O Hulda! Jag älskar dig så ömt, som någon kan älska en flicka. Älskar du mig tillbaka? Eller kanhända du har skänkt bort ditt hjerta åt någon annan, är det så?

Konrad är 22 år gammal och står i det ruskiga vädret en sommarkväll vid Kattnäskvarn, en samlingsplats för ungdomar. Han spanar och hoppas få syn på sin älskade Hulda. Han längtar efter att få dansa med henne och få tala om för henne hur mycket han älskar henne. Men hon kommer inte. 

Efteråt skriver han det som vi tror är det första kärleksbrevet dem emellan:

Ljusdal den 29/7 1890

Älskade Hulda!

Jag har många gånger tänkt att skrifva till dig, men jag har aldrig kommit mig dertill, men nu kan jag ej längre låta bli att för dig uppenbara hvad jag länge har haft på hjertat, jag vill nu först omtala för dig att jag har helsan och mår mycket bra och jag önskar dig detsamma goda.

Jag tänkte att jag skulle få tala vid dig något mera medan jag var hemma, men jag kunde ej träffa dig eftersom du ej var ute och gick något. Du var inte till Katnäsqvarn fastän det var så ruskigt väder så det ar inget roligt. Jag önskade att det skulle bli någon dans på något håll medan jag var hemma, men min önskan blef ej uppfylld, det har varit roligt att få träffa dig på en dans och få dansa med dig, som jag älskar, ja jag vill nu uppriktigt säga till dig hvad jag många gånger har tänkt när vi har varit tillsammans. O Hulda! Jag älskar dig så ömt, som någon kan älska en flicka. Älskar du mig tillbaka? Eller kanhända du har skänkt bort ditt hjerta åt någon annan, är det så? Då vill jag ej vara i vägen, men älskar du mig och vill bli min Hulda och trogna vän, så kan du vara säker på att jag ej glömmer dig, nej jag älskar dig Hulda!

Af hela mitt hjerta, ja enda sendan jag blef bekant med dig, har jag älskat dig. När vi sist var tillsammans, du minns nog när det var, då hade jag mycket som jag kunde ha velat sagt till dig, men jag fann ej ord att uttrycka mig så som jag ville göra, men mitt hjerta är öfverfullt av längtan och kärlek till dig, derför nedskrifver jag nu dessa rader till dig, måtte du ej upptaga det illa.

Vi äro nog långt skilda från hvarandra nu, men min tanke ilar ändå till dig, älskade vän, och jag hoppasäfven att detta bref kommer fram till dig, det blir nog inte så snart vi få se hvarandra och tala muntligt med hvarandra nu, men jag hoppas att det skall bli någon gång?

Har du haft något roligt sedan midsommar, varit på någon bal eller dylikt, jag har ej haft något särdeles roligt sedan jag var hemma, här i norden är sällan något nöje, nog vore det roligare att vara på min gamla hembygd, der jag kunde få träffa dig min älskade, men man kan inte alltid få vara på samma ställe, det är äfven bra och roligt att vara vid jernvägen, för man kan få resa och se sig omkring för intet, jag kanhända kommer att resa till Storlien och Trondheim snart för ros skull, det är flera Stationskarlar här som skall resa, vi skall åstad och bese Åreskutan.

Nu får jag väl lof att sluta min skriftning för denna gång, jag sänder nu, till sist med dessa rader en hjertligt kär helsning till dig, förglöm ej mig min lilla vän, jag glömmer aldrig dig.

Tecknar vänskapsfullt

K. Lundqvist

Om du skrifver svar på dessa rader, vilket jag hoppas att du gör, så är min adress (hvilket du nog vet) K. Lunqvist Stationen Ljusdal

Vi vet inte vad Hulda svarade på Konrads kärleksförklaring. Antagligen var svaret positivt, eftersom brevväxligen fortsatte och slutade med giftermål och sex barn. Konrad hade fått tjänst som stationskarl i Ljusdal och därifrån började han uppvakta Hulda med brev. Genom breven får vi följa Konrads tankar uppe i Ljusdal och Huldas tankar hemma i Kläckeskulla innan och under deras förlovningstid.

Vilka var Konrad och Hulda?

Konrad Lundqvist föddes 19 januari 1868 på Gåsängen i Vårdinge. Konrad arbetade dels på slottet Södertuna och därefter på järnvägen, bland annat i Gnesta, som stationskarl. När Konrad skriver kärleksbreven till Hulda arbetar han som stationskarl i Ljusdal. Konrad blev trogen SJ hela sitt liv. Han avancerade inom SJ och arbete senare som tågmästare på snälltågen mellan Stockholm och Längsele.

Hulda Carlsson föddes 1869 på gården Rödmossen i Vårdinge socken. Hon blev tidigt föräldralös. Hulda fick plats som piga hos sin äldre syster som var gift och bodde i Kläckeskulla i Kattnäs socken, utanför Gnesta. Konrads barnbarn berättar:

- Någon gång i slutet på 1880-talet måste han ha fått upp ögonen för sin blivande hustru Hulda Maria Carlsson. Tidigt föräldralös hade hon fått arbete som piga i gården Kläckeskulla där systern var gift.

Konrads barnbarn minns inte så mycket av sin farmor Hulda, men desto mer om farfar Konrad:

- Från Sollefteå är mina tidigaste personliga minnen av farfar. Farmor Hulda dog redan 1940 så mina minnen av henne är otydliga. Farfar minns jag mest som en pensionärsgestalt med mustasch, stärkkrage och hatt ute i trädgården och vid bikuporna, snäll och vänlig men på distans. Farfar satt ofta med sin pipa i sin öronlappsfåtölj i stora salen. Han småpratade ofta ohörbart för sig själv, verkade då grubbla på något, men var inte tungsint, men fåordig till oss barnbarn.

Hulda Carlsson, gift Lundqvist. Fotot är taget 1885, innan Hulda träffar sin Konrad.

Konrad Lundqvist. Hos fotografen i unga år, cirka 1887.

Kärleksbreven

Konrads och Huldas fantastiska samling med kärleksbrev finns idag bevarad i museets arkiv. Breven skrevs mellan 1888-1894. Konrad bodde i Ljusdal och Hulda utanför Gnesta, ett avstånd på 40 mil. I breven kan vi läsa om Konrads och Huldas lycka och olycka, hopp och förtvivlan, hur kärleken började och slutade mellan två unga i slutet av 1800-talet. Så småningom ledde brevskrivandet till giftermål och sex barn. Scrolla vidare och ta del av deras brevväxling!

Vad Hulda svarade på Konrads kärleksförklaring 29 juli 1890 vet vi inte. 2 september skickar han nästa brev. Brevet är artigt och inte riktigt lika känslomässigt som förra brevet. Han skriver om Hulda som "kär och trogen vän", men också att han älskar henne. 

Ljusdal den 2/9 1890

Älskade Hulda!

Hjertligt tack för brefvet som jag för länge sedan bekommit fasten det ej har blifvit av att besvara det förrän nu, jag får då först omtala för dig att jag har helsan och befinner mig väl, och jag önskar dig, min vän, detsamma goda jemte allt annat godt och trefligt.

Jag ser i ditt bref att ni inte har så mycket danser och nöjen i år, som det var i fjol sommar, och jag har ej heller så mycket nöjen som jag hade då, dock händer det någon gång att det är rätt trefligt här också fastän det inte är så ofta.

O, om jag blott hade dig här! Min Hulda och älskade vän, det skulle vara mig det största nöje och den största lycka som jag mig någonsin kunde önska, det skulle vara roligt att hafva en kär och trogen vän här och du är densamma vännen, men du är dock långt härifrån. Ja, älskade Hulda! Du är min vän, om du vill det vara, och jag är, och skall alltid blifva din trogna vän, ty jag kan ej älska någon annan så som dig.

Min resa uppåt Norden den bef ej något af, vi blef för många som ville hafva permission, så det var några som inte fick och jag var en ibland dem som fick stanna hemma, så nu får det väl vara för i år, för på vintern är det ej något trefligt att resa dit upp.

Ja, nu får jag väl lof att sluta mitt bref för denna gång, jag sänder nu till sist en varm, och hjertlig helsning till dig, min älskade vän, tecknar din trogna vän Konrad Lundqvist.

Farväl min vän för denna gång.

Sommaren 1891 verkar något ha hänt mellan Konrad och Hulda. Konrads brev är dystert och mörk. Det verkar skvallras i hemma i byn där Hulda bor. Och Konrad har gjort sällskap med en annan. Men han kan inte glömma Hulda:

Ljusdal den 25/6 1891

Älskade Hulda!

Jag vet ganska väl att det gör dig detsamma om jag skrifver till dig efter hvad jag kunde se af de förra brefvena som jag sände till dig ty du gaf mig ej något svar på det sista, jag tänkte därför att aldrig mer besvära dig med att lesa mina bref, men jag vill ännu en gång skänka dig ett, ty du kan väl ej bli mera ledsen på mig än hvad du är.

Jag skulle jerna gjort sällskap med dig, då jag var hemma, men jag visste allt för väl att mitt sällskap var för dig ingenting, ty då du ej kunde skrifva till mig, för menskors prat, så ville jag ej ställa till mera ledsamheter för dig, genom mitt sällskap.

Du undrar kanhända på mig, för att jag följde med Anna i Hedtorp, men för det första så visste jag ej om hennes dåliga rykte första qvällen jag var med henne, och för det andra så tänker jag att det var detsamma om jag gjorde henne sällskap, eller dig, ty sedan jag är borta igen är jag väl äfven glömd.

Men jag kan ej glömma dig ändå, ty jag har alltid högaktat dig och tyckt att du varit en snäll flicka men hvarför är du så stram mot mig? Du tycker naturligtvis att jag är för simpel åt dig och det tillstår jag att jag är, men om du dock ville bli min trogna vän, så hoppas jag, så hoppas jag att kunna skaffa, båd till dig och mig, glädje och en betryggad framtid.

Du kanhända tror att jag tänker narra dig, nej långt därifrån, jag vill ej narra någon och allra minst dig, kära Hulda! Du kan tänka jag fick ett ruskigt resväder då jag reste hem. Jag var hos min bror vid Elfsjö tills på lördagen sedan, då reste jag derifrån och det började regna då jag kom till Stockholm och fortsatte hela dagen, tills jag kom till Bollnäs kl 7.30 på qvällen så det va ganska ordnetligt, men nu har vi vackert väder här och trefligt på alla vis, jag har glömt tala om för dig att jag helsan och mår mycket godt och min hjertliga önskan är att du måtte vara begåfvad med samma goda förmåner.

Jag önskar äfven att jag måtte göra dig allt för stor ledsnad genom att jag sänder dig dessa rader, ty du kan naturligtvis ej egenhändigt afhemta det vid Gnesta och derför kan det till förargesle för dig. Du vore snäll om du ville gifva mig ett svar på detta bref, om du det gjör så jag då hvad du tänker, om du vill älska mig och blifva mig trogen eller ej, det skulle vara mig den största glädje och snällhet i verlden, om jag finge ege dig, ty jag elskar dig högre än något annat på jorden.

Ja, jag måste nu afsluta min skrivning för denna gången, kanhända att det är sista brefvet du får från mig, det beror på dig sjelf, hur du vill det hafva.

Många kära helsningar sänder jag dig, älskade Hulda.

Tecknar vänskapsfullt K. Lundqvist

Skrif svar! Beder D.S

Min adress vet du väl?
Extra Stationskarlen
K.Lundqvist
Ljusdahl

Konrad gick säkert större delen av sommaren och väntade på att få Huldas svar. När han äntligen fick det blev han förvånad, han hade nästa gett upp hoppet. Nästa brev i samlingen är daterat 6 september 1891. 

Ljusdal den 6/9 1891

Älskade Hulda!

Jag har då ännu en gång haft den glädjen att få emottaga ett bref från dig för hvilket jag dig af allt hjerta tackar, jag blef nästan förvånad då jag fick se att det var från dig, ty jag kunde aldrig tänka att någonsin mer få emottaga ett bref skrifvet af din hand, ty jag trodde att du var riktigt ledsen på mig, men som jag nu ser, att så ej är förhållandet, så vill jag äfven svara dig på detta, för mig i högsta grad kärkomna bref. Det första jag då för dig skall omtala är, att jag har helsan och mår mycket godt och jag önskar dig af allt hjerta detsamma.

Snälla Hulda! Du tror kanhända att det är min föresats att ändast föra skoj med dig, men nej, det har jag aldrig tänkt, ty du är värd ett uppriktigt hjerta och det skall du finna hos mig, så länge mig lifvet förunnas. Blott du vill vara mig lika uppriktig och trogen. Jag har älskat dig sedan jag första gången blef bekant med dig, fastän jag aldrig har nämnt det, då vi har varit tillsammans, ty jag har ansett mig för ringa att någon gång få äga dig. Men är så Guds vilja att du en gång skall blifva min brud, så med glädje vill jag emottaga dig.

Det är tråkigt att vi skall vara så långt skiljda från hvarandra, men jag hoppas att vi skall få återse hvarandra, fastän det nog dröjer länge än, men kära vän! Du vill väl ej glömma mig, utan blifva mig för evigt trogen? Jag har ej silfver och guld att bjuda dig på, hvilket du nog vet, men som jag har sagt, ett uppriktigt hjerta det finner du hos mig och det hoppas jag äfven att finna hos dig, älskade Hulda!

Det var mycket dumt av mig att jag gjorde sällskap med Anna i Hedtorp då jag var hemma i Pingst, det har jag många gånger ångrat. Men det var båd första och sista gången. Jag hör att dom säger att det skall bli bröllop på oss, nemligen Anna och mig, i höst, men helsa du dem som detta säger och tror, att den dagen kommer aldrig att gry, ty så sant jag lefver kommer aldrig jag att gifta mig med henne. Nej får jag ej dig Hulda, som jag alltså har hållit kär, då blir det troligtvis ingen, nej heldre skall jag gå ensam hela min återsående lefnad, än att jag gifter mig med en flicka, som jag ej kan älska. Jag hopps att du, kära Hulda! Ej fäster dig vid dylika sagor som folket der hemma sammandiktar om mig.

Skall du, jemte din syster och svåger blifva qvar vid Thorsetter till ett annat år eller skall ni flytta? Jag vet att det har varit frågan om flyttning.

Ja, kära Hulda! Jag får väl nu lof att afsluta min skriftning för denna gång, jag hoppas att det ej är sista gången jag skrifver till dig. Jag sänder nu till sist med dessa enkla rader, många hjertliga helsningar till dig. Tecknar din evigt trogne vän

Konrad Lundqvist

Ett och ett halvt år senare verkar det vara Huldas tur att be om ursäkt för att ha begått ett misstag. Av Konrads svar på hennes brev förstår vi att Hulda ber om förlåtelse för att "ha felat". Hon känner att hon inte är värd hans kärlek. Han kallar henne "Min lilla älskarinna".  

Ljusdal den 11 febr 1893.

Min älskade Hulda!

Lef nu och alltid väl!

Tack snälla du för brefvet, som jag har haft glädjen att så emottaga från dig. Jag ser, till min stora glädje, att helsans gåvfva är dig beskärd. O måtte nu ock allt framgent samma goda vara med dig! Jag har äfven den glada nyheten att berätta, att jag är frisk och mår godt.

Min lilla älskarinna! Det var med glädje jag läste ditt sednaste bref. Och gerna och med största glädje vill jag besvara detsamma, ja alla bref jag får från dig, kära Hulda! Jag tviflar nu ej mera på din upprigtighet, utan jag hoppas att hvad du i sednaste brefvet säger, är ditt hjärtas fulla allvar och dina föregående bref har kanhända, om än enkla, varit lika väl menade.

Det var mer än roligt att höra, att du inte blef ledsen på mig för mitt förra bref, ack snälla du! Jag skref det ej heller i någon ond avsigt. Du beder mig om förlåtelse för hvad du felat och snälla Hulda! Jag både kan och af hjärtat vill förlåta dig derför, ty jag är ej och kan heller aldrig blifva ledsen på dig och det hade varit mycket ledsamt för mig om förhållandet varit så, som jag förut har trott.

Du säger att du ej är värd min kärlek, men kära Hulda! "du äger den" och det finns ingen annan, som är den mera värd och jag hoppas att du vill äga min kärlek, fastän den bor inom en ringa människas bröst, den är dock ren och upprigtig. Det finns ingen flicka, som jag kan fästa mig vid så som vid dig, kära Hulda, du äger hela min ungdoms varma kärlek, hvilkan aldrig slocknar ut från mig förr än hjärtat i mitt bröst upphör att slå och min mun ej mer kan tala till dig, min lilla vän! O, måtte ej kärleksbandet mellan oss blifva upplöst förr än döden afklipper det, då måste vi skiljas, men förr vill jag ej skiljas från dig. Wi är visserligen nu långt ifrån hvarandra, men om vi får hafva helsan, så hoppas jag vi snart skall träffas och då fastare knyta kärlekens band oss emellan och om så är ditt hjärtas önskan snart komma tillsammans för att aldrig mer skiljas här i lifvet.

Jag afslutar nu mina enkla rader, med många tusen kärleksfulla helsningar till dig, min så innerligt älskade vän.

Din trogna vän A Konrad Lundqvist

Glöm ej mig!

Tolv dagar senare sitter Hulda och skriver brev till Konrad. Brevet finns bevarat i samlingarna. Huldas brev är mycket kortare och inte lika känslomässigt utbroderade som Konrads brev. Kanske bidrog det till att han tvivlade på hennes kärlek? Av Huldas brev förstår vi att byborna skvallrar mycket och har sina teorier om vad Konrad har för sig uppe i "Norden". 

Kläckeskulla den 23/2 1893

Min älskade Konrad!

Må alltid godt önskar jag, på det aldra hjärtligaste får jag nu tacka dig för det sista mycket kärkomna brefvet som jag fick af dig för en liten tid sedan, det är roligt att se du är vid en god helsa, bästa vän. Jag kan efven omtala att jag har helsan och mår godt, men influensan har varit och helsat på mig, jag är nu frisk igen men för övrigt är här mycket sjukligt.

Min största och hjertligaste önskan är att dessa så enkla men kärleksfulla rader må träffa dig vid en mycket god helsa, och efven bereda dig en lycklig och gläjderik framtid på jorden, du undrar att jag ej blef ledsen på dig för det förra brefvet som du skref till mig men hur skall jag kunna blifva ledsen på dig som jag har sjenkt all min kärlek, jag förlåter alla som göra mig något emot för jag vill hafva förlåtesle en gång och min himmelska fader för vad jag brutit, du talade om i förra brefvet att du tyckte att det var tråkit att skiljas från mig då du ej fick det svar du begär af mig.

Älskade vän! Då förmådde jag ej gifva dig det för jag fick höra så mycket om dig för det låter ibland att dom vet vad som hender der uppe i Norden, men om allt var sanning eller icke det vet ej jag, men nu får dom säga vad dom vill, jag har nu satt all min kärlek till dig och om ej Gud tillåter det så kan detta kärleksband aldrig brista så länge lifvet mig unnas, och du kära vän behöfver aldrig träffa på ett uppriktit hjerta som jag har skänkt dig.

Snälla du, nu afslutar jag dessa enkla rader som äro ritade på detta papper men först vill jag senda dig min helsning ifrån hjertats djup.

Lef nu alltid väl önskar din älskarinna

Hulda Karlsson

Nästa brev från Hulda är daterat 14 mars 1893. Man förstår att avståndet mellan dem måste vara svårt, men snart kommer Konrad på besök. Konrad verkar ha pratat om förlovning och Hulda svarar är att "hon ej kan hindra det". Brevet avslutas med ett dramatiskt "Din i döden trogna Hulda".

Kläckskulla den 14/3 1893

Dyra, älskade vän!

Nu vill jag åter med detta stumma tal senda min hjärtliga helsning till dig, önskande att dessa rader må finna dig min kära vän med en god helsa, må efven glädje och lycka följa dig, men framför allt hellsans dyra gåfva, Jag får be det aldra hjertligaste tacka dig för det så hjertlit kärsamma bref som jag sist fick af dig, jag har visserligen dröjt något länge med svar, men jag hoppas att mina enkla rader äro välkomna till dig fast det dröjer ibland.

Min älskade Konrad, om Gud förenar oss helsa och lif, träffas vi vel och sedan fram i lifvets samman få talas vid så ofta som nu tanken går till dig, för tankar flyr med vindens fart till dig min vän, fast detta stumma tal som jag nedtrycker på papper dröjer innan det kommer till dig, så vilar du dock i mina tankar för varje stund som flyr.

Kära vän! Du seger att jag skall tala om för dig vad jag hor segas om dig, och det skulle jag gerna jora om jag kommer ihog det men det tenker jag aldrig på, jag tycker efter att ej det är värdt att nedskrifva det på papper, för här har dom så mycket bekymmer om alla så hundradelen kunde vara tillräcklig men dom har så god tid så de skall välan något göra.

Jag vet att du snart kommer att resa hit ned till Sörmland vilket gläder mig mycket det var roligt att få tala vid dig, du önskar efven att jag skall möta dig i Stockholm och det tycker jag skulle vara roligt om jag har helsan och kan komma, du kanske inte kommer förrän i Pingst och då får vi välan se om det är möjligt. Du talar efven om vår förlofning och om du så vill och önskar så kan jag ej hindra det min kära vän.

Innan jag avslutar dessa enkla rader så vill jag omtala att jag har någorlunda helsan jag har lite ont i bröstet och hostar men jag tror att det snart blir bettre. Sist sender jag min hjertliga helsning till dig min käre vän.

Din i döden trogna Hulda

Konrad skriver strax tillbaka till Hulda och ber henne möta honom i Stockholm, om "hon har hälsan". Brevet är ljust och muntert, våren är på gång med glädje och liv. Och Hulda verkade ju positiv till förlovning i sitt förra brev! 

Ljusdal den 6/4 1893.

Min dyra, älskade vän må godt!

Tack snälla du för det sednaste, för mig så kärkomna brefvet, hvilket jag med mycken glädje i dag har emotttagit! Och hvilket jag nu, med lika stor glädje och af ett kärleksfullt hjärta vill bevara.

Jag vill då först nämna, att jag har helsan och mår mycket godt. Och min hjärtliga önskan är: att du min älskade! Måtte vara delaktig af samma goda, ja, allt godt som dig skänkas kan här i lifvet.

Ja nu kära Hulda! Är den ljufvliga våren inne, då allt blir glädje och lif. Och du min lilla älskarinna har nu skänkt mig en glädje, som jag omöjligt kan beskrifva. Jag vet ju, älskling! Du är min.

Du behöfver aldrig tro, att jag någonsin mer tviflar på din upprigtighet, Ej heller att du blir glömd af mig. Nej, du hvilar i mina tankar för hvarje stund som flyr och den plats du den har intagit, får du äfven behålla tills vi får komma tillsammans, för att ej mer här i lifvet behöfva skiljas. O, måtte Gud styra allting till det bästa! Så att ej sorg och ledsamhet blir någons vår lott, utan att vår glädje och våra förhoppningar en gång måtte nå sin fulbordan.

Älskade Hulda! Det gläder mig af hjärtat att höra att du vill uppfylla min önskan, som jag har talat om. I nästa bref vill jag att du skall vara snäll och säga bestämdt om du möter mig i Stockholm, om du får hafva helsan och om du då önskar och vill, som jag, att vi skall förlofva oss, Jag skall sedan i mitt bref bestämma min resa. Men får jag ej den glädjen af dig, som jag önskar, så får äfven min resa stå åter.

Jag hör att Elin Källgren är så godt som gift, Det är väl Oskar Malmgren som hon skall hafva, kan jag tro? Och då känner jag honom nog. Jag kan äfven tala om en nyhet för dig, af liknande slag: August Andersson, den känner du väl? Annars är han bror till Andersson i Höghult. Han är nu gift här i Ljusdal med en rigtigt äkta helsingejenta, som är så dum, så jag tror knappt hon vet hur gammal hon är, tillika är hon rödhårig och temligen ful, men det gjorde väl ingenting, blott hon ägde någon smula bildning, men det gör äfven mig detsamma.

Ja nu kära du! Måste jag afsluta min skrifvning igen, för denna gång, men först och sist till dig min vän jag sänder min varma helsning, ifrån hjärtas djup.

Din evigt trogna vän
A Konrad Lundqvist

Lef nu och alltid väl!

Hulda skriver tillbaka och av Konrads svar förstår man att hon än en gång fått kalla fötter. Hon är rädd att Konrad bara försöker lura henne. En kvinna fick inte ha sex med en man utanför äktenskapet. Det kunde dock ses mellan fingrarna om paret var förlovat. Det hände att kvinnor blev lovade äktenskap och släppte på reglerna, för att sedan upptäcka att de hade blivit lurade. Konrad försöker lugna Hulda:

Ljusdal den 29 April 1893

Min dyra älskade Hulda!

Måtte helsans gåfva vara dig beskärd, jemte allt annat godt! Tack snälla du för det kärkomna bref, som jag för litet sedan hade glädjen emottogo från dig. Det gläder mig af hjärtat att höra dig hafva helsan och må godt, och jag önskar att samma goda, nu och för alltid, må följa i dina spår! Jag har äfven hitintills en god helsa och befinner mig mycket väl. Min älskade vän! Jag är äfven mycket glad öfver att du vill uppfylla min önskan hvilken jag förut meddelat dig. Skulle den goda Guden förlåna dig helsan, så att du kan göra det, ty tråkigt blir det annars. Snälla du! Hvarför skall du tro att jag ämnar narra dig? Om så vore fallet, då hade jag ju ingen glädje af att skrifva till dig, mycket mindre att möta dig i Stockholm. Nej, slå bort tviflets tankar, ty du behöfver inte hysa några sådana mot mig inom ditt bröst! Du vet ju, kära Hulda! Nu jag, i alla mina bref har lofvat dig kärlek och tro så länge jag får lefva här, skulle jag då svika ett sådant löfte och bereda den jag från min första ungdomstid har hållit kär, en så stor sorg mig sjelf hvad ännu värre är? Nej, hvad jag har lofvat dig, min dyra vän! Det vill jag äfven hålla.

Snälla du! Jag skulle nu bestämma min resa "var det ju sagt" men det är svårt att bestämma så långt förut jag skall dock göra det, få se om jag får min vilja fram jag tänker resa den 1 juni och då kommer jag till Stockholm kl 5.55 på qvällen samma dag. Och jag hoppas att få möta dig der då. Nu skrifver jag ej något mera bref tills vi får träffas, men skulle det gå så tokigt så att min permission blir nekad, så skall jag skrifva, men hör du intet, då kommer jag, som jag bestämt.

Jag innesluter nu i detta så enkla men kärleksfulla rader många tusen hjärtliga helsningar till dig min lilla älskarinna.

Min intill döden trogna vän Konrad Lundqvist

Lef nu och alltid väl! Skriv snart! D.S

Detta var sista brevet innan deras möte i Stockholm. När Hulda skriver nästa brev har Konrad och Hulda hunnit träffas. Att de ska leva i äktenskap verkar nu vara helt bestämt. 

I brevet slås man av att detta är det enda sätt de kan ha kontakt med varandra. Telefoner är ovanliga och inget som gemene man använder till vardags.  I övrigt handlar brevet mycket om hälsan, vilket man kan förstå med tanke på att medellivslängen var runt 50 år och att många dog av olika typer av infektioner. 

Södertälje Prostgård den 1/7 1893

Min ömt, innerligt älskade Konrad!

Må alltid godt och väl det önskar jag af hjertat dig, på det allra hjertligaste frambär jag mycken tack för det sednaste för mig så kärkomna och efterlängtade bref som jag fick från dig, det är den största glädje jag har att få läsa de rader som äro skrifna af din hand, när du min älskade är så långt skild från mig att jag ej på annat sett kan få samtala med dig

Dyra vän, det är nu snart en hel månad sedan vi voro tillsammans, O vad tiden flyr, jag tycker det endast är få dagar sedan jag vilade hos dig, men nu vilar du i mina tankar för varje dag som flyr, må nu Gud välsigna dig med en mycket god helsa hela lifvet igenom det är min största och innerligaste önskan som jag här på jorden kan önska dig, jag har många gonger bedit Gud om en lycklig och glad framtid, och jag hoppas äfven att min bön blifver uppfylld, att jag tillsammans med dig få lefva i det lyckligaste äktenskap som kan finnas på jorden.

Älskade vän, du har aldrig hört mig talat om några rikedommar, för dom fäster jag mig så litet vid, jag tycker att när helsan är med då är man rik nog. Snälla du får vi hafva helsan och ej några särskilda olyckor träffar oss så tror jag vi inte behöfva lida någon nöd, dertill får vi bedja Gud om hjelp vilken bön jag hoppas blifva uppfylld, så i den vägen är det ej något som hindrar, för många är det mycket verre för ennu har mig intet fatta, det besta af allt är att jag har en god helsa att tacka Gud för, jag hoppas han alltid låter helsan följa mig härefter som den har gjort hitintills.

Du skrifver att du haft en tyst midsommar och här har och varit tyst men mina kamrater var ute och festa allasammans. För mig var det lika roligt att vara hemma för jag mådde alra best.

Kära vän! Nu slutar jag mina enkla kärleksfulla rader för denna gång med många tusen hjertliga helsningar till dig min älskade vän.

Må alltid godt och väl önskas hjertligt af din
Hulda

Skriv snart jag väntar adjö

I januari 1894 skriver Konrad och ber Hulda ordna inför bröllopet. Konrad har skrivit till sin familj och talat om deras planer, nu är det Huldas tur att tala med Konrads föräldrar och ta reda på vad de tycker. Konrad tror inte att de kommer opponera sig. Konrad ber henne också att ordna så det blir "lyst för oss i behörig ordning". Under tre söndagar före bröllopet skulle lysningen ske, en kungörelse om att två personer tänkte ingå äktenskap med varandra. Detta var för att upptäcka eventuella skäl som skulle kunna förhindra äktenskapet.

Ljusdal d 14 januari 1894.

Min dyra älskade Hulda!

Tack snälla du för det sednaste brefvet, hvaruti jag, till min stora glädje ser, att du min älskade har helsan och befinner dig vel, o måtte du allt framgent få vara delaktig af samma goda!

Jag får äfven tacka Gud för helsans goda gåfva, som jag nu fullkomligt har återvunnit, men jag var ganska skral under hela julhelgen, dock ej så att jag låg någon dag, utan var uppe och skötte min tjänstgöring, fastän med möda. Nu, kära Hulda! Har jag skrifvit hem och talat om vårt beslut, som du ville att jag skulle göra, nu får du tala om det bättre själf för dem.

Jag hör att du har fått många uppdrag att utföra medan du är qvar vid Kläckeskulla, de vet vel således hur länge du kommer att stanna kvar? Jag hoppas dock att du ej åtager dig så mycket att du inte hinner göra litet åt oss, och framför allt – förstör inte din helsa genom att sitta och arbeta till långt på nätterna!

Min lilla älskarinna! Du frågar i ditt bref, om jag vill hafva några pengar, när du får dem, samt vill att jag nu skall svara derpå. Och är det så att du vill skicka mig något, så vara det nog mycket bra.

Nu snart får jag vel lof att skicka dig mitt betyg, jemte det öfriga, som skalla vara, jag hoppas att du redan styr om med så att det blir lyst för oss i behörig ordning, men ännu är det vel ingen brådska så länge, åtminstone tills vi kommer i nästa månad. Innan nästa gång du skrifver så förmodar jag att du har varit hemma, så att jag då får höra hvad pappa och mamma säger för godt om vårt öfverenskomna bröllop. Jag antager att de ej har något deremot. Ja det är roligt att vi snart ej har mer än två månader qvar till Påsk och om vi får hafva helsan, så går nog denna återstående tiden snart också, jag hoppas att det, med Guds hjelp, skall blifva mycket trefligare sedan när du min älskade kommer hit.

Du talade om, när du var i Stockholm, att du hade peningar att fordra, som du ej hade något skrifvet på, du skulle försöka få någon säkerhet på dem nu medan du är qvar.

Härmed afslutar jag min skrifning för denna gång igen och innesluter till sist, i dessa enkla rader, många tusen kärleksfulla helsningar till dig, min älskade Hulda!

Lef alltid vel! Skrif åter snart!

Din trogna vän Konrad Lundqvist

Må så gott!

Här slutar Konrads och Huldas brevväxling. Vad vi vet så opponerade ingen sig mot att Konrad och Hulda skulle gifta sig. Ungefär 2 månader efter Konrads brev, 22 mars 1894, hölls bröllopet i en kyrka i Stockholm. Efter giftermålet bosatte de båda sig först i Ljusdal och sedan i Sundsvall. Några månader efter bröllopet blev Hulda gravid. Första barnet föddes 30 mars 1895, en flicka som döptes till Bertha Maria. Konrad och Hulda fick ytterligare fem barn:  Ingrid Johanna 1897, Thyra Sofia 1899, Hulda Regina 1903 (dog som 16-åring), Axel Georg 1906 samt Johan Olof 1909.

Läs mer

• Kärlek i världskrigens tid - En berättelse om Karl Johans och Ruths kärlek under andra världskriget, via brev och dagböcker.
• Bröllopsfoton 1870-1989 - Bröllopsfotografier från mer än 100 år.