Östersjön är ett grunt innanhav, nästan helt omringat av land. Från älvar och vattendrag rinner det ut sötvatten i havet. Via sunden i Danmark kommer det in saltvatten. Resultatet blir ett brackvattenhav där vattnet varken är riktigt sött eller riktigt salt.

Under 12 000 år har Östersjön genomgått olika stadier där vattnet i omgångar har varit antingen sött eller salt. I sin nuvarande form med bräckt vatten har Östersjön bara funnits i cirka 4 000 år. Det är så kort tid att växter och djur inte har hunnit anpassa sig helt till den "nya" miljön och endast ett fåtal arter tål att leva i det bräckta vattnet. Östersjön är därför väldigt artfattigt. Man brukar säga att den biologiska mångfalden är låg. Jämfört med andra hav finns det väldigt få arter inom varje grupp i näringsväven – växter, betare, filtrerare, rovdjur och nedbrytare.

Mjuka bottnar

Utanför strandängen är bottnen mjuk med sand, lera eller dy. Där lever havsborstmasken nedgrävd. Den blir inte så stor som havsborstmasken här intill, utan cirka 20 cm som längst. Tillsammans med andra maskar, musslor och snäckor gräver de runt och på så vis kommer det ner syre i bottenmaterialet. Det kan då finnas fler bakterier som fungerar som nedbrytare av döda växt- och djurdelar. Många av bottendjuren fungerar som nedbrytare eftersom de äter av döda växt- och djurdelar som faller till botten. Bottendjuren är också viktiga som mat för andra djur, till exempel sandräkor, fiskar och olika fåglar.

Hårda bottnar

På de hårda klippbottnarna är det andra djur som lever. Här går det inte att gräva ned sig. Istället gäller det att hålla fast sig för att inte spolas bort av vågor och strömmar. Blåmusslan är en art som är bra på det. Den klistrar fast sig själv på den hårda bottnen med starka trådar. 

Näringsväven i havet

Alla arter i Östersjön har en given plats i sin miljö. Genom att leva, äta och ätas skapar varje art förutsättningar för att andra arter ska kunna finnas. Alla organismer är på så sätt sammanlänkade med varandra i en näringsväv. Där har de olika roller som betare (till exempel tånglus), filtrerare (till exempel blåmussla), rovdjur (till exempel ejder) och nedbrytare (till exempel östersjömussla).

Det börjar med att näringsämnen i vattnet tas upp av växter eller små mikroskopiska alger, växtplankton, som svävar runt i vattnet. Växtplankton äts av små djurplankton som i sin tur blir till föda för större djur som strömmingsyngel. Kedjan kan sedan fortsätta med att strömmingen äts av en torsk, som så småningom blir mat åt en säl. Eller hamnar på vårt middagsbord! När växter och djur dör och sjunker till botten tar olika nedbrytare vid. Bakterier och bottenlevande djur bryter ned det döda materialet så att näringen sedan på nytt kan tas upp av alger. Så fortsätter kretsloppet så länge de olika länkarna i kedjan fungerar.

Det känsliga havet

Det vi finner i Östersjön idag är ett antal sötvattensarter som egentligen hör hemma i sjöar och vattendrag, och ett antal saltvattensarter som egentligen är anpassade för de saltare förhållandena ute i världshaven. Många av arterna som finns här lever under ständig stress eftersom vattnet antingen är för salt eller för sött för att det ska passa dem riktigt bra. Eftersom det omgivande vattnet har "fel" salthalt går det åt energi för att upprätthålla salt- och vattenbalansen i kroppen. Det gör att de här djuren och växterna ofta är mindre i Östersjön än om de hade levt i den miljö där de egentligen hör hemma. Blåmusslan är ett exempel på en saltvattensart som finns i Östersjön. Här kan den dock inte bli mer än en tredjedel så stor som vid Västkusten där vattnet är mycket saltare.

Den ständiga salthaltsstressen gör att Östersjöns arter är extra känsliga för till exmpel föroreningar. Eftersom de redan lever på gränsen till vad de tål är de inte så bra rustade att klara av ett miljögift eller en sjukdom. Organismernas känslighet, tillsammans med det faktum att Östersjön har så få arter, gör havet sårbart. Om en art slås ut är det inte säkert att det finns någon annan art som lever på liknande sätt, och som kan gå in och ta den försvunna artens plats. Om till exempel blåmusslan skulle försvinna härifrån är det ingen annan i Östersjön som kan ta dess plats och filtrera vatten på de hårda bottnarna. En bit av näringsväven skulle försvinna, ejdern skulle få svårt att hitta mat och vi skulle förlora den nytta som blåmusslorna gör när de renar vattnet.

En annan art som påverkas av miljöförändringar är alger: Nästa kapitel handlar om algblomningen samt hur övergödningen och storskaliga fisket påverkar Östersjöns ekosystem.