För att ta sig fram på havet har man alltid tagit hjälp av naturen. Man tittade hur fåglar flög och vilken färg vattnet hade.

Djupare vatten har mörkare färg, grundare vatten har ljusare färg. Man observerade vilka dofter som spreds över havet, som eld, blommor och lövsprickning. Ljud färdas långt över vatten och kan också säga en del om var man är. Moln ser olika ut över höga och låga öar.

Lotsar

Från början var lotsning en privat uppgift. Så kallade "kände män" erbjöd lotsning mot betalning. Lotsning var tidigt en viktig sysselsättning eftersom en stor del av sjöfarten gick inomskärs och fullständiga sjökort saknades. Lotsverksamheten organiserades under Gustav Vasa på 1500-talet. Det bestämdes att skärgårdsbönderna skulle vara styrmän, som lotsarna kallades då.

Frukost på Hävringe i Oxelösunds ytterskärgård, omkring 1910. Båken på ön byggdes 1750-52. Den fungerade även som fyr på 1880-talet. Då hängdes en lampa i ett fönster. 1813 byggdes en ny lotsstuga som ersatte en äldre. 1891 byggdes två nya fyrar byggs på ön. Lotsplatsen avvecklades 1979.
Bild: Frukostmiddag på Hävringe. Sörmlands museum, Public Domain Marked.

1667 infördes en lag som förbjöd utländska fartyg att segla i svenska farvatten utan svenska styrmän. Fartygen skulle också betala för lotshjälpen. På slutet av 1600-talet började ordet lots att användas och Lotsverket inrättades. Lotsen fick skattelättnader för sitt arbete. Dessutom fick han viss rätt att jaga och fiska på öarna. Det gick nämligen inte att försörja sig på att enbart lotsa fartyg utan man behövde ha jordbruk med boskapsskötsel samt jakt och fiske vid sidan av. Ett exempel på mångsysslandet i skärgården.

Emedan min höga ålderdom och bräcklighet nu försvagat mig så att både syn och hörsel försämrats så att jag finner min nödsakad att underdånighet allra ödmjukast anhålla om avsked från den lotsmannatjänst som jag innehaft...
Som jag tjänt Kung. Majt och kronan sedan år 1766. Då jag blev antagen som lotslärling och att sedan varit jämt tjänstgörande. Och uti min tjänst åsamkat mig sjukdomar. Som jag nu på min ålderdom får vidkännas.
Hartzö lotsplats. D: 12 august 1829. Abraham Ersson Hartzell
Avskedsansökan från krigsarkivet

Lotsväsendet i skärgården

Under långa tider var det gott om lotsar och lotshemman i Sörmlands skärgård, speciellt på öarna kring Sävsundet och kring Oxelösund. På Hartsö fanns ett lotshemman som härstammar från 1600-talet. Även på Ringsö, Långö, Sävö och Lindholmen har det funnits lotsar. Mot slutet av 1800-talet koncentrerades lotspassningen i denna del av skärgården till Sävsundet, där en lotsstation uppstod 1876. Lotsverksamheten pågick här till 1967. Lotsarna och fyrvaktarna var ofta uppväxta i skärgården och kände till alla grund och grynnor. Yrket gick ofta i arv från far till son. Nu för tiden kan man lotsa fartyg från en dataskärm långt från farlederna med hjälp av satellitnavigering.

På 1600-talet började ordnad fyrbelysning användas i Sverige. Fyrarna eldades med kol. Vid sekelskiftet 1800–1900 utvecklades tekniken efter uppfinningar av främst Gustaf Dahlén och AGA. Stendörren fick då en flytande fotogeneldad fyr. Den behövdes i det smala, krokiga sundet. Fyren var i bruk till 1961.

De boende på Griskär hade ansvar för alla fyrar i trakten. Tillsyn och påfyllning av bränsle skulle göras en gång i veckan. Förutom Stendörrens fyr så gällde det också fyrarna vid Bergö, Skepna och Enskär yttre. Fotogenet förvarades i den lilla svartvita byggnaden mitt i sundet. Där var fotogenet lätt att nå samtidigt som det var på tryggt avstånd med tanke på brandrisken.

Pappa arbetade åt lotsverket. På 30-talet gick han med en lotskutter eller underhållskutter som underhöll fyrarna från Stockholms skärgård och ner i den sörmländska skärgården ner till trakten runt Stendörren. Detta jobb gjordes om somrarna. Då skötte en fiskardräng fisket hemma på Griskär. Pappa fick bland annat byta gastuber på fyrarna.
Sven-Olof Eklind, född 1932, Griskär

Den snabba teknikutvecklingen har medfört att de gamla fyrarna inte längre behövs. Många har sålts till privatpersoner.

Kasar - vårdkasar - nämns redan i Upplandslagen från första delen av 1300-talet. Kasar var stora vedbål, cirka 10 meter höga, ofta med tallvirke som bränsle. De var ett varningssystem i orostider som tändes vid fara. De kunde då ses till nästa kase och till befolkningen på fastlandet. Systemet var effektivt och användes sista gången i Sverige 1854 under Krimkriget.

En vårdkase på en karta från 1720 av lantmätare Johan Esping. Sörmlands museum, Public Domain Marked.

Det syns sällan spår av kasar idag. Möjligen kan man se sönderbrända bergsytor. Men många namn som fortfarande används visar att det har funnits vårdkasar där. Exempel i Sörmlands skärgård är Vålarö som förr skrevs Wardharnö. Wardher är ett gammalt ord för vakthållning eller bål som tändes på höga berg. På Hartsö fanns också en kase på det 37 meter höga Södra bötbeget. Böte är ännu ett namn för vårdkase.

Det fanns också en kase på Gullängsberget i Tunaberg samt vid Oxelösund. Där uppstod så småningom även krog och lotsstation.

GPS

GPS betyder Global Positioning System och är ett system för satellitnavigering. Som många tekniska uppfinningar har det utvecklats inom försvaret. Starten för GPS var på 1970-talet men det började inte användas allmänt förrän tjugo år senare. Med GPS kan man bestämma sin position, var som helst och när som helst på jorden.

I nästa kapitel utforskar vi vilken roll sjöfåglarna spelade för skärgårdsböndernas självförsörjning och hur jakt och ägginsamling hotade många fågelarter.