Logotyp

176 dagar i Suezbataljonen

- en FN-soldats berättelse

Två män rider på kameler i öknen, en man går framför och en bakom

Följ med Olle Brennius och hans kamrater i första kompaniet under deras FN-tjänst i Sinai och Gaza på 1950-talet. Olle berättar om deras uppdrag, möten med lokalbefolkningen och om kompaniets maskot, katten "Nasser".

Det gick snabbt när Olle Brennius och hans kamrater fick reda på att de hade kallats till FN-tjänst. Två dagar efter att de hade fått sin kallelse skulle de infinna sig på P3 i Strängnäs. 

- Jag hade två dagar på mig att söka tjänstledigt från mitt arbete samt att förbereda sex månaders bortavaro. De följande dygnen blev kaotiska. Mina föräldrar, släkt och vänner ställde upp och hjälpte mig. Det kom som en överraskning för alla att jag hade blivit uttagen till FN-tjänst, berättar Olle.

Det kom som en överraskning för alla att jag hade blivit uttagen till FN-tjänst.

 

Under fyra dagars utbildning på P3 i Strängnäs fick Olle och de andra stoldaterna lära sig om bland annat levnads– och hygieniska förhållanden i Mellersta Östern, situationen i Suez, olika länders militära gradbeteckningar, vapen, flygplan.

Olle skrev dagbok under sin tid i Suezbataljonen. Här får du ta del av hans berättelse och bilder från den långa och spännande resan. Olles berättelse i sin helhet förvaras i Sörmlands museums arkiv.

 

   

Ett fläckigt telegram

16 november 1956. När jag på fredagskvällen kom hem från mitt arbete väntade ett telegram från C Svenska FN-Bat med följande text: - Inställ Eder på P3 Strängnäs 19/11.

Kung Gustaf VI Adolf gör honnör för soldaterna

23 november 1956. Uppställning kl 14.10 för visitering. H.M. Konung Gustaf VI Adolf inspekterade oss kl 14.45. En svensk FN-trupp stod nu resklar på P3:s kaserngård, endast fyra dygn efter inkallelsen! Efter ett gripande tal gick Konungen runt och tittade varje soldat i ögonen. Detta gjorde stort intryck på mig. Först nu började jag förstå vårt uppdrags stora betydelse.

24 november 1956. Avresedagen bjöd på kallt väder och yrsnö. Vid Bromma flygplats fick vi en timme på oss att säga farväl till anhöriga och vänner. H.M. Konungen fanns på plats liksom försvarsministern samt högsta arméledningen.

Om suezkrisen

Suezkrisen kallas det krig där Israel, Storbritannien och Frankrike anföll Egypten i oktober 1956, då Egyptens president Gamal Abder Nasser förstatligade Suezkanalen tolv år innan överenskommet. FN:s generalförsamling reagerade snabbt och ställde krav på ett omedelbart eldupphör. Alla berörda parter gick med på en ovillkorlig vapenvila från och med 7 november. Generalförsamlingen beslutade att en internationell FN-trupp skulle sändas till krigsområdet för att säkerställa och övervaka att striderna upphörde.

Tio nationer, däribland Sverige, förklarade sig beredda att ställa trupper till förfogande. United Nation Emergency Forces (UNEF) bildades och sände omedelbart enheter till krigsområdet. Den första fredsbevarande operationen med beväpnade FN-soldater hade inletts. Suezbataljonen var den första beväpnade trupp som Sverige ställde till FN:s förfogande. De svenska soldaterna i UNEF utbildades på P3 i Strängnäs - Olle Brennius från Oxelösund vad en av dem. Han tjänstgjorde som bilförare i första kompaniet.

Försvarsmakten gick ut i dagstidningarna och annonserade att de sökte personer för FN-tjänst. För att kunna söka var man tvungen att ha genomgått värnplikt. Ungefär 6000 ansökningar kom in och 340 personer valdes ut. Stor vikt lades vid personliga egenskaper. I Olles fall det faktum att han kunde köra lastbil.

Vi är på väg mot Port Said!

3 december 1956. 14.25 landande vår "Flying Boxcar" i Abu Suweir. Anläggningen är en före detta engelsk flygbas från andra världskriget, belägen i Arabiska öknen några mil väster om Suezkanalen och staden Ismalia.

4 december 1956. Kommande uppgifter för den svenska bataljonen blir att ta ansvar för vissa områden i staden Port Said. [...] Vi svenskar kommer snart att bli transporterade dit.

5 december 1956. Redan 04.45 gick reveljen för 3. plutonen. Mannarna skulle lasta utrustningen på järnvägsvagnar. Vi andra fick sova en timme längre. Efter frukost ställdes kompaniet upp och kompanichefen informerades om tågresan. Det framgick att ingen visste riktigt vad som väntade truppen, varken under resan eller vid framkomsten. Allt verkade improviserat. Bataljonschefen önskade oss lycka till. Som färdkost fick vi två äpplen var. Nu började tydligen allvaret! Vi var inte fullt utrustade. Bataljonens förstahandsbehov såsom tyngre vapen, sjukvårdsutrustning, proviant, m m hade ej anlänt till Egypten. Alla verkade dock tillfreds med att vi äntligen skulle få en uppgift.

"Det framgick att ingen visste riktigt vad som väntade truppen, varken under resan eller vid framkomsten. Allt verkade improviserat."

 

Första kompaniet finns nu på ett tåg vilket strax skall avgå från Abu Suweir. [...] kl 09.03 startar tåget med ett ryck. Vi är på väg mot Port Said! [...] Vi kommer till staden Ismalia. Där växlas tåget om och fortsätter norrut. Fler och fler egyptiska soldater börjar synas. Även förband med pansarbilar och stridsvagnar. 

[...] Nästa järnvägsstation är el Cap. Där börjar den brittiska zonen. [...] Nu börjar vi närma oss Port Said. Vi kan se massiva brittiska stridsvagnsförband, posteringar och förläggningar. Vid 12-tiden rullar vi in i staden. Befolkningen hyllar oss genom att klappa händer och hoppa barfota. De känner igen våra blå hjälmar och vi tycks vara efterlängtade. När dom förstår att vi är svenskar, klättrar dom upp på vagnarna för att ta oss i hand. Vårt tåg fortsätter sakta mot en stor och ganska fin station, där det stannar. Växling sker och beväpnade engelsmän sköter kopplingarna. Ångloket drar oss vidare mot hamnen och dockorna. Brittiska krigsfartyg blir synliga. Nu blir det stopp och avlastning.

Uppdraget

Suezbataljonen hade hela tiden betydelsefulla uppgifter, först i Port Said, därefter i Sinaiöknen samt i städerna El Arish, Rafeh och Gaza. Svenskarna tjänstgjorde även vid olika buffertzoner och stilleståndslinjer och utförde dessutom många specialuppdrag. Olle Brennius berättar om många farliga uppdrag.

13 december 1956. Utrymningen av de brittiska styrkorna pågår för fullt. De har lämnat sin nordligaste position, el Cap. Utegångsförbud råder i Port Said efter kl 18.00 och staden är mörklagd. Britterna sköter fortfarande den civila administrationen, men detta arbete överförs nu successivt till UNEF. [...] Första kompaniet flyttade idag till en ny förläggning, klosterskolan "Pennsionat du Bon Pasteur", belägen mycket nära arabkvarteren. [...] Idag kastades en handgranat mot en brittisk jeep. En engelsman med sinnesnärvaro kastade tillbaka granaten som exploderade och skadade flera araber.

"Idag kastades en handgranat mot en brittisk jeep. En engelsman med sinnesnärvaro kastade tillbaka granaten som exploderade och skadade flera araber."

 

14 december 1956. Natten har trots allt varit lugn. Skottlossning har hörts på avstånd. Jag står på balkongen och ser Port Said vakna. Gamla araber kommer gående i fotsida klädslar. Dom har turbaner eller tyger runt sina huvuden och många går barfota. Kvinnorna är mest påklädda, man ser stora svarta skynken när de sveper förbi. Från minareterna hörs böneutroparna. [...] Vid 11.00-tiden kom ett larm. Oroligheter förekom intill vårt område. Vår ena patrullbil skickades ut. En engelsk bil hade angripits och besvarat elden.

15 december 1956. Det har hänt mycket inatt. Skottlossning på många håll. Våra patruller har fått rycka ut flera gånger. Araberna kastade handgranater mot engelska bilar från hustaken. Eldstrid uppstod mellan britter och araber i närheten av den svenska bataljonens andra kompani. Svenskar var mycket nära att bli inblandade.

Ruiner i Port Said

Ruiner i Port Said

Gatuvy över en gränd

Här patrullerade vi på nätterna

En soldat med vapen

Patrullering i Port Said

 

16 december 1956. Söndag. Igår kväll kunde vi se ett otroligt skådespel från vår klosterskola. Fullt krig tyckes råda i arabkvarteren. I mörkret såg vi mynningsflammor, spårljusskott, explosioner mm. Engelsmännen körde med stridsvagnar och sköt för fullt.

17 december 1956. Engelsmännen har dragit sig tillbaka ytterliggare och slutat att patrullera arabkvarteren. Vi har därför upplevt en betydligt lugnare natt. Nu har tom mörkläggningen upphävts.

"I mörkret såg vi mynningsflammor, spårljusskott, explosioner mm. Engelsmännen körde med stridsvagnar och sköt för fullt."

22 december 1956. Utskeppningen av engelsmän och fransmän har börjat. E-dagen är inne. Den lär nog bli lång. Vi är förlagda intill flera stora saluhallar, belägna 3-4 kvarter från klosterkyrkan mot hamnområdet. Anläggningen heter "Zaqhloul" (omöjligt att uttala) och har flera tillfarter.

23 december 1956. Engelsmännens evakuering firades stort av Port Saids innevånare. Folkmassorna drog fram efter gatorna och jublade. Dom ropade Nasser, Nasser och presidentens porträtt syntes överallt. Vi FN-soldater verkar mycket populära, folk klappade händerna och hyllade oss. Dom verkade tro att det var vi som kört iväg de brittiska trupperna.

Demonstrationståg i Port Said 23 december.

Demonstationståg i Port Said 23 december

 

Kamelkaravan till Bin Abu Shannar

Suezkrisen innebar den första gången som svenska soldater använde sig av kameler vid förflyttning. När bilarna inte kunde köras genom öknen, fick kameler användas. Olle berättar om upplevelsen.

1 mars 1957. Vid dagens uppställning efterlyse major Tiselius en bilförare som kunde ta hand om min bil. jag blev orolig och trodde att min tid som bilförare var slut. Istället hade jag och en kamrat, Per-Olof Österlund, utvalts att följa med och bevaka dagens kamelkaravan till Bin Abu Shannar. Även två journalister skulle rida med, nämligen en amerikan utsänd från U.S. Armys tidning, samt vår egen stabsredaktör, Ola Englund.

En grupp med FN-soldater, en beduin och en kamel i öknen

Fem kameler med förare anlände till vår förläggning. Djuren lade sig ner och vi kravlade oss upp i sadlarna. En del last hängdes på.

När en kamel ställde sig upp, så använde den två ben i taget, vilket innebar att en oförberedd ryttare kan ramla av antingen framåt eller bakåt. Till åskådarnas besvikelse klarade vi ”lyftet”. Karavanen startade.

Ritten till havet tog en dryg timme. Tidvis såg vi ej annat än sanddyner.

Lägret låg i en palmdunge öster om fiskebyn Bin Abu Shannar, några hundra meter från Medelhavet. En verklig idyllisk plats om man bortser från den rådande politiska situationen.

Möte med lokalbefolkningen

Tiden i Suezbataljonen bestod inte bara av farliga situationer. Den svenska FN-styrkan upprätthöll goda relationer med lokalbefolkningen, särskilt barnen.

21 februari 1957. Imorse kl 05.30 började jag plocka bort mineringarna runt vår förläggning. De får ej finnas kvar på dagarna, bl a för beduinernas skull. Dom måste kunna röra sig fritt med sina djur. Dessutom odlar de jorden (sanden) häromkring. Man kan se kameler dra hemmagjorda plogar. Allt är mycket primitivt. Vi har bra relationer med beduinerna. Dom håller sig gärna intill våra posteringar. Våra blåvita FN-flaggor verkar dra till sig dessa öknens nomader. I vår närhet känner dom sig relativt skyddade mot israeliska patruller (vilka de är livrädda för). Personligen har jag träffat 100-tals beduiner och har aldrig haft några problem. De verkar vara vänliga, hederliga och mycket arbetsamma. Man gör sig förstådd på knackig arabiska och med gester. Vi samarbetar ofta, t ex byter vi bröd mot ägg. När det gäller sjukvård har vi gjort allt för att hjälpa dessa fattiga människor. Dom har i gengäld lärt oss olika knep för att hålla vårt vatten svalt, skydda oss mot värmen, undvika ormar mm. Trots att beduinerna lever så enkelt har vi FN-soldater mycket att lära av dem. Deras barn har vi fantastiskt bra kontakt med.

En soldat med två beduinbarn framför sig, i öknen

Beduinbarnen drabbades hårt av kriget. De blev våra vänner.

Två barn

Jasmina och Hassan besökte kompaniet varje dag.

En läkare från kompaniet samtalar med en beduinkvinna. Kvinnan håller en bebis i famnen

Den svenska sjukvårdspersonalen ägnade mycket tid åt att hjälpa befolkningen i Egypten. De var vänliga och lärde oss mycket om ökenlivet. Här är Odd Willems, vår läkare, med en beduinkvinna.

 

Gränsen mot Gazaområdet

Den 5 mars 1957 var sista fasen av bataljonens FN-uppdrag nära förestående, nämligen intåget och övertagandet av Gazaområdet.

5 mars 1957. Vi skall ta över områden av israelerna och samtidigt se till att inga obehöriga kommer in västerifrån – och absolut inga egyptiska militärer eller poliser. Dessutom ska vi kontrollera flyktingströmmen.

6 mars 1957. Det meddelades att FN-trupperna skulle gå in i Gazaområdet kl 19.00. Med eller utan israelernas tillstånd. […] Våra bilar startade strax efter kl 18.00 och körde mot mötesplatsen, belägen strax före gränsen. […] Vi körde stora vägen och nådde samlingsplatsen 18.45. Massor av FN-bilar hade mött upp. Israelerna var nu tydligen beredda att utrymma hela Gaza-stripen.

7 mars 1957. Stadens (Rafah) befolkning (ca 43 000, varav 40 000 flyktingar) hade nu vaknat och upptäckt att israelerna ersatts av FN-trupper. Tusentals människor mötte upp utanför vår skola. Man skrek, hurrade och viftade med flaggor. Tyvärr rusade folk omkring hur som helst och utlöste därvid minor. Flera allvarliga olyckor inträffade. Svenska soldater måste avlossa varningsskott för att få folk att lugna ner sig.

9 mars 1957. Läget i Rafah verkar för tillfället ganska lugnt. Staden liknar el Arish. Låga hus och hyddor. De av israelerna utfärdade utegångsförbuden nattetid är upphävda.

Stadens befolkning består till stor del av flyktingar. De flesta människor klär sig som beduiner. Kvinnorna bär vita slöjor och verkar inte så skygga som i el Arish. Det är mycket man inte riktigt förstår. Vi borde fått bättre information om människorna här.

Häftiga demonstrationer i Rafah

10 mars 1957. På förmiddagen utbröt häftiga demonstrationer i Rafah. Utanför vår förläggning samlades folkmassor som skrek Nasser, Nasser... dom bar på massa olika plakat, fotografier av Nasser och egyptiska flaggor. Syftet verkade i första hand vara att sätta upp egyptiska flaggor inne på vårt förläggningsområde. Något som vi ej tillät. De uppretade människorna skrek då: "Ut med svenskarna!" Situationen började bli besvärlig. Vi utrustades med handgranater, tårgas och hade våra vapen laddade. Då uppenbarade sig vår egyptenfödda tolk, Kapten Ahmed Omara. Denne duktige man lyckades prata förstånd med företrädare för folkmassan. Starkt gjort! Han tog även emot en egyptisk flagga som gåva.

"När vi kom hit för ett par dagar sedan hyllade folk oss som befriare och bjöd på apelsiner. Samma människor kastade idag sten på oss och bad oss försvinna"

Ingvar "Nollan" Norlin, tredje plutonen

 

Folkmassa demonstrerar
Folkmassa demonstrerar, håller i flaggor

 

Upprinnelsen till demonstrationen torde ha varit ett radiotal av Nasser (presidenten alltså). Han verkar ha förmåga att kunna inbilla folk vad som helst. Det förekommer även egyptiska agitatorer som sprider en massa dumheter. Vi har även svårt att hänga med i svängarna. Stämningen skiftar snabbt! Det är synd om människorna som är så lättledda.

11 mars 1957. Efter hand har vi erhållit förklaringar till folkmassornas hotfulla uppträdande igår. President Nasser har krävt, bara några dagar efter israelernas reträtt, ett egyptiskt övertagande av all administration i Gazaområdet. Detta framförde han i radiosändningar, tydligen med syfte att få stöd av folket. Egyptierna tycks ha glömt bort vem som vann kriget. Att i dagsläget försöka mota bort FN-trupperna från Gaza skulle med säkerhet leda till nya stridshandlingar från israel. Det är alltså viktigt för FN-styrkorna att stå emot de egyptiska kraven. Hittills har vår ledning lyckats lösa alla besvärliga situationer."

Se upp för katten

Soldaterna utsattses ofta för jobbiga upplevelser som behöver bearbetas. Krigshandlingar och annat våld gick inte spårlöst förbi. Någon krisgrupp fanns inte. En övergiven kattunge fick fylla krisgruppens funktion. Olle berättar om katten Nasser som blev kompaniets mascot.

Den 13 december 1956 flyttade 1:a kompaniet in i en klosterskola i Port Said. I de utrymda lokalerna hittade vi en liten övergiven kattunge. Naturligtvis togs katten omhand. Vi gav den mat, lekte med den och försökte beskydda den från en tuff omvärld.

Någon skämtare kallade katten för "Nasser", vilket namn den fick behålla. Nu bestod plötsligt vårt kompani av 97 man + en katt.

Olle sitter i lastbilshytten med katten i famnen

"Nasser" fick åka i Olles lastbilshytt vid förflyttningar.

En soldat med bar överkropp, kelar med katten
Katten med en armbindel trädd över kroppen, United Nations står på armbindeln

För att skydda "Nasser" träddes en blå armbindel med texten ”United Nations" över magen på katten.

Vi upptäckte ganska snart att det inte var någon lätt match att handha en liten kattunge i öknen. Tältboende, ständiga förflyttningar, hetta, risk för rabiessmittade vilda djur m m, utgjorde ständiga påfrestningar. Vid sidan av vår fredsbevarande uppgift tog vi från och med denna tidpunkt beslut att även beskydda maskoten "Nasser". Det behövdes ingen kompaniorder för att mannarna skulle ställa upp.

Slutligen vill jag nämna betydelsen av vår avhållna maskot. På den tiden existerade inte ordet krisgrupp. Många gånger utsattes vi svenska grabbar för jobbiga upplevelser. Krigshandlingar och annat våld gick inte spårlöst förbi. Det var inte bara jag som då och då tog ett allvarligt resonemang med katten "Nasser."

Hemresan

Suezbataljonen hade slutfört sitt uppdrag i maj 1957. Fred kunde upprätthållas i Gazaområdet de följande tio åren och under långa tider var läget stabilt.
Olle Brennius skrev dagbok under sin tid i Suezbataljonen. Baserat på dessa dagboksanteckningar har han skrivit ett flertal publikationer om Suezkrisen och sin tid där. Olles berättelse förvaras i Sörmlands museums arkiv.

Soldater uppställda framför ett flygplan

Klara för hemresa 8 maj 1957.

 

Läs mer