Traditionella tak i Sverige utgjordes förr av naturmaterial som fanns tillgängliga på platsen. I jordbruksbygder fanns det torv och halm. Vid sjöar och kuster fanns det vass eller tång, och i djupa skogsbygder fanns det virke till stickspån eller brädor.

I samband med 1900-talets ökande industrialisering och standardisering av byggprodukter har dessa variationer till stor del försvunnit. Idag ser hustak oftast likadana ut, var i landet vi än befinner oss. Kanske är det dags att upptäcka de traditionella taken igen?

Torvtak och gröna tak

Ett traditionellt torvtak består av två lager torv, minst fyra lager björknäver och någon form av underlagstak. Eftersom torven är tung krävs en kraftig mullbräda vid takfoten som håller torven på plats. Foto: Anton Blomgren, Sörmlands museum.

Med ett traditionellt torvtak menas tak av levande ängstorv som vilar på ett vattenavvisande tätskikt. Tätskiktet kan utgöras av till exempel näver, halm eller vass. Torvens syfte är att hålla tätskiktet på plats och fungera som skydd mot stark sol och kraftigt regn. Som bonus bidrar den till en god isolering och skapar livsutrymme för insekter, bin och fjärilar. Ett torvtak kan hålla i över 50 år.

Ett traditionellt torvtak består av två lager torv, minst fyra lager björknäver och någon form av underlagstak. Eftersom torven är tung krävs en kraftig mullbräda vid takfoten som håller torven på plats.

Tak av ängstorv är idag mycket sällsynta. Metoden användes redan under förhistorisk tid. Fram till 1700-talet var torv den vanligaste taktäckningen i Sverige. Så sent som för 150 år sedan var torvtak allmänt förekommande både på landsbygden och i städerna.

En modernisering av torvtaket är de gröna taken, sedumtaken, som växer i popularitet, inte minst i stadsmiljöer. Genom att de tar upp regnvatten avlastar de stadens dagvattensystem. De förbättrar luftkvaliteten och dämpar buller, de har en kylande effekt och kan bidra till att skapa bättre livsvillkor för djur och insekter. En nackdel är att de kräver artificiella tätskikt vars tillverkning bidrar till utsläpp av växthusgaser.

Stråtak

Trösklaget på Karlbyå i Härad framför en loge med vasstak, Strängnäs, omkring år 1921.

Stråtak är ett samlingsbegrepp för tak som är gjorda av olika grässorter, som halm av råg eller vete, vass, säv, kaveldun och ag. Tillgången på billig importerad vass har gjort andra typer av stråtak mindre vanliga. Därtill har nya grässorter blivit vanligare, som elefantgräs. Tak av vass och andra naturliga grässorter har använts i omkring 5000 år. När jordbruket mekaniserades under 1800-talet började halmen att tröskas i stället för att skäras. Då blev halmen kortare och inte lika lämplig som taktäckning. Samtidigt blev det billigare med takmaterial som plåt, tegel och eternit. Vid mitten av 1900-talet hade 90 % av stråtaken försvunnit.

Stråtak fungerar ungefär som pälsen på ett djur. Eftersom alla strån ligger i samma riktning rinner vattnet längs med stråna. Strånas rörform ger styvhet och stadga. Eftersom taket är poröst har det en låg vikt och ger god isolering. Ett stråtak kan hålla i upp till 50 år, innan det behöver läggas om.

Tegeltak

Det finns än idag tak som har mer än 200 år gammalt tegel, och som fortfarande är i utmärkt skick. Ett tak som har stått emot väder och vind under så lång tid har bevisat sin goda hållbarhet, och kommer att hålla i många år till. De tegelpannor som av olika anledningar var av sämre kvalitet och därmed gått sönder har under årens lopp redan sorterats ut.

Tegelpannorna som täcker jordkällarens tak är enkupiga och handslagna. De har påväxt av lav vilket ger det karakteristiska gråflammiga utseendet. Eftersom varje panna är tillverkad för hand och bränd i vedugn skiftar de något i både form och kulör. De ger liv åt takets utseende, som inte kan ersättas med nya fabrikstillverkade pannor. Foto: Eva Wockatz, Sörmlands museum.

Idag kasseras många tegeltak, trots att de gamla pannorna är hela och fullt funktionsdugliga. I stället köper många nytt tegel. Tillverkning och transport av tegelpannor till ett tak på 200 m² ger utsläpp på 1504 kg koldioxid (exemplet räknar med 25 mils transport). Det är lika mycket koldioxid som släpps ut av att köra 7100 mil med en normalsnål bil! Att fortsätta använda fungerande byggnadsdelar borde snarare vara det självklara alternativet. Och det går alldeles utmärkt att renovera taket utan att byta tegelpannorna.