På våren börjar det växa i vattnet. Mikroskopiskt små alger, växtplankton, blir snabbt väldigt många när solljuset återvänder. Det kallas för att algerna blommar. Blomningen är nödvändig – algerna blir till mat för bottendjur eller för små djurplankton som i sin tur äts av fiskyngel.
Vårblomningen kräver stora mängder näringsämnen, främst kväve och fosfor. Redan efter ett par veckor är näringen nästan slut i ytvattnet. Här i vår del av Östersjön finns det mer fosfor än kväve i vattnet, så det är kvävet som tar slut först. Algerna kan då inte växa längre och inom kort har de flesta dött och sjunkit till botten. Vattnet klarnar igen.
Efter vårblomningen finns det fosfor kvar i vattnet. Det är något som cyanobakterierna uppskattar. Tidigare kallades de blågrönalger. De kan ta upp kväve direkt från luften, så för dem gör det inget att vårblomningen har gjort slut på kvävet i vattnet. Förutom fosfor behöver cyanobakterier sol, värme och lugnt väder för att trivas. Precis sådana förhållanden kan råda under högsommaren. Då blir det dags för blomning i havet igen.
Vårt storskaliga och effektiva fiske har lett till att vi idag har färre stora rovfiskar, som torsk. Torsken har betydelse för hela näringsväven i Östersjön. Fiskas det för mycket torsk gynnas fiskar som torsken äter, till exempel skarpsill. De många skarpsillarna kan tillsammans äta enorma mängder djurplankton, som då minskar i antal. När djurplankton minskar så ökar växtplankton eftersom djurplankton äter växtplankton - och algblomningen är ett faktum.
När alger och cyanobakterier dör faller resterna till botten där de bryts ned av bakterier och bottendjur. Vid nedbrytningen går det åt syre, ibland så mycket att syret tar slut. Syrebrist har alltid förekommit i Östersjöns djupvatten då och då. I dagens övergödda Östersjö blir det mer dött material som ska brytas ned. Syret tar snabbare slut och syrefria, döda, bottnar breder ut sig. För att bromsa syrebristen krävs stora insatser mot våra utsläpp av näringsämnen och förändringar av det storskaliga fisket.