På sörmländska landsbygden härjade ynglingalagen, men hur kunde det se ut i städerna? Var allt frid och fröjd? De växande städerna erbjöd en annan miljö för ungdomen. Läs om lärostadens djäknar, gesäller och järnvägsgäng.

Struliga studenter

I augusti dyker de upp med ölburkarna i högsta hugg. I täten skymtas ibland de mer erfarna, gärna iförda en färgglad overall eller rock. Nu ska diverse tokroliga uppdrag utföras på stan! Övriga stadsbor rynkar på näsan och tittar föraktfullt på hopen nybakade studenter. Om de ändå kunde hålla sig till campusområdet!

Du som någon gång bott i en studentstad känner förmodligen igen bilden. Det är också en situation med historiska rötter, inte minst i Strängnäs med sin långa tradition av kunskap och bildning.

Högre utbildning med jämlikhetstanke

I Strängnäs grundades Sveriges näst första gymnasium år 1626, som till en början höll till i Roggeborgen intill domkyrkan. Gymnasiet innebar att en helt ny grupp blev synlig i staden, nämligen unga manliga studenter, eller djäknar som de kallades.

Man skulle kunna tro att det var ungdomar från adeln eller de rikaste borgarna som studerade vid gymnasiet. Men så var det inte. De fick privat utbildning i hemmet och gick i allmänhet inte i skola förrän långt senare.

Djäknarna kom tvärtom från ganska olika bakgrunder och en relativt stor andel kom från landsbygdens mindre välbärgade skikt. Det fanns till och med en "jämlikhetstanke" med den nya utbildningsformen där även fattiga pojkar med läshuvud skulle ges möjlighet att förkovra sig. Prästerna hade i uppdrag att hålla ögonen öppna under husförhören och se till att de lämpliga hamnade i gymnasiet.

Långt hemfrån

Gymnasieeleverna kunde ha sina hem långt ifrån skolstäderna och måste därför bo inkvarterade där. I Strängnäs blev de ett synligt inslag i staden. Fram till 1849 bar de en särskild grå kappa och de var många i förhållande till stadens invånare. Att ta emot djäknar, elever, blev en inkomst för stadsbor. Flera djäknar bodde tillsammans i gårdshus och härbren. Namnet "djäknestall" avslöjar att boendet ofta hade en del övrigt att önska vad gäller komfort.

Mat hade pojkarna med sig hemifrån. Ost, saltat och rökt kött, salt strömming och rökt fläsk var mat med lång hållbarhet. Djäknar som inte hade familjer som försåg dem med mat kunde få ett kungligt stipendium. Det innebar att djäknen fick en eller flera socknar att tigga matvaror i. Systemet kallades sockengång och avskaffades 1780. Nu skulle istället kronan stå för insamlandet.

 

Här har vi alltså en stor grupp unga pojkar, ofta från landsbygden, som ryckts upp ur sin hemmiljö för att landa i storstadsdjungeln. Precis som för dagens nybakade studenter som för första gången ska stå på egna ben innebär detta förstås en risk för att ett visst mått av vilsenhet infinner sig. Vi får påminna oss om att vi lever i en tid utan möjlighet till tröstande skärmsamtal eller snabbleverans av mammas matlådor.

Räddningen stavades gruppen och en stark identitetskänsla växte fram mellan djäknarna. Här verkar den sociala bakgrunden ha spelat mindre roll och identiteten som djäkne var överordnad oavsett om du var fattig eller rik. Som djäkne bar du ett särskilt plagg, en slängkappa, och på så sätt gjordes individuella skillnader osynliga.

 

Strikta hierarkier och märkliga ceremonier

Vad som däremot spelade stor roll för umgänget var antal studieår. Djäknarna som grupp präglades av strikta hierarkier, märkliga ceremonier och mer eller mindre avancerade initiationsriter. Studierna indelades inte efter ålder utan var beroende av den enskilde studentens nivå. Vilken nivå du befann dig på var viktigare än kronologisk ålder.

Djäknekappan skulle gärna vara sliten vilket var ett tecken på erfarenhet och ökade individens status, ett fenomen som går att känna igen även i dagens studentikosa overallgäng. Ett uttryck för åldershierarkierna var att nya studenter fick passa upp på de äldre och utföra olika typer av tjänster och uppdrag. Men även grövre tilltag, som pennalistiskt våld av både fysisk och psykisk karaktär var ett stående inslag.

Ett problem i staden

Förhållandet mellan djäknarna och den övriga stadsbefolkningen var inte friktionsfri. Att pojkar och unga män från olika platser och sociala sammanhang samlades och umgicks på detta sätt var något nytt. Djäknarna betraktades med skepsis och misstänksamhet av många i staden. De var dessutom lätta att känna igen i sina gråbruna kåpor där de drog runt i grupper på stadens gator. Som ensam djäkne var du ganska utsatt och ibland möttes de av glåpord eller till och med stenkastning. Vandrande djäknar kallades ibland för skällsord som "drevstut" eller "hornoxe" och möttes med hugg och slag. Särskilt utsatta var de fattiga studenterna var beroende av allmänhetens ekonomiska bidrag.

Djäknarna var dock inte guds bästa barn alla gånger. Det verkar snarare som att de periodvis ägnade sig åt både skadegörelse och annan typ av störande beteende. Gustaf Ericsson, som var folkminnesforskare på 1800-talet, har skrivit om hur våldsamt detta kunde gå till. För djäknarna, de var ena riktiga busar. I domsprotokollen finns flera fall av misshandel med djäknar inblandade. Djäknegänget hamnade ofta på kollisionskurs med andra, rivaliserande grupper av ungdomar som rörde sig i staden. Dels handlade det om gruppen av tjänstefolk i städerna som liksom djäknarna ofta hämtades från landsbygden. Från Strängnäs stift berättas att djäknarna slog bonddrängar med störar vilket återgäldades med stenkastning. Vid ett tillfälle kastade en dräng en sten i tinningen på en djäkne så att denne dog.

Det verkar som att inte ens lärarna gick helt säkra för djäknarnas fasoner. Uppstudsigt beteende i samband med undervisningen och till och med hot och misshandel riktat mot lärare förekom. Under perioder verkar djäknarnas upptåg ha gränsat till ett sorts terrorvälde. Från skolans sida gjorde man sitt bästa för att stävja beteendet men oftast utan resultat.

"Viga in föret"

Ett exempel på djäknarnas upptåg var traditionen att "viga in föret" som inföll i samband med den första snön. Då tågade djäknarna genom stadens gator maskerade och endast iförda vita skjortor och kalsonger och med märkliga huvudbonader av papper på huvudet. Hopen förde dessutom ett herrans oväsen, slog på stora pukor och metallplåtar.

De Strängnäsbor som var oförsiktiga nog att hamna i de tågande djäknarnas väg kunde utsättas för både det ena och det andra. Kvinnor av lägre klass sattes helt sonika på en kälke och drogs med i tåget tills de stötte på ett nytt objekt att driva med.

Nu fanns också goda möjligheter att hämnas olika oförrätter, så många av stadens övriga invånare höll sig inomhus tills faran dragit förbi. Detta spektakel pågick till långt in på småtimmarna och den övriga stadsbefolkningen äntligen kunde få en blund i ögonen. Detta återkommande upptåg förbjöds under 1840-talet. I slutet av årtiondet slutade även djäknekappan att användas av stadens gymnasister.

 

Hantverkslärlingar och gesäller

Även hantverkslärlingar och gesäller ingick i gängliknande sammanslutningar. Precis som i fallet med djäknarna innehöll denna samvaro strikta hierarkier, inträdesprov och pennalistiskt våld. En särskild grupp utgjorde unga hantverkare ute på så kallad gesällvandring. Detta var en traditionell del av hantverksutbildningen och innebar att den blivande gesällen vandrade från by till by och erbjöd sina tjänster. Särskilt i tider av få arbetstillfällen och hård konkurrens kunde dessa vandrare under en längre tid samlas i sysslolösa grupper som kunde ställa till problem i lokalsamhället. I olika domsprotokoll förekommer våldshandlingar mellan djäknarna och hantverksgesäller, i enstaka fall med allvarlig utgång.

 

Stadens lockelser

Om det under djäknarnas tidiga år var relativt ovanligt med grupper av ungdomar i städerna så skulle detta förändras under 1800-talet. Under seklets andra halva industrialiserades landet vilket bland annat innebar en omfattande inflyttning till städerna.

I städerna väntade en mer rotlös tillvaro, bortom landsbygdens sociala kontroll. Oron för "den farliga underklassen" och vad de kunde tänkas ta sig till ledde till olika åtgärder från de styrande, som till exempel inrättandet av moderna poliskårer i de större städerna.

Denna oro gällde även ungdomen och att de skulle falla offer för stadens lockelser i brist på sysselsättning och tydliga sammanhang. Helt nya typer av ungdomsgäng började dyka upp i städerna.

Tidigare har gängen samlats kring den identitet som tilldelats dem, som till exempel ynglingalagen, skråväsendet och gymnasieskolan. De nya ungdomsgängen var mer löst sammansatta och mer individuellt präglade. I takt med att olika kommersiella aktörer började dyka upp i städerna, som till exempel caféer, började dessa grupper dessutom röra sig i stadsmiljön på ett helt annat sätt än tidigare.

Livlig torghandel med försäljare, kunder och springpojkar på Rådhustorget i Eskilstuna på 1880-talet. En omvälvande tid då många unga lämnade landsbygden och storfamiljen, för ett nytt liv i staden. Under 30 år mer än fördubblades Eskilstunas befolkning. Foto: Stjernström & Lönberg.

En grupp ynglingar vid Bellmansgården i Mariefred cirka 1920. Kärran på bilden var specialgjord för vattenhämtning vid stadspumpen. Foto: Ture Ekman.

Järnvägsgäng

En liknande utveckling kunde märkas i de småsamhällen som växte fram i och med industrialismen. I samband med anläggandet av västra stambanan under 1860-talet etablerades nya järnvägssamhällen längs med sträckningen, inte minst i Sörmland. Orter som Katrineholm och Gnesta kom till under den här perioden och präglades förstås av den ökade rörligheten i samhället. Här fanns alla möjligheter för grupper av ungdomar att samlas och ställa till med både det ena och det andra.

Att tågens närvaro gav ökade möjligheter till sysselsättning framgår i denna beskrivning från det tidiga 1900-talets Gnesta av Carl A. Ericson alias "Callegrafen". Han var senare bygdefotograf i Åker och har tagit många foton som idag finns i Sörmlands museums samlingar:

Bland annat minns jag att vi slog oss ihop flera grabbar och gick till en ström utåt Sigtuna till, där det fanns mycket löjor. Järnvägen gick just förbi där, det bar bra mycket uppför, och det var svårt för godstågen att ta sig upp. När vi hade metat upp något hundratal, vi slog ihjäl dem förstås för vi var inga djurplågare, så strödde vi ut dem på rälsen med vissa mellanrum. Sen kröp vi ner under bron och gömde oss. När godstågen då kom, så bara slirade de på spåret och kom ingen vart. Ibland fick de åka tillbaka till Gnesta och ta fart för att komma uppför backen där. De visste ju inte vad det kom an på att de slirade.

De nya stationssamhällena innebar möjligheter, inte minst för ungdomar. Här syns stationskarlar, springpojkar och resenärer i väntan på tåget vid nuvarande Ärila stationshus under 1910-talet. Även springflickor förkom. Foto: Emil Bengtsson.

Carl A. Ericson alias "Callegrafen" längst till vänster.

För de riktigt våghalsiga kunde järnvägen också användas till diverse mer eller mindre livsfarliga sätt att visa sig på styva linan. Carl A. Ericson igen:

Vi gick till Skillöt också, det som jag talade om förut, där det var som en stor trädgård med alla möjliga bär. Dit gick vi stora gäng och plockade och åt. Så fick vi för oss, att vi inte skulle gå undan för tågen, utan vi gick kvar i spåret, så länge vi kunde. Den som var styvast och inte hoppa- de undan, han vart ju hjälte riktigt. Det var en, som hette Gustav Ceder- löv, han var för jäklig, han hoppade inte undan, förrän tåget var bara några meter ifrån honom. De signalerade och blåste, mn han gick inte dän ändå. En gång kastade föraren eller om det var eldaren en stor kol- knose, och den träffade Gustav Cederlöv alldeles bak i nacken och slog ett stort hål, så blodet rann. Han trillade nerför slänten, och därnere låg han. Vi trodde han var död förstås, men det var han inte, han hade bara dånat av ett slag. Vi tvättade av honom blodet, och sen var det bra för den gången.

 

En ny tid 

Vad kunde då göras för att rädda ungdomen från den nya tidens lockelser? Och vad hände mer när 1900-talet rullade in? Mer om det i nästa kapitel!

 

Läs mer om ungdomsgäng i historien