På våren börjar det växa i vattnet. Mikroskopiskt små alger, växtplankton, blir snabbt väldigt många när solljuset återvänder. Det kallas för att algerna blommar. Blomningen är nödvändig – algerna blir till mat för bottendjur eller för små djurplankton som i sin tur äts av fiskyngel.
När havet blommar för första gången: Vårblomningen
Vårblomningen kräver stora mängder näringsämnen, främst kväve och fosfor. Redan efter ett par veckor är näringen nästan slut i ytvattnet. Här i vår del av Östersjön finns det mer fosfor än kväve i vattnet, så det är kvävet som tar slut först. Algerna kan då inte växa längre och inom kort har de flesta dött och sjunkit till botten. Vattnet klarnar igen.
Perfekta förhållanden för cyanobakterier
Efter vårblomningen finns det fosfor kvar i vattnet. Det är något som cyanobakterierna uppskattar. Tidigare kallades de blågrönalger. De kan ta upp kväve direkt från luften, så för dem gör det inget att vårblomningen har gjort slut på kvävet i vattnet. Förutom fosfor behöver cyanobakterier sol, värme och lugnt väder för att trivas. Precis sådana förhållanden kan råda under högsommaren. Då blir det dags för blomning i havet igen.
Vid lugnt och soligt väder samlas cyanobakterierna vid ytan och bildar ett tjockt, grötigt täcke som luktar illa där det ligger och ruttnar i vikarna. Det går inte att bada och djur kan inte dricka vattnet eftersom cyanobakterierna kan vara giftiga. Vattnet blir grumligt och då kan solljuset inte nå så djupt och då kan heller inte alger och annan växtlighet överleva djupt ner. Rovfiskars yngel använder synen när de jagar efter djurplankton. I det grumliga vattnet får de svårt att hitta mat.
Bild: European Space Agency, Copernicus Sentinel 2015, CC BY-SA 3.0 IGO.
Cyanobakterier har funnits i Östersjön i minst 8 000 år. Men under senare år tycks algblomningarna ha ökat. Till stor del beror det på oss människor. Från jord- och skogsbruk, avlopp, industrier och trafik släpper vi ut näring som hamnar i Östersjön. På så vis har vi orsakat övergödning i havet. Mer näring ger fler växtplankton – och därmed värre algblomningar.
Bild: Algblommning. Pellaj via Wikimedia Commons. Public Domain Marked.
Ett hav i obalans
Vårt storskaliga och effektiva fiske har lett till att vi idag har färre stora rovfiskar, som torsk. Torsken har betydelse för hela näringsväven i Östersjön. Fiskas det för mycket torsk gynnas fiskar som torsken äter, till exempel skarpsill. De många skarpsillarna kan tillsammans äta enorma mängder djurplankton, som då minskar i antal. När djurplankton minskar så ökar växtplankton eftersom djurplankton äter växtplankton - och algblomningen är ett faktum.
Både övergödningen och fisket påverkar alltså hur stor algblomningen blir.
Bild: Skolplansch: "Torsk och kolja". Max Richter, Förlag Gunnar Saietz AB, Sörmlands museum, CC BY-SA.
Övergödning i Östersjön
När alger och cyanobakterier dör faller resterna till botten där de bryts ned av bakterier och bottendjur. Vid nedbrytningen går det åt syre, ibland så mycket att syret tar slut. Syrebrist har alltid förekommit i Östersjöns djupvatten då och då. I dagens övergödda Östersjö blir det mer dött material som ska brytas ned. Syret tar snabbare slut och syrefria, döda, bottnar breder ut sig. För att bromsa syrebristen krävs stora insatser mot våra utsläpp av näringsämnen och förändringar av det storskaliga fisket.
Vill du följa med till nästa kapitel om en historisk krog som fanns från 1680-talet vid Stendörren där sjöfararna kunde stanna och vänta på bättre väder?
Genvägar
Postadress
Sörmlands museum
Box 314
611 26 Nyköping
