På en berghäll nära Sundbyholm utanför Eskilstuna finns en tusen år gammal ristning. Den består av bilder omringade av drakslingor med runskrift. Runorna berättar om en mäktig kvinna som hette Sigrid.

Sigrid levde på vikingatiden för ungefär tusen år sedan. Enligt runorna lät hon bygga en bro vid Ramsundet. Det var också hon som bestämde att en ristning skulle huggas in i berget nära brofästet. Men vem var egentligen Sigrid? Och varför lät hon hugga in runor med märkliga bilder intill en bro?

Här kan du läsa mer om Sigrid och en av Sveriges märkligaste runhällar!

 

Runor och runstenar

Runor är de bokstäver som användes på vikingatiden. Men de hade inte riktigt samma funktion som vi tänker oss ett alfabet idag. Här i norden skrevs till exempel inga böcker under vikingatiden. Kunskap, berättelser och traditioner fördes vidare muntligt. Runorna användes istället i andra sammanhang. Själva ordet "runa" betyder hemlighet, vilket säger en del om hur vikingarna tänkte. Runor förknippades med makt och kunskap och ansågs ha särskilda krafter. Det var säkert inte alla som kunde använda och förstå runskrift. Runornas utformning visar också en annan skillnad från dagens bokstäver. Formen avslöjar att de från början var tänkta att skäras in i hårda material som till exempel trä, ben eller horn. Tråkigt nog för dagens arkeologer har sådana föremål sällan bevarats till idag.

Men för ungefär tusen år sedan blev det vanligt att hugga in runor på stora stenar, så kallade runstenar. De placerades där många kunde se dem. Gärna vid vägar, broar eller gravplatser. Runstenar restes som minne över döda eller saknade personer. Själva runskriften följer ett särskilt mönster, de består nästan alltid av en kort bön för den dödes själ. De allra flesta runstenar restes nämligen av kristna, oftast den dödes familj eller släktingar. De kan nästan beskrivas som en sorts reklamskyltar, där det var minst lika viktigt att tala om vem eller vilka som låtit resa runstenen som att berätta om den döde. På så sätt visade de upp makt och inflytande på platsen. Att resa en runsten kan också ha varit ett sätt att tala om vem som skulle få ärva efter den döde. Som ett sorts testamente i sten.

 

Sigrid 

Sigurdsristningen är en sorts runsten. Men den är ovanlig, bland annat för att den är huggen i en fast berghäll. Själva runskriften berättar om en mäktig kvinna som hette Sigrid. Hon levde för ungefär 1000 år sedan, under slutet av det vi idag kallar vikingatiden. Detta var en tid då samhället förändrades. Många hade nu lämnat den gamla religionen, med sina många gudar och gudinnor, och blivit kristna. Samtidigt kom också nya idéer om lagar, släktskap och arv. En del motsatte sig förändringarna, medan andra välkomnade eller till och med drev på denna utveckling. Sigrid var en sådan person.

 

Trassliga familjeförhållande

Vad exakt är det då som står på Sigurdsristningen? Även om vikingatidens ordföljd är lite annorlunda mot idag, går det att med lite fantasi förstå innehållet även för en nutidsmänniska. En ordagrann översättning ska läsas så här:

Sigrid gjorde denna bro, Alriks moder Orms dotter, för själen Holmgers Sigröds fader hennes make.

Som ni märker handlar det inte om någon roman, runskrifter är oftast korta och följer ett särskilt mönster, nästan som en formel. Trots detta innehåller den en hel del information. Genom att kombinera innehållet med vad vi vet om vikingatidens samhälle kan vi komma lite närmare Sigrid och vad hon var för en person.

Runorna berättar alltså att hon gjorde en bro på platsen. Detta ska inte förstås som att Sigrid byggde den själv, snarare var det hon som bestämde att den skulle byggas och betalade för den. Dessutom nämns fyra mansnamn, som i tur och ordning är Alrik, Orm, Holmger och Sigröd. Det är ganska vanligt att det räknas upp namn på runstenar på det här sättet, det var viktigt för den som lät tillverka stenen att berätta om sin släkt och relationen till den döde.

 

Men vad är det då för karlar som nämns på Sigurdsristningen och vilken relation hade de till Sigrid? Ja, detta har det faktiskt grälats om en hel del bland arkeologer och språkforskare genom åren. Att Alrik var Sigrids son och Orm hennes far är inte så svårt att räkna ut, men sedan blir det lite knepigare även för forskarna.

Vikingatidens människor verkar inte alltid ha varit så noga med grammatiken, så uttrycket "för själen Holmgers Sigröds fader hennes make" kan läsas på lite olika sätt. Men troligen ska detta förstås som att bron byggdes "för Holmgers själ", och att denne Holmger var Sigrids man. Det berättar också för oss att Holmger är död när ristningen skapas, och att bron byggs som ett minne över honom. Den sista personen som nämns, Sigröd, var Holmgers son.

Den som nu är lite uppmärksam lägger märke till att runtexten nämner två söner, Alrik och Sigröd, och att de inte verkar vara Sigrids och Holmgers gemensamma barn. Både måste med andra ord ha varit gifta tidigare och har dessutom med sig varsin son in i det nya äktenskapet. Och inte nog med det, vi vet till och med vem Sigrids ex var. I Kjula som ligger åtta kilometer söder om Sigurdsristningen finns nämligen en annan runsten som berättar om Sigrid och hennes son. I detta fall talar runorna om att Alrik, Sigrids son, lät resa stenen över sin far Spjut. Det var alltså denne Spjut som var far till Alrik, och inte Holmger. Holmger kunde däremot trösta sig med en egen runsten i Uppland ett par mil norr om Mälaren. Här nämns också Sigröd som Holmgers son. Svårt att hänga med? Ja, vem har sagt att vikingatidens familjeförhållanden var mindre komplicerade än idag! Helt klart är däremot att detta inte var vilken släkt som helst. Alla dessa runstenar skvallrar om att de hade en hel del makt och inflytande runtomkring Mälaren.

Att bygga en bro till himlen

Runskriften berättar alltså att Sigrid lät bygga en bro som ett minne över sin döde man Holmger. Men varför bygga en bro till minne av en död person?

Detta var som sagt en tid av förändringar i norden. Kristna missionärer hade funnits i det område vi idag kallar för Sverige åtminstone sedan början på vikingatiden. Många hade nu lämnat den gamla religionen och gudar som Oden, Tor och Freja bakom sig. Andra höll fast vid de gamla traditionerna och detta verkar gälla särskilt i landskapen kring Mälaren. På den här tiden var man nog inte alltid så noga med vad folk verkligen trodde på innerst inne, det viktigaste var vad som syntes utåt. De kristna missionärerna koncentrerade sig därför på vad människor hade för sig vid de tillfällen då man träffades, till exempel vid begravningar och olika religiösa fester. Till exempel motarbetade de kristna den gamla nordiska traditionen att begrava släktingar med värdefulla föremål, så kallade gravgåvor. Istället uppmanades nykristna personer att stödja kyrkan genom så kallade själagåvor. En typ av själagåva som var extra imponerande var att låta bygga en bro. Detta skulle inte bara hjälpa en död släktings själ in i himmelriket utan var också något som gav "byggherren" gott rykte och status. Att bygga en bro, och på så sätt underlätta resande och kommunikationer, sågs som en god, kristen gärning. Att det fanns vägar och broar var förstås bra för alla. Det blev lättare att förflytta sig och människor knöts samman. Men för kyrkan var detta extra viktigt då det stärkte den kristna gemenskapen i områden där det annars kunde vara svårt att nå ut till människor.

 

Skrytbyggen

Men varför göra en god gärning om ingen får reda på det? Så verkar i alla fall vikingatidens brobyggare ha tänkt. Lösningen var att resa en runsten vid platsen för bygget. Sådana runstenar kallas av arkeologer för brostenar och är särskilt vanliga i landskapen runt Mälaren. Sigrid var alltså inte unik. Dessutom restes mer än hälften av de idag kända vikingatida brostenarna av kvinnor. Detta är en betydligt högre andel än för andra runstenar. Varför det är så vet vi inte säkert. Vissa forskare tror att detta beror på att kvinnor var drivande i övergången till den kristna religionen. Förmodligen berodde detta på att kvinnor hade större rättigheter, till exempel i frågor som handlade om arv, än i den gamla religionen.

När vi idag pratar om broar får vi en bild av en konstruktion som hänger eller bärs upp fritt i luften. Men för vikingatidens människor var en bro oftast av en enklare sort, vanligtvis mer som en sorts förstärkt väg. Sådana "broar" drogs till exempel genom våtmarker som annars var svåra att ta sig igenom. Dessa byggen, som idag kanske inte verkar så imponerande, kunde vara mycket långa och krävde stora resurser i form av material och arbetskraft. Sveriges mest kända vikingatida bro är Jarlabankes bro i Täby. Den var 150 m lång och 6,5 m bred och gick genom en sankmark. Bottenlagret bestod av knippen med kvistar, ovanpå detta lades stora stenar och sedan grus och sand. Byggherren, stormannen Jarlabanke, var så nöjd med sig själv att han lät smälla upp fyra runstenar för att skryta om alltsammans.

Ett förändrat landskap

Men tillbaka till Sigrids bro. När man idag står och tittar sig omkring vid Sigurdsristningen kan det vara svårt att förstå att en bro överhuvudtaget behövdes på platsen. Ristningen verkar ligga utslängd mitt i ingenstans. Den lilla Ramsundsån som flyter förbi är så liten och smal att det ser ut som att man kan hoppa över den med ett rejält skutt. Och om Sigrid byggde en bro här måste den väl ha varit för liten för att skryta om på en runsten?

Men landskapet i området har förändrats mycket på tusen år. Detta beror bland annat på att det i Sverige pågår en process som kallas för landhöjningen. Det innebär att marken långsamt höjer sig i förhållande till havet. På Sigrids tid var därför vattnet i den stora sjön Mälaren, som ligger norr om ristningen, fem meter högre än idag. Det är till och med fel att kalla Mälaren för en sjö vid den här tiden, den var faktiskt en del av Östersjön. Och den lilla Ramsundsån var på den här tiden ett smalt sund som ledde in till en skyddad havsvik, den idag uttorkade Kafjärden. Sigurdsristningen låg på en ö på östra sidan om sundet. En bro på denna plats måste då ha varit minst 50 m lång för att nå över till andra sidan. Exakt hur brokonstruktionen såg ut vet vi inte. Den var gjord av trä och är därför borta sedan länge. Idag finns bara stenar från grunden kvar. Det är däremot säkert att det handlar om en frihängande bro, vilket troligtvis var ovanligt på den här tiden. Det var alltså inte vilket bygge som helst, utan ett riktigt skrytbygge.

 

Alla vägar leder till bron

Sigrid visste precis vad hon gjorde när hon lät bygga en bro på just den här platsen. Sundet fungerade som en port som ledde in i Kafjärden. Längs med dess idag försvunna stränder har arkeologer hittat spår av vikingatida bebyggelse. För komma dit med båt från havet var man alltså tvungen att passera det smala sundet där Sigrid valde att bygga sin bro.

Dessutom finns den stora Sundbyåsen i väster. Åsen fungerade som en viktig färdväg på vikingatiden. Uppe på dess krön hade man bra överblick över landskapet och kunde nästan alltid ta sig fram torrskodd utan att stöta på några hinder. Förr i tiden färdades människor därför gärna uppe på åsryggar. Om du vek av från åsen, över Sigrids bro och fortsatte österut kom du så småningom till en så kallad tingsplats. Detta var en viktig samlingsplats på vikingatiden. Man kan säga att den fungerade som en sorts domstol men också som en plats för rådslag och debatt. Här träffades människor för att göra upp i olika frågor.

 

På den här tiden var det alltså en hel del folk som passerade här. Vägar ledde fram till bron och båtar passerade genom sundet. Att bygga en bro vid Ramsundet var med andra ord en ganska bra idé för en kvinna med ambitioner. Alla som passerade, såväl till fots eller med båt, kunde se ristningen och förstod vem som hade byggt den. Att bygga broar var en god gärning, men bron kan också ha varit ett sätt för Sigrid att kontrollera det viktiga sundet. Sigrid hade stor makt i området, det förstod alla.

En mycket gammal saga

Varför kallas då runristningen vid Ramsundet för Sigurdsristningen? Anledningen är de mystiska bilder som är inhuggna i berget innanför drakslingorna med runskriften. De visar nämligen scener ur en berättelse som är ännu äldre än runstenen och bron. Den kallas för Sagan om Sigurd Fafnesbane.

Sagor och myter var viktiga på vikingatiden. Böcker fanns inte här i norden och historier berättades ur minnet. När Sigrid levde var Sagan om Sigurd Fafnesbane känd över ett mycket stort område och i flera olika versioner på olika språk. Den hade då berättats från generation till generation under åtminstone 500 år. Sagan är en sorts släktberättelse och är mer än 1500 år gammal. Men den är framförallt en hjältesaga, med drakar, gudar och andra väsen. Efter vikingatiden, på 1200-talet, skrevs sagan ner. Flera handskrifter finns kvar. Därför kan vi veta vad bilderna på Sigurdsristningen berättar.

I sin nordiska version finns sagan sammanfattad och bevarad i en medeltida skrift som kallas för Snorres Edda. Den tecknades ned på Island någon gång på 1200-talet, alltså ungefär 200 år efter att Sigurdsristningen skapades. Det som gör Sigurdsristningen så speciell är att bilderna på stenen bevisar att sagan var känd redan under vikingatiden i det område som vi idag kallar Sverige.

 

Runtextens innehåll visar att Sigrid var kristen. Men Sagan om Sigurd Fafnesbane tillhör en tradition som fanns i Norden före kristendomen. Varför valde då Sigrid denna historia till sin runsten? Vi vet inte säkert. Kanske var det ett sätt att visa att hennes släkt hade funnits här mycket länge. Vi vet att sagan om Sigurd Fafnesbane var populär bland kristna här i Norden och bilder från sagan finns på flera runstenar i Sverige. En del forskare tror till och med att hjälten Sigurd Fafnesbane uppfattades som Kristus av vikingatidens människor.

Idag säger vi Sigurdsristningen efter den kända sagan. Men kanske skulle Sigrids ristning vara ett lika passande namn?

 

Sagan om Sigurd Fafnesbane

Scrolla vidare och ta del av runristningarnas koppling till Sagan om Sigurd Fafnesbane!

 

 

Läs mer

På Sörmlands museums hemsida hittar du mer om hällristningar:

• Bronsåldersbåten vid Koppartorp
• Hällristningarna i Släbroparken
• Hällristningar i Sörmland
• 3D-teknik kastar nytt ljus över hällristningar