Ivar på Långmaren

Den siste oxdrivaren

Ivar Karlsson blev den siste arrendatorn vid Långmaren. Han var nog också den siste i hela Sverige som enbart hade oxar som dragdjur.

Ivar föddes 1902 och växte upp på Långmaren. När han var 37 år tog han över arrendet efter sin far. Hela tiden skötte han gården på ungefär samma sätt som hans far och hans farfar hade gjort före honom.

När han började som arrendator var han en ganska typisk jordbrukare på en liten mellansvensk gård. Han hade 20 tunnland åkrar, ängar och hagar. Skogen ingick inte i arrendet men han fick ta ved och det virke han behövde, efter anvisningar av skogvaktaren.

Han hade sex kor, några grisar, får och höns. Och så oxarna förstås, två stycken. Han odlade säd och potatis. I grönsakslandet växte ärter, bönor, kål och morötter.

Självhushåll

Det mesta av det som gården producerade gick åt i hushållet, till mat på bordet eller till djuren. På vintrarna jobbade Ivar i skogen, åt godsägaren Gripenstedt. När han fick sin lön drogs arrendeavgiften från lönen men det brukade bli pengar över.

Av mjölken gjorde Ivars mamma smör som de sålde i handelsboden. När efterfrågan minskade på hemkärnat smör, började Ivar föda upp kalvar för försäljning. På så vis kunde han få betalt för mjölken, fast i förädlad form.

Vid mitten av 1900-talet blev traktorerna allt vanligare på åkrarna. Jordbruket ändrades successivt till att bli mer och mer mekaniserat och storskaligt.

Ivars sätt att bruka jorden blev omodernt. Men Ivar höll fast vid det gamla. Inte för att han var teknikfientlig. Han tyckte bara inte att han vann tillräckligt mycket på att byta.

När han avvecklade jordbruket 1967 sålde han det sista oxparet till SF för en filminspelning. 1983 flyttade han och hans fru Ebba ifrån Långmaren till en pensionärsbostad i Trosa.