Transkription av poddavsnittet Kläder, identitet och dräktreformen.

För att lyssna på poddavsnittet klicka här.

Denna transkribering är framtagen med en kombination av automatiserad transkribering och manuell transkribering och kan innehålla fel. Texten är redigerad för ökad läsbarhet.

Introduktion: Hanna Eliasson Hedman, kommunikatör på Sörmlands museum, samtalar medSofia Kummel, antikvarie och pedagog på Sörmlands museum om kläder, identitet och Svenska drägtreformföreningen.

Hanna Eliasson Hedman: Hur hänger kläder ihop med identitet, rent historiskt?

Sofia Kummel: Ja, vi kan tänka på kläder som ett språk som vi utifrån vår kultur, tradition och religion lär oss att tolka och använda. Kläder kan både stärka och dölja en identitet. Genom kläder kan vi visa grupptillhörighet, makt, status, civilstånd, ålder, erfarenhet. Ur ett historiskt perspektiv har det ofta funnits oskrivna men faktiskt också skrivna regler för hur man ska klä sig, till exempel beroende på kön. Människan har också tvingats till anpassningar och kompromisser, man har ju inte alltid kunnat klä sig som man vill. Kanske för att man inte har råd, för att man tillhör en viss religion eller av andra orsaker.

Hanna: Skulle vi kunna prata mer om några sådana anpassningar folk har behövt göra. Hänger det ihop med klassfrågan, eller vad pratar vi om för anpassningar?

Sofia: Ja, absolut. Klassfrågan kan vara en sådan typ av anpassning. Om man tänker utifrån en svensk kontext så fanns det fram till år 1866 en indelning av befolkningen i fyra grupper: adel, präster, borgare och bönder. Det var en politisk indelning med rötter i medeltiden och de olika grupperna var rangordnade, så att säga. Sedan fanns också grupper som stod utanför: pigor och drängar, obesuttna, tiggare till exempel. De här sociala hierarkierna skulle synas!

Hanna: Ja, man vill inte hamna fel!

Sofia: Nej precis, man måste veta vem man ska niga och bocka för på gatan och inte göra bort sig.

Hanna: Så kläderna speglar en större del av samhällets struktur?

Sofia: Ja precis. Och det var viktigt för alla att veta sin plats. Dels såklart vilken av de här grupperna man tillhörde, men också vilken plats man hade inom gruppen. Och så var det också viktigt att inte klä sig över sitt stånd. För att få kontroll på det infördes olika typer av överflödsförordningar. Det går helt enkelt ut på att man lagstiftar om vem som får bära vad. Ofta handlar det om vilka material man får använda.

Hanna: För att kunna skilja på de här stånden?

Sofia: Ja, precis. Och ett av de tidigaste exemplen som jag känner till är att år 1589 utfärdade Johan III en förordning riktad mot Stockholms borgare som hade börjat klä upp sina hustrur över sitt stånd.

Hanna: Spännande! Så då använde man sin hustru lite som en PR-kampanj för sin verksamhet? Att man marknadsför att man själv har det ganska bra?

Sofia: Ja, verkligen. Det blev ju som ett slags säljande varumärke: kolla, det går bra för mig. De här borgarna kunde ju ofta vara till exempel handelsmän, och då visar man ju att satsa på mig och min firma, det blomstrar eftersom jag har råd att klä upp min hustru så här dyrbart.

Hanna: Men det måste ju ha funnits andra som också klev över gränsen?

Sofia: Ja, absolut. Det finns flera exempel. Vi kan titta på pigor i Stockholm i slutet av 1700-talet som ett exempel. De kunde gå runt med fantastiskt vackra sidensjalar. Det finns också exempel på fattighusjon som klädde sig i vackra sidenkläder. Men det här var ju då efter den franska revolutionen där tanken om klassamhället sattes under lupp. Men vi vet också att på 1600-talet då kunde pigor och bagargesäller ställas inför rätta om de klädde sig finare än de faktiskt fick. Vilket de ju såklart gärna gjorde om de hade råd. Man vill ju piffa till sig och ta det dyrbaraste man har råd med. En piga som hette Märta Olsdotter ställdes faktiskt inför rätta år 1652 eftersom hon hade gått runt med silverspännen och en pälskantad jacka och en grön kappa. Det var för fint för hennes sociala status.

Hanna: Vi kommer ju fokusera mer på dräktreformen senare i det här avsnittet och då handlar det ju till stor del om kvinnor kläder. Så om vi ska gå in lite mer på kvinnligt mode nu, speglas kvinnor ställning i samhället i modet?

Sofia: Ja det gör det. Ja, det ansågs under en lång tid att en kvinnas viktigaste uppgift var att föda en arvinge. Och för att visa utåt att man var en fruktsam kvinna med den här förmågan så skulle man gärna visa upp sina breda höfter. Och då kunde man helt enkelt använda klädseln för att skapa illusionen om de här breda höfterna. Till exempel med olika ställningar. Och det var ju inte bara höfter som man kunde manipulera med kläder, det kunde man ju göra med andra kroppsdelar också naturligtvis. Korsett eller snörliv kunde man ju använda för att frammana illusionen av en smal midja. Eller genom att drapera sig med mycket tyg så kunde man, genom vidd i kolar, skapa en illusion av breda höfter.

Hanna: Ja, det är klart att om man har väldigt mycket tyg i en kjol som man tar åt i midjan, och en korsett eller ett snörliv som håller in, så blir det ju som att ställa två trianglar på varandra och då blir det ju en tydlig illusion av vad vi idag skulle kalla en timglasfigur.

Sofia: Ja, precis så.

Hanna: Om vi håller oss till sent 1500-tal, kan vi ta något exempel på en sådan ställning som du nämnde?

Sofia: slutet på 1500-talet blev det på modet att bära en så kallad vertugall. Det är en slags, styvkjol som hjälper till att hålla ut tyget i kjolen. Och den var konformad. Ni får tänka er en trafikkon fast kanske inte orange. Och den hade insydda kanaler där man stoppade in olika typer av styvnadsmaterial. Så det var smalare cirklar upptill och så blev cirklarna bredare ju längre ner mot fötterna som de kom. Så där har vi den där konen då. Kjolen blev ju konformad.
Men det fanns också en engelsk variant som kallades för farthingale som såg ut lite som en frisbee. Det var också en ställning och man bar den runt höfterna. Och den var tippad framåt, så då var man tvungen att ta hjälp av en höftkudde på baksidan för att få till den där framåtlutande tippningen.

Hanna: Det här kan man ju se om man tittar på porträtt från den här tiden. På dem kan man se att klänningarna har vissa specifika former. Drottning Elizabeth av England har ju ofta den här raka formen upptill vid midjan som då är en farthingale som håller ut kjolen.

Sofia: Ja, hon är väl kanske det tydligaste exemplet på det.

Hanna: Har vi någon sådan i våra samlingar här på Sörmlands museum?

Sofia: Nej, tyvärr! Det är ovanligt att dessa har bevarats, men som du var inne på så kan man kan se på porträtt från tiden vilken form de gav kläderna. Men mode förändras ju: när vi är inne på 1700-talet blev kvinnosiluetten ännu mer bredhöftad. Då använde kvinnorna dels en ett snörliv, både för att platta till kroppen och för att ge en illusion av en hyfsat smal midja, men framför allt är snörlivet till för att kroppen ska orka bära upp alla underkjolar och kjolställningar som krävdes för det specifika modet. Och den här ställningen på 1700-talet kallas panier. Det är en ställning som till skillnad från den konformade går ut på sidorna och sedan är den platt framtill och baktill. Och sedan finns det en liten light-variant av den som kallas poscher och då är det som två stycken ganska stora höftställningar som man bär en på höger och en på vänster sida. Och dessa slutar också i höjd med höften så då behöver man inte gå runt med en ställning hela vägen ner till fötterna.
Och det finns ju mer eller mindre extrema varianter av den här siluetten. Har man till exempel besökt Livrustkammaren så har man kanske sett Sofia Magdalenas kröningsklänning. Hon gifte sig ju med kung Gustav III. Jag är osäker på måtten på den, men den ser ju otroligt häftig ut. Man undrar ju hur man går genom en dörr med en sådan klänning. Och det är ju intressant, för det här som vi har pratat om nu, då rör vi ju oss verkligen i de övre samhällsskikten, vi har ju nämnt olika drottningar här. Och i de här utstyrslarna blev ju kvinnorna fysiskt, men kanske också till viss del, mentalt begränsade.

Hanna: Sedan så hade ju de här personerna, till exempel drottningarna, personer runtomkring som kunde hjälpa dem med saker. De behövde nog inte så ofta böja sig fram och knyta skorna i de här ställningarna till exempel. Men det är klart att det blir svårt att delta i vissa aktiviteter för att klädesplaggen helt enkelt inte är utformade för det. Så kvinnans roll i samhället speglas ju i det modet.

Sofia: Ja, så är det.

Hanna: Men efter det här extrema 1700-talsmodet vi precis har talat om, kommer ju något annat. Modet förändras hela tiden, även om det inte ändrades i samma höga tempo som det gör idag. Om vi tar oss framåt i tiden, och tar ett ganska stort kliv in i mitten på 1800-talet, vad händer då med kläderna?

Sofia: Ja, då händer det ju jättemånga spännande saker mer modedräkten. Kjolarna går inte längre rakt ut från kroppen, utan nu växer de i omfång hela vägen runt, man behöver många underkjolar för att få till den här vidden. Och så småningom kommer krinolinen, omkring 1840-1850-tal. Och den bygger ju på att stålindustrin har kommit igång. Nu är vi ju mitt i industrialiseringens tidevarv och den här stålindustrin kunde ju då förse modebranschen med stål så att man kunde tillverka sådana här underkjolar som inte behövde bli så tunga. I och med stålet behövde man inte stoppa in så mycket vidjor utan några lätta stålskenor kunde istället hjälpa till.

Hanna: Och det finns ju exempel på kjolar som består av just de här stålringarna som hålls ihop av band, så att man inte behöver ha så mycket tyg. För som du nämnde så är ju tyg tungt. Man kan ju då får en ganska lätt ställning och sedan bygga på med flera lager kjol. Vilket ändå kan bli ganska tungt, men lite mindre tungt.

Sofia: Ja, men precis. Man försöker ju arbeta smart. Men efter ett tag så går ju även krinolinerna ur modet. Och istället så gäller det nu att satsa på baksidan. Man ska satsa på att få upp tyget på baksidan, på rumpan istället. Och då kommer en ny typ av ställning som kallas turnyr, där man också gärna använder det här stålet. Då bygger man upp som en rumpställning och sedan draperar man upp tyget där.

Hanna: Ja, för det är fortfarande väldigt mycket tyg i kjolarna, bara det att nu går det inte längre ut som en stor klocka utan nu ska det draperas och man ska få mycket veck.

Sofia: Ja men precis, och gärna i kombination med långa släp. Så mycket tyg ska det vara. För tyg är ju en fin råvara. Gärna just sidentyger om man har råd med det.

Hanna: Ja det är ju en statussymbol som vi pratade om i början av avsnittet. Har man möjlighet att ha dessa kläder som slukar ganska mycket tyg och kräver en viss skicklighet att framställa så har man ju råd att betala för det.

Sofia: Precis, och fördelen att ha väldigt tygrika kjolar är ju att när modet ändras kan man fortfarande använda samma kjol genom att sy om den. Från 1800-talets mitt och framåt så går det bara fortare och fortare i de här modeskiftningarna.

Hanna: Men vad tyckte folk om detta då? Tyckte alla "gud vad härligt med ställningar" eller fanns det några andra röster?

Sofia: Det fanns absolut andra röster. Det knorras, det gör det ju. Såklart bland kvinnor själva som inte orkar hålla på med det här och från läkarhåll också. De här korsetterade kvinnorna sägs i alla fall svimma väldigt ofta och det går åt mycket luktsalt. Och som du var inne på så påverkas också rörelseförmågan. Sen så finns det såklart röster från båda hållen i samhället. Några tycker att korsetten att direkt livsfarlig medan andra menar att den kan hjälpa till att stödja kroppen så att den kan funktionera bättre, andas ordentligt till exempel. Men framför allt några kvinnor i slutet av 1800-talet börjar prata om att reformera dräkten.

Hanna: Reformera dräkten, vad pratar vi om då?

Sofia: Då pratar vi om att det dessa kvinnor vill åstadkomma är bekvämare och rörligare kläder för kvinnor och barn. Sedan fanns det också några män som gärna skulle reformera mansdräkten också, som de ansåg var för tätt åtsittande och det var svårt att hålla sig varm i de här tajt åtsittande kläderna. Och sedan var det också så att cykeln hade gjort entré! Ni får föreställa er själva att snöra på er en korsett och sedan ta på er en kjol med släp och försöka cykla i det.

Hanna: Ja, det känns inte helt optimalt tycker jag.

Sofia: Jag tror att det finns andra typer av cykeldräkter som skulle funka bättre. Så där ställs också krav på att kvinnor behöver kunna använda andra typer av kläder för att kunna röra sig och kunna sporta mera. Så det blir viktigt.
Och om man tittar på det här med barnkläder så har barnen, traditionellt sett, klätts i en kolt, en slags enkel klänning till dess att de blir blöjfria. Och sedan efter det så har de i princip burit mindre versioner av vuxenkläder. Så om modet för tillfället är en sådan där turnyr, en sådan där rumpställning med mycket tyg baktill, men då ska barnet också ha det. Fast kanske en lite mildare form, kanske inte lika hårt snörd. Då förstår man ju att det blir väldigt svårt att leka i dessa kläder. Så man ville ha bättre kläder även åt barnen.

Hanna: Så man hade två fokusområden så att säga?

Sofia: Ja precis. Förbättra underkläderna för kvinnor och förbättra kläderna för barnen.

Hanna: Du pratar ju om att man talade om effekten av korsetter, till exempel att det var många läkare som tyckte att det var problematiskt. Men som jag förstått så pratar man också om längden på kjolarna, att det var ohygieniskt för att man är ute och rör sig. Man har en kjol som verkligen är fotsida. Verkligen går hela vägen ner, då tar man ju med sig ganska mycket skit in.

Sofia: Ja verkligen. Och då är det här också en tid när vi inte har bilar på gatan utan vi har hästar som drar kärror så att man drar bokstavligt talat runt kläderna skit.

Hanna: Så att man vill komma åt de här aspekterna att kläderna inte riktigt anpassade för vardagslivet längre.

Sofia: Nej, men precis och vid den här tiden så kommer ju också frågan väldigt starkt om hygien. Och då är det ju inte bara ohygieniskt för kvinnan som bär plagget, utan det blir ju också ohygieniskt för den person, den jungfru, som sedan också ska ta hand om och tvättar den här långa kjolen som har släpat runt i all smuts och så.

Hanna: Också att man får ju med sig in det här in i hemmet för att det är svårt att komma in och i hallen ta av sig alla lager av kläder. Det hade ju inte funkat.

Sofia: Det hade ju varit högst oanständigt om inte annat.

Hanna: Väldigt oanständigt och ganska opraktiskt också att behöva klä av sig nästan barrumpad för att kunna kliva in i sitt eget hus. Det blir ju väldigt, väldigt krångligt.
Och just här på Sörmlands museum har vi faktiskt ganska många föremål som är kopplad till en kvinna som vi vet var drivande i den här dräktreformen och det är ju Hanna Palme. Kan du berätta lite mer om henne och vad vi varför har vi hennes saker här på museet idag?

Sofia: Ja nej, men absolut. Hon är ju en otroligt intressant person. Hon föddes 1861 in i den finlandssvenska adelssläkten von Born och hon växte upp på gården Gammelbacka utanför Borgå i Finland. Och när hon var 22 år gammal så gifte hon sig med den svenska löjtnanten Sven Palme och flyttade därmed till Stockholm. Sen fick de 4 barn tillsammans, Olof, Gunnar, Nils och Birgitta. Och genom sonen Gunnar då så skulle hon faktiskt med tiden bli farmor till Sveriges statsminister Olof Palme. Efternamnet är ju bekant. Och här i Sverige sen så deltog Hanna Palme ganska snart i samhällsdebatten just kring de här kläderna och hon var väldigt engagerad över lag i kvinnofrågor. Till exempel så framhöll hon bland annat kvinnlig värnplikt. Och obligatorisk sjukvårdsutbildning för kvinnor. Hon tog också initiativ till en förening som gjorde det möjligt för tjänstefolk i borgerliga hushåll att få pension överhuvudtaget. Det ser vi som en självklarhet idag, men det var det inte i slutet på 1800-talet.
Men för att komma tillbaka till kläderna. Så som tjugofemåring, då är hon med och startar den svenska dräktreformföreningen tillsammans med bland annat Ellen Key. Hanna blev vice ordförande.

Hanna: Och det här är alltså en förening, men vad har den för syfte?

Sofia: Ja, men syftet och målet är ju att göra kvinnornas kläder mer praktiska och hälsosamma och också barnens kläder hälsosamma och lättare att leka i.
Och det som föreningen framför allt kritiserar då det är ju just den här stora mängden med olika typer av underkläder som kvinnan ska bära, massa underkjolar etcetera. Som kvinnan skulle bära i massor med lager och som ju kunde bidra antingen till total överhettning, att det är för mycket kläder, eller att man blir kall istället. Det är lite beroende på säsong och som ju faktiskt också försvårade kvinnans rörelser. Och det gällde bland annat också just snörliven och korsetterna som man ansåg skadade skelettet och tryckte ihop de inre organen och hindrade blodcirkulationen och syreupptaget och så. Men som vi också har varit inne på, så de här långa kjolarna var ju också en väldigt viktig fråga och Hanna hon var tidigt på just det här med kjolen.
Men det dröjde till och med inom föreningen innan frågan togs på allvar, så man förstår ju att det tar tid att förändra ett samhälle där man till och med inom föreningen som jobbar för de här frågorna behöver vänta på att frågan tas på allvar.
Så småningom i alla fall så ordnade föreningen ett offentligt möte i Stockholm då där man skulle prata om de här många och långa kjolarna och det här väckte ju jättestort intresse.

Hanna: Och det är jättespännande.

Sofia: Ja nej, men verkligen. Och flera hundra åhörare var med på det här mötet och dagen efter så kunde man faktiskt läsa om det här i alla rikstäckande dagstidningar.

Hanna: Då har man fått bra spridning ändå.

Sofia: Ja, men verkligen. Och man förstår att frågan är angelägen, inte bara för en liten klick med Stockholmskor, utan faktiskt för kvinnor i hela landet.

Hanna: Ja, det märks att de har slagit an på någonting som ligger i luften som man brukar säga det. Det finns någonting på gång. Så man hade ju i alla fall en idé på vad som är problematiskt. Men hur vill man ändra på det då? Det måste ju finnas en plan.

Sofia: Ja precis. Man tog fram nya dräktmönster som sen skickades ut till olika sömmerskeateljéer och så. Och exempel på nya dräktmönster som togs fram var ju till exempel då kortare kjolar, barnkläder, ett reformliv som skulle ersätta korsetten. Alltså, det var ju fortfarande ett format formande plagg, men det var inte riktigt lika liksom restriktivt som en korsett var. Och sen så tog man också fram benkläder. Som faktiskt skulle vara stängda i grenen för att kunna värma bättre.

Hanna: Här känner jag, det här behöver ju gå in lite mer alltså. Benkläder ska vara stängda i grenen, då har de alltså inte varit det innan?

Sofia: Nej de har ju inte det, för tänk dig att du bär en korsett och sen så har du fyra underkjolar, kanske en krinolinställning eller någonting sådant. När du ska uträtta dina behov då funkar ju inte att liksom försöka kasa ner någon slags kalsonger där under utan då är det lättare att de är öppna i grenen. Men det gjorde ju såklart också att det kunde bli kallt när det liksom kan blåsa rakt in under kjolen.

Hanna: Ja framför allt där man har en ställning som håller ut underkjolarna för då har du inte tyg som ligger och kan skydda utan då är det ju fritt där under.

Sofia: Ja nej, men verkligen så är det ju såklart. Och Hanna Palme själv, hon var ju faktiskt också en väldigt sportig person så man kan ju förstå att hon vurmade för den här frågan. Men det sägs att hon själv faktiskt aldrig la bort korsetten.

Hanna: Nehej? Det är lite förvånande ändå.

Sofia: Ja, men visst är det och det ser vi ju exempel på i museets samlingar. Vi har ju mycket kläder från hennes privata garderob och det är ju plagg som man förstår är tänkt att bära med någon typ av korsett under.

Hanna: Men, men vi har ju också underbyxor från henne med den här stängda grenen.

Sofia: Vi har ju det två stycken sådana par underbyxor här.

Hanna: Du nämnde ju att man tog fram nya klädmönster som ett led i att försöka liksom lösa den här problematiken. Men så tog man också fram en reformdräkt.

Sofia: Ja, det stämmer och då var det en, ja, vad ska man kalla henne? Kläddesigner för att använda ett modernt begrepp. Hanna Vinge. Hon tog till sig den här frågan omedelbart, hur man skulle kunna reformera dräkten. Så hon lade fram ett förslag, hon tog fram en skiss. Och den här nya dräkten som hon föreslog, den var inspirerad av forntidens dräktskick. Eller så som hon föreställde sig att forntidens människor gick klädda då. Och den här dräkten lanserades i En bok som hette "Reformdräkten en bok för kvinnor skriven av kvinnor".
Och den här nya reformtakten var tänkt för vardagsbruk och det var en klänning som var som en hel, lång klänning. Alltså inte ett separat liv och en separat kjol, utan kjolen var liksom fastsydd i klänningslivet, vilket ju gjorde att man inte behövde vila lika många underkjolar på höften.

Hanna: För det kan bli väldigt tajt om man behöver sätta åt så många kjolar runt midjan. Det blir ju väldigt ja, restriktivt, för det är ju inte så att det är resårband i alla de här kjolarna heller utan de hänger ju på. Det blir ganska tungt så det är mycket vikt som har vilat liksom på kvinnor, alltså just precis på en punkt på kvinnokroppen.

Sofia: Verkligen och där har ju korsetten också fyllt en funktion att liksom fördela ut det här trycket så att säga. Men när man då vill ta bort eller gör om korsetten till en mjukare variant, då får man ju inte någon hjälp av den för att bära upp den här tyngden. Så därför behöver man ju lösa problemet på ett annat sätt och hon löser ju då det genom att tänka sig en hel, lång klänning då. Och över den här klänningen så hängde en tunika med öppna sidor och vackra kantbroderier. Och det fanns en särskild tanke med just den här tunikan, för den skulle man nämligen kunna vika upp över ryggen och lägga som en sjal om axlarna. Så det var ju verkligen ett praktiskt plagg.
Och ja, det rapporteras ju då om att flera stockholmskor faktiskt har tagit intryck utav det som föreningen har arbetat för och det som de har läst om i den här boken då med reformdräkten. Så det sägs att några faktiskt brände sina snörliv och istället låtit sy upp de här reformliven istället. Det är ju en diskurs vi känner igen från andra tidsperioder lite senare i historien.

Hanna: Men ledde det till någon faktisk förändring?

Sofia: Ja och nej kan man väl säga. Föreningens arbete fick mycket positiv uppmärksamhet. De arrangerade många föredrag och också utställningar. Och de här dräktmönstrena, de blev faktiskt populära, framför allt då mönster som gäller skoldräkter för flickor. Men den här själva reformdräkten, den här nya typen av klänning, alltså den vann ju inte mark. Det var ju inte många som var intresserade av att klä sig i någon slags uniform. Men det insåg också föreningen själva väldigt tidigt så att man såg till att se på det som två olika frågor så att säga, där de till slut valde att fokusera på hygienen och underkläderna och så där.

Hanna: Och sen kommer ju också modet att ändras och när vi kommer in på nittonhundratalet sen så försvinner ju en del utav den problematiken man har väl att ta tag i med, naturliga förändringar i modet. Därefter sker det ju faktiskt andra förändringar också i samhället.

Sofia: Ja, nej, men precis och jag menar, kommer vi sedan fram till 1920-talet. Det är klart att alla typer av gördlar och höfthållare och sådant ju naturligtvis finns kvar och korsetten lever till viss del kvar. Men det är nu vi ändå börjar se liksom det här med separat BH och separata underkläder så på ett annat sätt.

Hanna: Och inte de här lika omfångsrika kjolarna som ska fästas upp mot ställningar och då behöver kanske ett sätt för att hålla ihop allting. Så att då har det ju också hänt någonting utanför föreningen så att säga.

Sofia: Precis. Och sen hoppar vi fram till våra dagar idag. Ja, visst, då kanske inte så jättemånga som snör sig i korsett fortfarande, även om det såklart finns. Men idealet om den fasta kroppen och den kontrollerade kroppen, det finns ju fortfarande kvar i allra högsta grad och alla är ju väl också väldigt medvetna om det. Och utan en korsett man snör på sig, ja då får vi ju ta till andra saker istället. Och det kan ju vara väldigt många timmar på gymmet kanske, eller olika typer av fillers eller botox eller större operationer och så där för att uppnå det här idealet. Nu lägger jag ingen värdering i det så, men det är också lätt att tänka att historiens människor ja, men bara var modeslavar eller inte visste bättre. Men är vi så mycket bättre själva då i så fall?

Hanna: Men vi har ju pratat lite om att vi har Hanna Palmes kläder eller några av hennes kläder här på Sörmlands museum. Men hur kommer det sig att vi har det?

Sofia: Jo hon lämnade dräktreformföreningen efter 11 år i styrelsen år 1897 och året därpå, då köpte hon och maken Sven ett gammalt gods utanför Nyköping, Ånga. Och den här gården är faktiskt fortfarande i släktens ägo och när Hanna sedan dog 1959 då bestämde familjen att ett väldigt stort antal av hennes kläder skulle skänkas hit till museet och det är faktiskt en utav museets största dräktsamlingar. Och här har vi ju då också, bland annat de här underbyxorna som vi var inne på.

Hanna: Och skulle man vilja se på de här, då kan man ju faktiskt gå in på vår hemsida och välja sök i samlingar. Då kommer man till något som heter Sofie, där man då kan söka digitalt i våra samlingar. Om man då söker på Hanna Palme då får man upp bland annat de har underbyxorna och det finns ju två stycken. Ett par är svarta om jag kommer ihåg rätt

Sofia: Precis, och ett par är krämvita med lite spets på. Otroligt vackra.

Hanna: Precis. Och så kan man se andra utav hennes kläder och andra saker som har tillhört familjen Palme. Och det blir allt för idag. Tack så mycket Sofia.

Sofia: Tack ska du ha.

Hanna: Vill ni besöka vår hemsida och då kunna se den här samlingen så kan ni gå in på www.sormlandsmuseum.se eller så är ni välkomna att söka museihuset här i Nyköping. Tack för idag.