Trots all forskning är det fortfarande mycket vi inte vet om hällristningarna och hur bronsålderns människor såg på dessa platser. Träffades de här för att dyrka sina gudar? Eller var det en samlingsplats där folk från olika grupper möttes för överläggningar och handel?

På ett antal berghällar strax intill Nyckelsjön i Sörmland, ligger de så kallade Ulleviristningarna. De upptäcktes 1984 och var då, med sina 448 figurer, den hittills största kända hällristningen i länet. Här finns skepp, mystiska fotspår och skålgropar, men också ett stort antal figurer som är svåra att tolka. Ristningarna skapades någon gång under mitten av bronsåldern för lite mer än 3000 år sedan.

Här kan du läsa mer om bronsålderns värld och om de märkliga ristningarna vid Ullevi.

En värld av vatten

För 3000 år sedan såg landskapet kring Ullevi väldigt annorlunda ut. Delar av dagens Sörmland låg under vatten och människorna i området levde i en skärgårdsvärld som nästan verkade sakna slut. Det snabbaste sättet att färdas var med båt längs åar, sjöar och hav. Via långsträckta fjärdar kunde bronsålderns sörmlänningar ta sig till Ulleviristningarna från Östersjön men också Mälaren som då var en väldig havsvik.

Idag ligger Ullevi hällristningar intill Nyckelsjön, i ett vackert landskap med ek och hassel.

Hällristningar i Sverige liknar varandra trots att de är utspridda över ett stort område. Detta tyder på omfattande kontakter mellan grupper och områden redan för 3000 år sedan. Platser där land och vatten möts verkar ha haft en särskild betydelse under bronsåldern. Vatten möjliggjorde resor, möten och handel men också kontroll över områden och människor. Under bronsåldern blev samhället mer ojämlikt och det verkar också ha varit en våldsam tid. Längs med vattenlederna ser vi spår av mäktiga personer och grupper. Stora gravrösen låg högt och väl synliga från vattnet och människor offrade bronsföremål och andra lyxvaror i sjöar och våtmarker. Det är också i detta gränsland mellan land och vatten som de flesta hällristningar finns.

Vid dåtidens motorväg

Under bronsåldern låg Ulleviristningarna på en udde vid en viktig farled. Farleden kan jämföras med dagens motorvägar och längs med dess sträckning fanns några av Sörmlands mest tätbefolkade områden. Men Ulleviristningarna låg avskilt, en bit ifrån närmsta boplats. De var belägna alldeles intill vattnet i ett skyddat läge med bra överblick över omgivningarna. Här passerade båtar med varor i olika riktningar. Kontakter knöts, det uppstod allianser mellan grupper. Handel bedrevs med människor långt borta. Följde du farleden norrut kom du så småningom ut i Mälaren som vid den här tiden fortfarande var en del av havet. Om resan istället gick söderut nådde du Östersjön i närheten av dagens Trosa. På så sätt hade människorna häromkring kontakt med världen.

Under bronsåldern låg Ulleviristningarna på en udde vid en viktig farled.

Långväga kontakter

Vi vet att bronsålderns människor kunde ta sig från Skandinavien till Europas stora floder och kanske också till Medelhavet för att handla. Bärnsten, tyger, salt och möjligtvis också slavar var värdefulla bytesvaror. Men viktigast av allt var metallerna koppar och tenn som användes för att göra brons. Av brons tillverkades vapen, smycken och andra värdefulla föremål. De som kontrollerade denna handel blev mycket mäktiga. Denna elit använde sig av särskilda symboler för att visa sin status. Det kunde vara dyrbara dräktspännen och vapen, dekorerade med särskilda tecken, som spiralmönster, ormar, fåglar och symboliska skepp. Men genom handeln spreds förstås inte bara föremål, utan också idéer. Forskarna tror att det bakom dessa föremål, symboler och tecken fanns religiösa tankar som spreds över nästan hela Europa under bronsåldern. Förmodligen hade mäktiga människor en viktig roll att spela i denna religion. Kanske fungerade de som en sorts "hövdingapräster" som ansågs ha en särskild kontakt med gudarna.

Bronsålderns elit använde sig av särskilda symboler för att visa sin status, som dyrbara dräktspännen och vapen. Svärd av brons hittat vid Svärta i Sörmland på 1930-talet.

Många av de tecken och symboler som vi hittar på värdefulla bronsföremål och andra lyxvaror finns också bland hällristningarnas figurer. Hällristningar i Sverige liknar också varandra vilket förstärker bilden av en värld som knyts samman genom möten och handel. Samtidigt är arkeologer idag noga med att påpeka att vi inte vet om hällristningstecknen betydde samma sak på olika platser. Varje hällristning är unik och har sin speciella sammansättning av figurer. Figurer som är vanliga i ett visst område saknas helt i andra. Vi kan också se att olika områden hade olika stilar, eller "dialekter". Förmodligen har även själva platsen betydelse för hur ristningarna ska tolkas. Tillsammans med berghällen och det omgivande landskapet fick hällristningarna sin mening.

Spår

Förutom hällristningarna finns det andra spår i landskapet kring Ullevi. Framförallt finns det gott om de lämningar som är typiska för bronsåldern, nämligen rösen, stensättningar och skärvstenshögar.

Skärvstenshögar är en sorts avfallshögar, som ofta finns nära bronsålderns boplatser. De kan innehålla alltifrån matavfall och keramik, till rester från bronshantverk och människoben. Skärvstenshögarna verkar nästan vara soptippar och offerplatser på samma gång, som en sorts begravningsplats för förbrukade och trasiga saker. Detta innebär att de innehåller mycket spännande information för arkeologer.

De andra typerna av lämningar, stensättningar och rösen, är däremot gravar för människor. Stensättningar är relativt små och enkla begravningar, och ligger ensamma eller samlade i grupper i utkanten av bebyggelsen. Rösena är större och praktfullare, ibland upp till 40 meter i diameter eller mer. I dessa gravar har arkeologer hittat föremål som tillhört de mäktigaste i samhället. Det kan vara alltifrån bronssvärd och yxor till värdefulla spännen och halsringar. Rösena ligger oftast högt och väl synliga i närheten av bronsålderns land- och vattenvägar. De imponerade förstås på människor som passerade och visade att det fanns mäktiga personer och grupper i området.

Ett heligt landskap

Många forskare har beskrivit bronsåldern som en period där själva landskapet är heligt. De tänker sig att en bronsåldersmänniska inte gjorde någon skillnad på vardagliga saker, som att äta, odla eller jaga, och religiösa aktiviteter som att dyrka sina gudar. Allting var både heligt och naturligt på samma gång och detsamma gällde själva landskapet. De verkar däremot ha delat upp landskapet i olika områden eller zoner. Högst upp på höjder och berg fanns stora gravrösen och gravfält. Lite längre ner på lätta, sandiga jordar låg boplatserna med de mystiska skärvstenshögarna. Längst ner, ofta vid strandkanten till åar, sjöar eller våtmarker finns hällristningarna. På andra platser har värdefulla bronsföremål lagts ned, eller offrats, i vattnet. På något sätt verkar allt detta ha hängt samman i bronsålderns komplicerade ritualer och ceremonier.

Skumma figurer

Länge trodde arkeologer att hällristningarna avbildade särskilda händelser som krig, sjöfärder och jakt. Själva ristningarna skulle, enligt detta sätt att tänka, berätta om viktiga händelser som gjordes odödliga genom att huggas in i släta berghällar. Idag menar de flesta forskare att hällristningsfigurerna snarare är symboler som på något sätt var en del av bronsålderns ritualer och ceremonier. Men vilka var det som träffades vid ristningarna och vad var det egentligen som pågick på dessa platser? Samlades man här för att fira religiösa högtider, ungefär som en kyrka eller en moské fast utomhus? Eller hade de en helt annan betydelse?

Vi vet inte hur vanligt det var att människor besökte hällristningsplatserna eller hur ofta nya figurer kom till. Förmodligen har det varierat från plats till plats. Ibland verkar alla figurer ha skapats vid ett och samma tillfälle. I andra fall har platsen återbesökts under en lång tid, kanske flera hundra år, och nya figurer har tillkommit. Det finns också exempel på att gamla figurer har bättrats på efter hand, och ibland har nya detaljer lagts till.

Ulleviristningarnas brukar de dateras till ca 1300 f.kr-1100 f.kr, alltså mitt under bronsåldern. Många av figurerna är ganska grunt inhuggna. Det finns också flera ytligt huggna partier som är svåra att tolka. Det som utmärker ristningstekniken vid Ullevi är att huggmärkena syns tydligt och att linjernas konturer därför är "taggiga". Delar av ristningen har också legat skyddad under jord innan de blev upptäckta vilket också är en anledning till att konturerna inte rundats av genom århundraden av vittring. Men att figurerna är så pass grunt inhuggna och lika varandra i stil gör att det är troligt att de kom till under en relativt kort tidsperiod.

Typiskt för figurerna vid Ullevi är att huggmärkena syns tydligt och att linjernas konturer därför är ”taggiga”. Här syns en av de 65 skeppsfigurer som finns bland ristningarna.

Skepp, fotspår och skålgropar

Av Ulleviristningarnas 443 hällristningstecknen är 65 skeppsfigurer. Skepp hade en mycket viktig roll i bronsålderns samhälle. Man kan säga att de tillhörde dåtidens spetsteknologi, ungefär som en avancerad dator eller en rymdfarkost idag. Skepp användes för transporter av värdefulla varor, men var också kraftfulla symboler för makt. De verkar också ha ingått i bronsålderns ritualer och ceremonier.

Förutom handelsresor förekom säkert även konflikter och plundringståg. Vissa forskare menar att bronsålderns båtar var rena krigsmaskiner. Betydelsefulla personer kunde färdas längs med vattenvägarna för att visa upp sin makt och om det behövdes använda våld för att befästa eller utöka sin kontroll över människor och resurser.

Skepp användes för transporter av värdefulla varor, men var också kraftfulla symboler för makt. De verkar också ha ingått i bronsålderns ritualer och ceremonier.

En annan intressant figur som finns vid Ullevi är den så kallade fotsulan. Fotsulstecken är ofta huggna i par och ungefär lika stora som en riktig fot. Ibland har de ett band rakt över som gör att de påminner om en slags sandal. En vanlig tanke bland arkeologer är att fotsulorna är symboler för en gud. Kanske fick människorna inte avbilda själva guden, och istället högg de in gudens fotavtryck. Liknande idéer finns i många religioner i världen från olika tider. En annan teori är att de symboliserar förfäderna, avlidna släktingar som vandrar från de levandes till de dödas värld. På många platser i världen liknas resor över havet vid resan till dödsriket. Men det kan lika gärna vara tecken som markerar att människor har varit på platsen vid ett särskilt tillfälle.

Här finns också 294 så kallade skålgropar vilket är den överlägset vanligaste figuren. Skålgropar är runda eller ovala skålar som knackades in i berget. På en plats kan det finnas enstaka skålgropar, på andra flera hundra. De kan vara placerade slumpmässigt eller i mönster av olika slag. I Sörmland finns över 17000 kända skålgropar. Trots att de är så vanliga är det kanske den figur vi vet minst om. Teorierna är många och fantasifulla. De vanligaste är de symboliserar fruktbarhet och är knutna till döden och livets kretslopp. Kanske var de små altare eller offerskålar.

Vid Ullevi finns ett stort antal skålgropar, men också så kallade ”fotsulor”.

Skålgropar vid Ullevi.

Att resa till dödsriket och tillbaka

Vi vet som sagt att hällristningarna ofta ligger nära vatten och bronsålderns transportvägar. Detta stämmer väl in på Ulleviristningarna som dessutom var belägna i ett av Sörmlands mest tätbefolkade områden. Samtidigt låg de en bit ifrån närmsta samtida boplats. Att ristningarna inte låg inom ett boplatsområde kan betyda att de betraktades som heliga och inte tillhörde vardagslivet. Kanske var det vi särskilda tillfällen man träffades här. Om detta var en samlingsplats dit människor kom från olika grupper kan det också ha varit viktigt att de låg i "neutralt område" utanför boplatserna. Den skyddade viken nedanför ristningarna var dessutom lämplig för att lägga till med dåtidens båtar. Kanske fungerade den som en hamn där varor kunde lastas av och på. Eller samlades man här för att förbereda sig inför långa och farliga resor?

Vi vet att bronsålderns människor kunde färdas mycket långt. Men att resa på bronsåldern var farligt. Det är inte svårt att tänka sig att en speciell sammanhållning utvecklades inom besättningen på dessa båtar. Att delta i långväga och farliga färder var också ett sätt att skaffa sig status i samhället. Hur såg de människor som stannade kvar hemma på de som försvann ut på det oändliga havet? Vi får försöka tänka oss en tid utan internet, telefoner eller ens möjligheter att skicka brev. Förmodligen var det ovanligt att alla i besättningen återvände levande. Det var säkert nästan lika troligt att hela skepp med besättning och allt försvann för alltid. Att resa ut på havet och sedan återvända efter en lång tid, med erfarenheter, kunskaper och märkliga föremål, var på sätt och vis som att komma tillbaka från de döda. Resan till dödsriket beskrivs i många forntida kulturer just som en resa över havet. Kanske betraktades återvändare som hjältar eller till och med halvgudar med särskilda och mystiska egenskaper, kunskaper och magiska föremål.

Ska vi se Ulleviristningarna med dess skepp, fotspår och skålgropar som en sorts sista utpost där människor lämnade den kända världen för att ge sig ut i det okända. Kanske genomgick de här en ritual för att förbereda sig inför färden till dödsriket, en färd som bara vissa återvände ifrån. Vi vet gränsen mellan land och vatten betydde något särskilt för människor under bronsåldern. När de offrade dyrbara föremål i vatten upplevde de inte bara att de försvann från människans åsyn, de tillhörde då annan värld. Såg de på människor som reste ut på havet på samma sätt, att de nu tillhörde gudarnas? Ingen vet säkert. Fortfarande finns det många frågor kring hällristningarna och hur bronsålderns människor såg på dessa platser.

Ingen vet säkert hur det såg ut vid hällristningarna under bronsåldern. Kanske som på denna bild?

Läs mer

• En artikel om bronsåldersbåten vid Koppartorp
• En artikel om Sigurdristningen
• Ett videoklipp om hällristningarna i Släbroparken
• 3D-teknik kastar nytt ljus över hällristningar -ett videoklipp