskade". Har du hört att portot ska höjas från 1 april, då har vi ju tur som skall få träffas utan porto. Det är ändock det bästa eller hur?

Jag kan hälsa från Tage Karlsson i Björkvik, han fyllde 25 år häromdagen, så jag ringde och gratulerade. Men nu måste jag sluta ty det börjar bli sent, det blev nästan två ark fast jag tänkte från början att det bara skulle bli ett. Så där får det. Till slut de hjärtligaste hälsningar tack för ikväll, samt kramen och godnattkyssen

Från din egen Karl-Johan

Till slut blir Karl Johan inkallad till militärtjänstgöring. Ruth är hemma och känner sig ensam. Hon skriver till Karl-Johan:

"Om du visste, så ensam jag känner mig, när inte du är hemma. Jag har ju ingen att vara tillsammans med, och det är inte så roligt precis. En kväll var jag upp till Karin ett tag, men man känner sig så ensam så där. Hon talade om hår, bantning, och en hel del sådana saker, som inte tillhör min svaga sida. Annars var det ju roligt att få se, hur hon har det, som nygift.

Det var ju rart förstås, men det kommer vi också att få det, både mellan oss och i vårt hem.

Imorgon ska Mamma och Pappa cykla till E-tuna så då bli vi ensamma här. Tänk, om du kunde komma hit då, och vi finge vara ensamma en stund. "

Tiden går och Karl Johan börjar misströsta, ska han någonsin bli gift - eller leva som ungkarl resten av livet? Han skriver i sin dagbok:

24/1 -43
Den ena efter den andra av mina vänner o bekanta blir gifta, snart är det bara jag kvar. Huru länge dröjer väl dagen att gry, då jag får förenas med min älskade Ruth?

Sörtorp d. 31/10 -44
I alla fall så är jag nu 28 (tjugoåtta) år antingen jag vill eller ej. Egentligen börjar det på att bli allvarligt detta med åldrandet för varje år. Tänk jag börjar ju på att vara vuxen snart. Men det är nog inte så många som tror. 

Det går ett halvår utan att Karl Johan skriver något i sin dagbok, kanske har han inte haft tid. Inga brev skrivs heller. Midsommar 1945 skriver han sina sista rader som ungkarl:

Midsommar 1945
Det är ett oförlåtligt slarv att jag inte skrivit ett enda ord på ett halvt år i min dagbok. Då har just detta sista halvår varit så händelserikt. Just nu har jag inte tid att skriva mera för jag står just färdig att taga på fracken o fara till Flen för att vigas vid min älskade Ruth. Detta är alltså sista raderna som ungkarl.

Karl Johan och Ruth gifte sig midsommarafton 1945

Senare fick de tre barn, varav ett dog. Här står de med barnen Aina och Kjell på 1950-talet

Vad hände sen?

Karl Johan och Ruth flyttade ihop och bodde på Sörtorp utanför Sparreholm. 1947 föddes första barnet, Bo Göran. Han blev dock bara 4 år gammal. Samma år som Bo Göran dog föddes andra barnet, Kjell. Med tiden fick Kjell en syster, Aina. 

Runt 1950 flyttade de från Sörtorp, det gick inte att försörja två familjer på det lilla trädgårdsarbetet där. De flyttar till Stora Mellösa i Närke och Karl Johan börjar arbeta på Olaussons trädgård. Han arbetar även som vaktmästare på Baptistkapellet och får där en bostad, med jordlott.

När barnen blev äldre tog Ruth arbete på slottsexpeditionen i Stora Mellösa. Senare arbetade Karl Johan som trädgårdsmästare vid HSB-fabriken i Sparreholm och Ruth anställdes på kontoret.

Innan pensionen var Karl Johan anställd på flyktinganläggningen i Flen i 6 år. Där kom han i kontakt med många olika människor.

"Om jag fick leva om mitt liv tror jag inte jag valde trädgårdsmannabanan, utan jag hade nog velat studera vidare till lärare eller något merkantilt yrke. Jag älskade att läsa och tyckte mycket om min skoltid. Tiderna var inte så då att man fick välja yrke utan det var tanken att hjälpa mor och far som bestämde yrkeslivet. Ändock fick jag alldeles i slutet på mitt arbetsliv ägna mig åt lite (lärar)kall på flyktingförläggningen i Flen"

Läs mer

• Se hela samlingen från Karl Johan Nilsson i museets databas
• Läs om Konrads och Huldas kärleksbrev under förlovningstiden, i slutet av 1800-talet