I ett litet hus vid Edeby i Ripsa socken i Sörmland bodde åtta syskon. De var barn till ångbåtsföraren Albert Johansson och hans hustru Lovisa. Anna var yngst, född den 5:e februari, 1903. Knut var hennes storebror.
Anna och Knuts föräldrahem vid Edeby i Ripsa socken.
Albert och Lovisa Johansson utanför sitt hus.
Knut sökte sig tidigt hemifrån, sannolikt för att kunna försörja sig som sjöman.
Han skickade vykort med hälsningar till föräldrar och syskon från Göteborg, Frankrike, Belgien, Holland, Danmark och "Kristiania" (nuvarande Oslo).
Han skriver även att han tänker "ta en tur till Amerika".
"afseglar till Amerika imorgon, en tur på sex veckor. Jag mår utmärkt. hälsningar till eder alla från Knut"
Köpenhamn 22/2, 1911
Vykorten berättar inte särskilt mycket, Knut mår bra, och lovar höra av sig med brev. Men vykorten var säkert uppskattade livstecken från en son i fjärran länder under en tid då handskrivna vykort och brev var det enda sättet att få kontakt.
Knut skickar ett foto av sig själv i elegant stråhatt.
Sommaren 1918 får familjen ett långt brev från Knut.
Camp. Grant Ill.
Co.10. Depot Brigade
Barrack 322 S.
June 30. 1918
Kära Fader och Moder, lev väl:
När ni läser dessa rader so är Jag nog nästan färdig att gå till Frankrike och hjälpa till att jaga tyskarna därifrån: för nu har min tur kommit också! Jag har varit soldat i amerikanska armèn for en vecka nu och vi har det fint här på öfningsplatsen hvar Jag är allt vad vi kan äta och en god bed att sova uti: naturligtvis det blir inte detsamma när vi kommer på den andra sidan vattnet. Men när alla andra dugliga för krigstjänst måste gå så hvarför skulle inte Jag också gå. Jag har vetat i sex månader att Jag skulle bliva utcommenderad for krigstjänst någon gång detta år så därför har Jag inte velat skriva förrän Jag visste när och hvar jag skulle gå! Men vi kommer antagligen att vara här i landet några månader ännu innan vi får gå till Frankrike, men nu skall ni inte vara oroliga för min skull för, om inte vi skulle gå från america, så kanhända att svenskarna från Sverige fingo gå i vårat ställe.
Jag skall skriva hvarenda månad så ni vill hava reda på hvar Jag är, och skulle ni inte höra något från mig för längre än sex månader, så får ni nog höra från amerikanska regeringen, för Jag har tagit ut en försäkring på (10.000) tio tusen dollars, hvilken summa går till mina föräldrar om Jag inte skulle komma tillbaks igen, men Jag kommer nog säkert tillbaka. Jag vill bara låta eder veta huru sakerna står om någånting skulle inträffa. Jag uppgav min födelseort för Nyköping när Jag var inskriven för militäri tjänst bara för att vara lättare att skriva ner, för Jag är född i Nyköpings län om Jag inte är misstagen. Så om ni händelsevis skulle höra från amerikanska regeringen, så få någon till hjälpa eder, som kan läsa engelskt. Men Jag hoppas ni får höra något mig utan att att Jag skriver det själf.
Jag hoppas ni alla äro friska och krya och Jag för har aldrig varit vid bättre hälsa än hvad Jag är nu. Om ni sänder mig ett svar med detsamma när ni får detta här brev så får jag nog det innan vi går över. Send det till samma adress som jag hade i Minneapolis. Och var snäll och skriv adressen så tydlig som möjligt är, för det kanhända att jag får lov att hafva det sent efter mig, och i armèn måste namnen vara stavade på samma sätt som man uppgiver dem när man är inskriven i rullarne. Ni skall få höra från mig en gång hvarge månad härafter så bara var glada att allting är allright! Jag sänder ett papper här som jag vill att ni skall laga noga reda på och inte förstöra. För det kan vara värt 10.000 dollars någon gång.
Många kära hälsningar till mina syskon och mina kära gamla föräldrar
från eder son
Knute
Mr. Knute S. Johnson
813-12th ave SO.
Minneapolis
Minnesota
U.S.A.
Försäkringen på 10 000 dollar som Knut tecknat kom att få stor betydelse för familjen. Ett månatligt belopp betalades ut till föräldrarna och syskonen kunde låna av kapitalet till olika ändamål. För yngsta dottern Anna betydde försäkringspengarna att hon skulle kunna studera och utbilda sig till ett yrke.
Men efter skolan var det först dags att sätta igång och arbeta och göra rätt för sig.
Anna började som hjälp och barnflicka åt sina äldre syskon och så småningom hos andra familjer. I 16-årsåldern fick Anna tjänst i Nathan Söderbloms familj i Uppsala. Det var Anna mycket stolt över. Nathan Söderblom var en världsberömd teolog och Svenska kyrkans ärkebiskop. Han var också ledamot av Svenska akademien och fick Nobels fredspris 1930.
Men Anna ville mer. Inte ville hon fortsätta som hemhjälp och inte ville hon bli bondmora. Nej, yrkeskvinna ville hon bli. Få sådana fanns i Ripsa där hon växte upp, bara postföreståndarinnan, distriktssköterskan och lärarinnan.
Anna valde lärarinneyrket och med lån från sin mors försäkringspengar kunde hon börja på Falu Folkskolärarseminarium.
Lärarinna i en landsbygdsskola var ett ansvarsfullt jobb och ett omfattande arbete som måste skötas varje dag under terminerna, inklusive deltagande i olika nämnder. Anna såg till att sköta sina sysslor.
"Anna var min första fröken. Jag tror, att de flesta av oss skolbarn tyckte om Anna. Jag gjorde det definitivt. Så här i efterskott kan jag nog säga, att hon var en god pedagog och gjorde vad hon kunde av det undervisningsmaterial som stod till buds. När vi skulle börja skriva med bläckpenna var det nödvändigt att ha en penntorkare. Anna förvarade moulinégarn och tyglappar av olika färg och kvalité i en vacker kartong och lärde oss hur vi skulle tillverka våra egna penntorkare av materialet. Blir ungar lyckliga av att växa upp i skön miljö, borde det bara vara lyckliga barn i skolan vid Åboö. Alldeles utanför skolsalen såg man den vik av Båven, som heter Åboösjön."
Per-Olov Ludvigsson, elev
Anna var sparsam, en nödvändighet för både torpare, statare och båtförare, som fick sin försörjning av adelsfolket på herrgården. Anna behöll, och kanske stärkte sin sparsamhet under livets gång.
"Strax nedanför katedern stod på ena sidan orgeln, och på den andra sidan ett stort skåp, som gick nästan ända upp i taket. Det var så brett, att det hade två dörrar. Förmodligen lutade golvet något, så det var noga med, att dörrnyckel vreds om efter att man besökt skåpet, annars for dörrarna upp och blottade all härlighet som fanns i skåpets inre. För visst var det härligt, det som förvarades däri! Mest var det förbrukningsmateriel såsom glanspapper (till julgranskorgarna) och silkespapper (till julgranskaramellerna), ritböcker av märket Runa, blyertspennor av märket Lyra och en ask med radergummin av märket Laufer. Skrivhäften och räknehäften fanns där också. De hade litet olika linjering och rutning, beroende på användarens ålder. "
Per-Olov Ludvigsson, elev
Anna jobbade senare på en skola i Södertäljetrakten där hon också köpte en villa.
I början av 1950-talet fick hon lust och möjlighet att se sig om i världen.
Annas pass från 1951 vittnar om flera utlandsresor – England, Tyskland och Danmark.
När Anna blir äldre längtar hon efter sin hembygd. Stadslivet är ju bra och bekvämt på vintrarna, men hon vill ha något eget. Med täppa. Hon bestämmer sig för köpta ett hus i Ripsa och flytta det till Lid. Huset stod klart 1963, Anna var 60 år och Solbacka i Lid blev hennes kära sommarviste. Här sågs hon ofta arbetande i sin stora trädgård eller plockande bär i skogsbacken.
Solbacka, Lid
På 1980-talet börjar Annas syn bli sämre.
Då sålde hon sålde Solbacka och flyttade till Nyköping.
"Det blev en lycklig tid för henne med många kontakter med vänner och gamla elever."
Arne Blomberg, vän och granne
Anna Johansson gick bort den 4 maj 1993, tre månader efter sin 90-årsdag.
Hon jordfästes i Nyköping i examenstid.