Hällristningar är figurer och tecken som människor har knackat in i släta berghällar eller stenblock. De flesta dateras till bronsåldern - för ungefär 3000 år sedan. Vem eller vilka som skapade figurerna är det ingen som vet. Vi vet inte heller säkert vad de betydde för de som levde då. Var de religiösa symboler, ett tidigt skriftspråk, eller kanske bara klotter?

Hällristningar finns i nästan hela Sverige. Egentligen är det fel att kalla bilderna för ristningar. De höggs eller knackades fram med hjälp av hårda stenverktyg, så kallade knackstenar. Vissa föreställer saker vi känner igen idag, som båtar, djur, människor och fotspår. Andra är mer svåra att förstå. Som till exempel de vanliga men svårtolkade skålgroparna.

Figurerna knackas fram med hjälp av knackstenar.

Sörmland – länet utan hällristningar?

Traditionellt har hällristningar förknippats med landskap som Bohuslän, östra Skåne och Östergötland. Sörmland däremot, betraktades länge som ett landskap helt utan hällristningar. Eftersom arkeologer inte förväntade sig att hitta hällristningar i Sörmland var det heller ingen som letade efter dem. Men denna bild har visat sig vara felaktig. Allt började en sommar för snart 100 år sedan.

Ristningen vid Berga gård

Sommaren 1921 upptäckte den då 11-årige pojken Sture Andersson Sörmlands första kända hällristning med figurmotiv. På en brant berghäll strax nordväst om Berga gård i Tuna socken fick han syn på några märkliga tecken. Sture hade läst en bok med titeln "Livet i Sverige under hednatiden" av den kände svenske arkeologen Oscar Montelius. I boken hade Sture sett illustrationer av hällristningar som liknade figurerna på hällen vid Berga. Han berättade om sin upptäckt för sin lärare på kyrkskolan som tog saken vidare. Ristningen visade sig bestå av åtta skepp, ett tiotal skålgropar och två avbildningar av yxor. Sörmland hade fått sin "första" hällristning.

Upptäckterna fortsätter

Det skulle det ta ytterligare ett antal decennier innan fler upptäckter gjordes. Många såg fortfarande ristningen vid Berga som ett undantag som bekräftade regeln. Men på 70-talet påbörjades inventeringar på privat initiativ i länets nordvästligaste del. Tidigare okända ristningar hittades i Trosa-Vagnhärad och Gåsinge-Dillnäs socknar. Upptäckterna fortsatte under 80-, 90- och 2000-talen. 1984 utmärker sig särskilt med fynd av både den figurrika Ulleviristningen utanför Gnesta och de unika Släbroristningarna i Nyköping.

Idag har vi lämnat bilden av Sörmland som ett landskap utan hällristningar bakom oss. Men nya utmaningar tar vid. Hur ska dessa spännande fornlämningar vårdas för att bevara dem för framtida generationer? Och hur ska allmänheten få möjlighet att på bästa sätt ta del av vad de har att berätta?

Hällristningar i Sörmland

I Södermanland finns mer än 2000 kända platser med hällristningar. De allra flesta har upptäckts under de senaste 40 åren. Några av dem, som ristningarna vid Släbro i Nyköping och Karlberg vid Vagnhärad, tillhör de mest figurrika i landet. Andra, som den så kallade Koppartorpristningen är känd för sina ovanliga skeppsmotiv. Förmodligen finns många fler hällristningar som ännu inte hittats.

Släbroristningarna

Utspridda på fem berghällar i Släbroparken finns 434 figurer och 262 skålgropar. Motiven är unika, inte bara i Sverige utan i hela världen. Ristningarna upptäcktes 1984. Vi vet inte säkert hur gamla de är, men de kan ha huggits in i berget för upp till 4000 år sedan. Då var vattnet i Östersjön 20 meter högre än idag. Det innebär att hällristningarna i Släbro låg på en udde i Nyköpingsån precis där den mynnade ut i havet. 

Hällristningarna i Släbroparken skiljer sig från alla andra. De flesta figurerna består av en yttre ram som är fylld med olika typer av mönster. De kallas ibland för ramfigurer, eller helt enkelt Släbrofigurer eftersom de bara finns här. Grundformen är själva ramen, en ring eller en fyrkant med rundade hörn. Innanför ramen finns ofta ett mönster, av streck, punkter eller linjer. Flera av ramfigurerna är huggna i flera nivåer, där ristaren har bearbetat ytan till olika djup för att förstärka den tredimensionella effekten. 

Några ramfigurer har detaljer som ser ut som fötter, armar och huvuden. De kallas adoranter. De ser ut som en person med uppåtsträckta armar. På hällarna i parken finns också skålgropar och hjulkors, men inga skepp, djur eller vapen.

Några ramfigurer har detaljer som ser ut som fötter, armar och huvuden.

Hällristningarna i Släbroparken skiljer sig från alla andra. De flesta figurerna består av en yttre ram som är fylld med olika typer av mönster.

Ulleviristningen 

Ulleviristningarna ligger vackert belägna intill Nyckelsjön nordväst om Gnesta. Ristningen upptäcktes 1984 i samband med en frivillig inventering. Denna plats är en av Södermanlands största hällristningslokaler och här finns 457 figurer och tecken som knackades in i berget för mer än tre tusen år sedan. Ulleviristningen är ganska typiska och ligger i en av de hällristningstätaste områdena i länet. På platsen finns många olika typer av figurer, men en del figurer är svåra att se då de är mycket ytligt huggna.

Film om Ulleviristningen

Vid Ullevi finns en intressant detalj i form av en skålgropsränna. Den består av hela 36 skålgropar som på rad följer en naturlig ränna i berget. 

Bland Ulleviristningarna finns bland annat 76 skepp. De flesta är så grunt inhuggna att de är mycket svåra att upptäcka.

Landskapet i området såg annorlunda ut för tre tusen år sedan. När ristningen gjordes låg havet 10-15 meter högre än idag. Sjöarna i området var fjärdar som sträckte sig in i nuvarande Mälaren. Flera så kallade skärvstenshögar finns också i området. De finns ofta nära bronsålderns boplatser. En skärvstenshög innehåller oftast eldsprängda härdstenar, benrester, keramik och annat avfall.

Karlbergsristningen

Karlbergsristningen ligger cirka 4 km väster om Vagnhärad. Området sydväst om Vagnhärad är länets hällristningstätaste. Alla kända ristningar vid Vagnhärad är huggna i så kallad urkalksten, eller marmor. Karlbergsristningen upptäcktes 2002 och är med sina 1400 figurer en av de största hällarna som finns i Sverige. 

På grund av att hällen konstaterats vara vittrad, sprucken och mycket känslig har togs beslutet att täckas ristningen permanent. Detta genomfördes år 2021.

Läs mer om arbetet med att skydda hällristningen vid Karlberg

Koppartorp 

Koppartorpsristningen är belägen alldeles intill Sörmlandsleden i närheten av Koppartorp, Tunaberg. Den upptäcktes 1991.
Den vanligaste figuren på hällen vid Koppartorp är den så kallade fotsulan. Här finns 43 fotsulstecken varav flera är inhuggna parvis. Dessa tecken tolkas ibland som en gudasymbol. Kanske fick människorna inte avbilda själva guden och högg istället in gudens fotavtryck. Liknande föreställningar finns i många religioner i världen.

På Koppartorpsristningen finns också 11 skepp avbildade. Högst upp finns ett stort skepp som var den figur som först upptäcktes på ristningen. Skeppen har en ovanlig form då de längst bak övergår i spiraler.

Läs mer om det stora Koppartorpsskeppet och om bronsålderns båtar

3D-modell av det största skeppet. Koppartorpsristningen är känd för sina många fotsulor och ovanliga skepp. 

Med datorns hjälp har figuren markerats med färg. Här syns de omgivande fotsulorna tydligt.

Vård av hällristningar

Många hällristningar riskerar att försvinna. Det beror delvis på oss människor. Vi sliter på hällarna när vi går över dem. Eldar vi på en berghäll spricker den och bitar lossnar. Utsläpp från industrier skapar surt regn, som luckrar upp berget.

Det finns även naturliga hot mot hällristningar. Det är viktigt att hålla hällarna fria från barr, löv och grenar. Annars kan jord bildas och träd börja växa. Deras rötter kan spränga sönder hällen. Mossor och lavar som växer på hällen "äter" på berget genom att bryta ner mineraler. Ett annat problem är så kallad exfoliering eller skalvittring. Det uppstår när vatten samlas i bergets sprickor och håller berget kallt medan solen värmer upp omgivande ytor. Skillnaden i temperatur gör att skivor av berget lossnar.

Genom att vi tillsammans vårdar och respektera dessa platser finns det hopp om att de ska finnas kvar för kommande generationer.

Hällristningen vid Ullevi sprayas med teknisk sprit för att motverka påväxt av mossa och lavar. Metoden är ofarlig för miljön.

I vissa fall kan täckning av hällristningar vara aktuellt för att motverka vittring. Här täcks delar av hällen vid Koppartorp under vinterhalvåret.

Målat eller omålat?

Om du har sett en hällristning förut var den säkert ifylld med röd färg. Men färgen är inte ursprunglig. Den har då fyllts i av arkeologer för att hällristningarna ska synas. Om de var färglagda under bronsåldern vet vi inte och några färgrester har aldrig hittats. Kanske var det inte ens meningen att bilderna skulle synas? Vissa forskare tror att det viktiga för dåtidens människor var själva handlingen, att hugga in bilder i sten. Kanske var det en sorts ritual eller ett sätt att visa närvaro i landskapet.

Hällristningarna vid Släbro i Nyköping hittades i september 1984. Året efter fylldes de i med färg, en metod som inte är så vanligt idag.

Den skandinaviska traditionen att fylla i ristningar med färg började på 30-talet. Syftet är att hällristningarna skall vara lätta att se för alla och i alla typer av dagsljus. Ytterligare en anledning har varit att skydda ristningarna från omedveten skadegörelse. Samtidigt visas ristningarna upp på ett sätt som är skapat för vår tid. Tredimensionaliteten och spänningen som ligger i att leta efter figurer försvinner. Dessutom kan slitaget öka eftersom målningen ofta behöver upprepas med ett par års mellanrum. I samband med detta krävs rengöring från lavar och alger samt borttagning av gammal färg. Om färgen flagar kan den dra med sig mineralkorn. Det kan också bildas mikroklimat under flagor där det blir extra fuktigt vilket är en gynnsam miljö för mikroorganismer. Idag är vi betydligt mer försiktiga med att fylla i hällristningar med färg. Beslut tas utifrån varje plats unika förutsättningar där både bergets skick och vittringsbenägenhet och hällristningens läge i landskapet vägs in.

Dokumentation av hällristningar

I Sverige har hällristningar dokumenterats så långt tillbaka som till 1600-talet. Det handlar då om mer eller mindre välgjorda avritningar som ofta utfördes av präster eller andra personer med utbildning. Från och med slutet på 1800-talet börjar däremot en mer omfattande och systematisk dokumentation i takt med att arkeologin utvecklas som vetenskap. Under andra halvan av 1900-talet var den vanligaste metoden att arbeta med pappersfrotage. Man gjorde då en typ av avgnidningar med en typ av karbonpapper som lades över ristningarna en metod som förekommer än idag. På så sätt får man fram en tvådimensionell uppritning av hällristningsfigurerna.

På senare år har teknikutvecklingen lett till att det blivit allt vanligare att använda sig av olika typer av 3D-dokumentation som till exempel laserscanning. En annan metod som blivit allt vanligare är så kallad fotogrammetri, eller "structure from motion". Tekniken bygger på ett mycket stort antal digitala bilder som tas på olika avstånd och vinklar. Bilderna processas sedan i ett särskilt datorprogram och resultatet blir en 3D-modell av den aktuella ytan. Metoden är ett viktigt hjälpmedel för arkeologer och forskare men kan även användas för olika publika syften.

Fotogrammetrisk dokumentation vid Koppartorp med hjälp av drönare. Den fotogrammetriska metoden bygger på ett stort antal digitala bilder som sedan processas i ett särskilt datorprogram.

Laserscanning av den största figuren i Släbro.

Samma figur som uppritning i 2D framtagen med hjälp av pappersfrotage.

3D-modell av figuren.

Projektet Vårda och visa hällristningar i Sörmland

Sörmlands museum arbetar på uppdrag av länsstyrelsen med fyra utvalda hällristningar belägna i olika delar av länet: Släbroristningarna, Ulleviristningen, Karlbergsristningen och hällristningen vid Koppartorp. Vi vill väcka intresse och sprida kunskap om hällristningar i Sörmland och samtidigt vårda dessa spännande kulturmiljöer så att de kan finnas kvar för framtidens Sörmlänningar. I projektet arbetar vi långsiktigt med att organisera och utveckla metoder för hur de hällristningar som projektet omfattar ska bevaras och visas. Hur kan hällristningar användas som resurs för en attraktiv kulturmiljö samt för att ge perspektiv på samhället idag? Hur gör vi dessa intressanta fornlämningar tillgängliga för allmänheten samtidigt som vi bevarar dem för framtiden?

Kontaktperson: Rikard Borg, antikvarie, 0721-41 36 08.