Grunden är husets bas och ser till att det står stadigt. Till bostäder vill man ha en dragfri grund som kan hålla huset varmt och torrt. I gamla bostadshus finns två typer av grunder.

I den äldre mullbänksgrunden är stengrunden tät och golvbjälkarna ligger direkt på marken i en torr isolerande fyllning. När senare golvbjälkarna lyftes upp från marken och golvbjälklaget isolerades med spån föddes torpargrunden med sitt ventilerade kryprum under. Båda dessa grundtyper går att förbättra med miljövänliga material.

Den täta mullbänken

Mullbänksgrunden användes i timmerhus fram till 1800-talets mitt. Väggarnas timmer vilar på hörnstenar och utrymmet däremellan har packats tätt med sten. Innanför sockeln ligger ett tätt och tjockt lager med mull, torv eller torr sand. Golvets bjälkar ligger direkt på marken, inpackade i det isolerande materialet. Grunden är tät, varm och dragfri så länge det isolerande materialet inte sjunker ihop. Det finns idag fortfarande fungerande grunder av denna typ men det är en uppenbar riskkonstruktion. Eftersom golvbjälkarna ligger direkt på jorden i den organiska fyllningen är risken för rötangrepp mycket stor om fukthalten ökar. Det kan räcka att måla ett tidigare obehandlat brädgolv med en "tät" färg eller lack för att konstruktionen ska sluta fungera. Särskilt gäller detta om huset bara används som fritidshus och inte värms upp vintertid.

Luftad torpargrund

En torpargrund ska vara ventilerad. Antingen består sockeln av ofogade stenar där luften kan gå igenom eller så krävs luftventiler i en tätt fogad eller murad grund. Det finns viss risk att varm sommarluft kyls ned av den kalla grunden och kondens uppstår. Användning av eldstäder gör att värme och ventilation hjälper till att torka ut grunden.

Under 1800-talet blev torpargrunden vanlig. Mullbänken ansågs förmodligen för gammalmodig och riskabel. I en torpargrund har stengrunden ofta lite högre höjd och golvbjälklaget är upplyft från marken. Utrymmet mellan marken och det isolerade bjälklaget, krypgrunden, ventileras med uteluft. I golvbjälkarnas nederkant sitter en så kallad trossbotten eller blindbotten på vilken det isolerande materialet ligger. Det isolerande materialet kan i gamla trossbottnar bestå av sågspån, kutterspån eller torv, men det kan också vara tunga fyllningar av kalkgrus eller kolstybb. Konstruktionen är inte helt optimal även om ett stort antal krypgrunder klarat sig utmärkt i flera hundra år. Isoleringen är ibland inte tillräcklig, framför allt om sågspånet sjunkit ihop. Den är också svår att få vind- och skadedjurstät och det kan bli problem med kondensfukt i krypgrunden.

Byggnader utan källare är ofta byggda med höga torpargrunder och har en sockel av naturstenar. Dessa murades utan murbruk eller med kalkbruk. Det är vanligt att murarna i senare tid lagats med cementblandat murbruk. Detta är stelt och följer inte husets rörelser. Därför ska cementbruket helst tas bort och ersättas med lerbruk eller kalkbruk. 

Förbättring av befintlig grund

Helst vill man göra så lite som möjligt med en grundkonstruktion som fungerar. Stör inte ett vinnande lag! Försök i första hand att vindtäta. Lerbruk och lindrev är mycket bra för detta ändamål. Ibland måste dock större insatser göras om en äldre grund drabbats av rötskador eller orsakar mycket dålig komfort.

En torpargrund med ihopsjunken fyllning i trossbotten ger kalla dragiga golv. Med en ny isolering av träfiber, lin eller hampa sjunker materialet inte ihop med åren och risken för konvektion i isolermaterialet minskar. För att vindtäta konstruktionen och på samma gång öka på den fuktbuffrande förmågan kan med fördel trossbottnens ovansida lerklinas innan fyllning med isolering.

Om det finns gott om utrymme under golvbjälkarna kan man använda en annan variant av den täta grunden. Grundmurens insida fogas då med lerbruk och eventuella ventilationsöppningar muras igen så att grunden blir helt lufttät. Avsluta fogningen strax ovanför markytan, annars finns det risk att leran kan suga upp markfukt. När lerbruket har torkat ut helt så fyller du ut hela grunden med ett isolerande och kapillärbrytande material som lecakulor eller skumglas. Se till att utrymmet till marken är minst 30 cm räknat från golvbjälkarnas underkant.

Finns det gott om utrymme under golvet går det att göra en moderniserad variant på den gamla mullbänksgrunden.

Är utrymmet mellan golv och mark begränsat kan det vara fuktsäkrare att lägga ett tegel- eller lergolv. Då behövs inga golvbjälkar utan i stället läggs ett lager med lerbruk direkt på den isolerande och kapillärbrytande fyllningen. En sådan konstruktion behöver dock golvvärme för att inte golvet ska kännas för kallt.

Golvvärmen läggs direkt i lerfyllningen. Välj gärna vattenburen golvvärme som har längre livslängd än el.