Det är en kall vinterdag, 20 januari 1922, när de första patienterna anländer med färjan vid bryggan på Tosterön, en bit utanför Strängnäs. Idag ska 20 män flytta in på det nybyggda mentalsjukhuset Strängnäs hospital. Imorgon kommer 16 kvinnor. De lider alla av någon form av psykisk ohälsa, eller sinnessjukdom som det hette då. Här på ett av Sveriges modernaste mentalsjukhus finns plats för minst 800 patienter.
‒ Planen framför stationen var svart av folk som skulle se på dårarna, när första transporten av sjuka anlände, berättar Gustaf Lauritzen, son till sjukhusets första överläkare. Patienterna reagerade alltefter sitt psyke, forsätter han. Somliga spelade apa för publiken, andra dolde ansiktet och sin skam djupt nedhukade.
Strängnäs hospital, senare kallad Sundby sjukhus, var ett välkommet tillskott. Det fanns ett stort behov av vårdplatser för sinnessjuka. Cirka 20 år tidigare hade Medicinalstyrelsen kommit fram till att vårdplatserna på hospitalen behövde nära nog fördubblas. Statistiska centralbyrån hade genomfört en undersökning 1901-1902, och kom fram till att det fanns 17 300 sinnessjuka i Sverige. Nära 5 000 av dem var i behov av anstaltsvård, men saknade plats.
Samtidigt rapporterades det om grov vanvård bland de som vårdades utanför hospitalen. Många menade att staten borde ta ansvar för dessa personer. En omfattande utbyggnadsplan togs fram. Mellan 1905-1943 byggdes 14 nya hospital och sinnessjukhus - ett av dem var Strängnäs hospital.
Ordning ansågs nödvändigt för att skapa ett lugn hos patienterna. I olika byggnader kring en parkliknande gård separerades därför de 800 patienterna efter kön, klass och sjukdomsgrad. Flygfoto från 1930-talet, fotograf O Bladh.
En naturskön och avskild plats valdes för att ge lugn och stillhet åt patienterna. Strängnäs hospital placerades på Tosterön, skilt från Strängnäs med hjälp av Mälarens vatten. Det blev som ett eget samhälle med en tydlig gräns mellan anstalten och världen utanför. En dragfärja förde patienter, personal och besökare till och från hospitalet. Foto från 1910-20-tal.
Hospitalet var i stort sett självförsörjande. I ladugården fanns kor, hästar, grisar och får. På åkrarna odlades spannmål och foder till djuren. Det fanns en stor trädgård med frukt, grönsaker och blommor. På området fanns också till exempel en kyrksal, personalbostäder, apotek, skrädderi och tvätteri. Foto från omkring 1958, fotograf Eskil Jonsson.
Vid det egna jordbruket producerades råvaror till sjukhusköket. 1944 levererades 7 323 kg vitkål, 5 890 kg rabarber och 380 kg jordärtskockor till köket. Trädgården var enorm. 1943 fanns 90 krusbärsbuskar och 569 vinbärsbuskar. Det odlades vitkål, rödkål, morötter, rödbetor, palsternackor, lök, spenat, ärter, bruna bönor med mera.
Allt fler lades in på hospital
Strängnäs hospital byggdes i en tid då psykvården expanderade kraftigt i Sverige. Under 1800-talet förändrades tankegångarna kring psykvården. När Strängnäs hospital byggdes var tanken att patienter skulle få vård, i stället för att bara gömmas undan som tidigare. De dåvarande behandlingarna räckte inte långt och kritiken växte mot bristen på resultat.
De slutna institutionerna blev fler och större. Vid sekelskiftet 1900 var antalet patienter i Sverige ungefär 5 000 och 50 år senare nästan 33 000. 1967 nåddes maxantalet 38 000. Varför patientantalet ökade så kraftigt är det ingen som kan ge ett tydligt svar på. Vissa hävdar att det var samhället som förändrades. I det moderna samhället ställdes högre krav på att medborgarna skulle vara effektiva och självständiga.
Psykvården har ofta haft dåligt rykte. I början av 1900-talet hade begreppet "hospital" fått en negativ klang och psykisk sjukdom var stigmatiserande. 1931 ändras därför ordet hospital till sinnessjukhus, Strängnäs hospital bytte namn till Sundby sjukhus. De neutrala namnen skulle ge psykvården en ny identitet som avspeglade en modern och professionell verksamhet. Att "skrivas in på sjukhus" skulle uppfattas som mindre dramatiskt än "att läggas in på hospitalet".
Patienterna
Sammanlagt har tusentals patienter skrivits in på Sundby, många levde hela sina liv här. Från början fanns det plats för 800 patienter, män och kvinnor i olika paviljonger. De kom från Södermanlands, Västmanlands, Stockholms och Örebro län. Men behovet växte, och det blev trångt. 1955 var 1324 patienter inskrivna. Man uppförde till och med en egen kyrka, många av patienterna blev kvar hela livet, dog och begravdes på sjukhusets begravningsplats.
De flesta av patienterna led av psykiska sjukdomar. Men en del var också alkohol- eller narkotikamissbrukare. De lades in på Sundby på grund av de konsekvenser som avgiftningen ledde till, som hallucinationer och förvirring. Vissa av patienterna hade begått brott och dömts till sluten psykiatrisk vård.
De patienter som var friska nog fick ägna sig åt hantverk som stickning och strumpstoppning. Vissa arbetade i de dagliga sysslorna vid jordbruket, fruktträdgården och växthusen som hörde till hospitalet. På 1920-talet bodde ännu de flesta svenskarna på landsbygden och var vana vid lantbruksarbete, djurskötsel och hantverk. På Sundby fick patienterna arbeta med sådant som de kände till och var trygga med. Patienterna skötte så mycket som möjligt av lantbruket. Med det uppnåddes två syften: patienterna var sysselsatta och kostnaderna hölls nere.
Utearbetet började efter frukosten. En skötare kunde få en sju, åtta patienter med sig och sedan kunde man gå till jordbruket och hänga hö, om det var den tiden. Det var en rätt trevlig sysselsättning. Då körde man ut kaffe från köket, och alla drack kaffe tillsammans.
Att vara tillsammans med andra och arbeta ansågs vara nyttigt och påskynda patienternas tillfrisknande. Att de arbetade var ett önskat tillstånd, det var inte alla som klarade av det. Många tillbringade sina dagar på låsta avdelningar, emellanåt fastspända på britsar. I journalerna kan vi läsa hur läkaren bedömer patienternas tillstånd utifrån deras arbetsvillighet. Ovilja att arbeta var en vanlig del av sjukdomsbeskrivningar, och konstaterandet av ökad arbetsglädje och flit en nästan obligatorisk del av en friskförklaring.
Tillvaron var ofta enformig för många av patienterna, med få tillfällen för nöjen. Patienterna var uppdelade efter kön och fick inte prata med det motsatta könet. De hölls på behörigt avstånd från varandra och sysslade med olika uppgifter. Varje söndag var det gudstjänst i området kyrka. Några gånger per år ordnades fester, till exempel julfest eller midsommarfest vid dansbanan om vädret tillät. Då deltog både patienter och personal med sina familjer. Under 1950-talet började fler utflykter och fester anordnas för patienterna.
Ofta vistades patienterna på sjukhuset under flera år, det gjorde att kontakter utanför sjukhuset nästan upphörde. Besöken av anhöriga var ganska få. De första 14 åren fanns ingen bro mellan Strängnäs och Tosterön, där hospitalet låg. De som ville besöka hospitalet fick ta båten.
De flesta patienter sov i sovsalar.
När psykofarmaka infördes blev det lugnare på avdelningarna. Det blev lättare att göra miljön lite mer hemlik, med till exempel långa gardiner och draperier. Det gick inte tidigare, på grund av skaderisken. Bilden är från 1970-talet.
En patient: Anders
Den 21 december 1925 skrivs Anders, en 26-årig cementarbetare, in på hospitalet. Det är polisen som har tagit hand om honom efter att han under hösten blivit allt mer hotfull.
Efter att hans fästmö lämnade honom i september har han sörjt och sovit dåligt. De sista två veckorna har det blivit värre. Han har hotat sin svägerska och sagt att han ska skjuta fästmön. Han har också hotat med att kasta sig själv framför tåget.
Behovet av hospitalsvård anses akut. Läkaren beskriver honom som "gråtfärdig" och lättretlig". Alla hans tankar kretsar kring den före detta fästmön. Han får diagnosen "dementia praecox" (en tidigare benämning på sjukdomen schizofreni).
Anders stannar på hospitalet under drygt ett år. När han skrivs ut bedöms han inte som frisk, men tillräckligt förbättrad. Då arbetar han flitigt och säger att han inte tänker på sin före detta fästmö längre.
28 december 1925
Patienten ligger och suckar ideligen, gråter ibland; pratar i ett om sin orättvisa inspärrning. "Det ska bli dyrt för alla som haft med saken att göra".29 januari 1926
Har arbetat i utearbete men skrikit och svurit över att han skall behöva arbeta som en hund. När han idag skulle gå in från arbetet påstod han att han skulle gå i ån. Gjorde starkt motstånd när han skulle föras in. Flyttas till Östers avdelning och får långbad för oro.26 juni 1926
Har sedan en månad arbetat med städning inomhus, ibland glad och upprymd, ibland väsnande.6 september 1926
Slagit till en medpatient vid ögat.1 december 1926
Mycket grälsjuk och tror alltid att patienterna och betjäningen förtala och beljuga honom.8 januari 1927
Nu en tid varit ovanligt tyst och stillsam och deltagit i varjehanda inomhusgöromål. "Om jag är lugn och snäll, får jag kanske komma härifrån".20 januari 1927
Börjat i vävsalen och visar sig där genast mycket flitig.16 mars 1927
Patienten är tyst och sluten av sig men arbetsam och på alla sätt skötsam och hygglig. Han längtar efter att få börja i arbete i hemorten. Han förklarar att han nu för tiden icke alls tänker på någon flicka och att det icke finns något skäl att oroa sig för hans utskrivning.Hallucinationer medger han lika litet nu som vid intagningen.
Utskriven såsom förbättrad för att lämna plats för annan patient från samma socken.
Långbad var en vanlig behandling under början av 1900-talet. Patienten fick ligga i 35-gradigt vatten i allt från två till elva timmar. Där fick de även äta sina måltider. Långbadet var också ett tvångsmedel. Oroliga patienter tvingades ner i vattnet mot sin vilja och ett tungt täcke gjorde det omöjligt att resa sig. Bild från Nyköpings hospital.
Många patienter hölls sängliggande, men fysisk aktivitet och arbetsvilja sågs som avgörande för att patienten skulle bli frisk. I olika verkstäder kunde patienterna ägna sig åt snickeri och metallarbete, sömnad och vävnad med mera. Bild från målarverkstan på Strängnäs hospital, omkring 1922.
Att patienterna arbetade var ett önskat tillstånd, det var inte alla som klarade av det. Många tillbringade sina dagar på låsta avdelningar, emellanåt fastspända på britsar. Detta spännbälte användes till oroliga och våldsamma patienter vid Strängnäs hospital, för att spänna fast dem i sängen.
Tvångströjan har blivit en slags symbol för psykvården, kanske det första många tänker på när de hör ordet ”mentalsjukhus”. Denna tvångströja kommer från Sundby. Hur ofta den användes vet vi inte. Under början av 1900-talet fanns en idé om att tvångsmedel bara skulle användas i undantagsfall - men det betyder inte att de avskaffades.
Behandlingar
Vid sekelskiftet 1900 var nyckelorden för mentalvården "övervakning", "sängbehandling" och "varma bad". På äldre hospital hade de intagna bott ensamma i små celler. När Strängnäs hospital byggdes skulle patienterna istället ligga i stora ljusa salar, med sängar på rad – lätta att övervaka.
Vården var främst inriktad på omhändertagande och omvårdnad. Fysisk aktivitet i form av arbete ansågs avgörande för att patienten skulle bli frisk. Det var också viktigt att patienten inordnade sig efter hospitalets regler och rutiner.
Under slutet av 1930-talet kom nya metoder, som chockbehandlingar med insulinkoma, cardiazol (framkallande av epileptiska anfall) och elchocker. Många av behandlingarna hade drag av psykiskt våld mot patienterna, och väckte viss debatt redan på den tiden.
I mitten av 1940-talet utfördes de första lobotomierna i Sverige. Vid en lobotomi skärs vissa nervbanor i hjärnan av, för att kapa förbindelsen mellan hjärnans tänkande och kännande del.
Lobotom använd vid Sankt Annas sjukhus i Nyköping. Lobotomen fördes in i hjärnan genom ögat.
Många som blev lobotomerade drabbades av svåra personlighetsförändringar och känslostörningar. Dödligheten efter ingreppet var hög. Majoriteten av de som lobotomerades i Sverige var kvinnor, de flesta från de lägre samhällsklasserna.
Mellan 1946-1950 skickades 25 patienter från Sundby till lobotomioperation. Men 1950 avskrivs metoden här, den ansågs inte ge ett bra resultat. Andra sjukhus har flest antal lobotomioperationer under 1950-1953.
Psykofarmaka revolutionerade den psykiatriska vården på 1950-talet. Innan dess var det mycket oroligt på mentalsjukhusen. Våldsamheter och aggressiva utbrott riktade mot både medpatienter och personal förekom dagligen. Personalen använde sig av tvång och våld mot patienterna. Tidigare hade bland annat opiater använts som lugnande, men de nya läkemedlen var mer avancerade och hade fler användningsområden.
Samtidigt kritiserades den nya behandlingen. Kritiker menade att medicinen försvårade en långsiktig förbättring. Det visade sig också att biverkningarna underskattades, särskilt när behandlingarna pågick under lång tid.
1964 startas en socioterapiavdelning för att ordna nya fritidsverksamheter för de intagna. Det blev mycket sport, främst för de manliga patienterna. Från slutet av 1960-talet satsades det även på gruppverksamhet för patienterna, terapeutisk teamwork och mer meningsfull arbetsterapi.
Vävsalen användes vid arbetsterapi från 1960-talet. Bilden är från 1985, fotograf Arne Lundh.
När Strängnäs hospital öppnade flyttade drygt 250 anställda i form av läkare, sjuksköterskor, skötare och administrativ personal till Tosterön. Vid nedläggningsbeslutet 1982 hade sjukhuset 900 anställda. På bilden syns några ur personalen 1938 framför administrationsbyggnaden.
Det var vanligt att börja sin anställning som sommarvikarie för att sedan gå vidare med den utbildning som en av läkarna höll. På bilden syns 1937 års elevgrupp. Överläkaren sitter med mörka kläder i mitten längst fram.
Personalen
Hospitalet var ett klassamhälle där man gjorde skillnad på över- och underordnad. Till den första kategorin räknades överläkare, föreståndare, översköterska och överskötare. Därefter kom övrig personal, med vikarier längst ner i hierarkin. En anställning började ofta med ett semestervikariat under sommaren. En del blev sedan antagna som elev till den utbildning som en av läkarna höll i.
En stor del av personalen, främst de unga och ogifta, bodde på sjukhuset. På vindsvåningarna, ovanför patientavdelningarna, fanns möblerade rum att hyra. Oftast fick man bo tillsammans i dubbelrum. I början fanns också några familjebostäder på sjukhusområdet. När hospitalet öppnade var många av skötarna unga och ogifta, men med tiden började de skaffa familjer – det blev allt större behov av familjebostäder. 35 tomter styckades av för de skulle kunna bygga egna hem. Området låg väster om sjukhuset utmed Mälarens strand.
Arbetsmiljö kunde vara tuff, med våldsamma och oroliga patienter och långa arbetsdagar. På 1920- och 30-talen bestod arbetet framförallt av att ta hand om den dagliga hygienen och att sysselsätta patienterna. Skötarna hade också hand om lokalvården, vilket tog mycket tid. Arbetet för personalen var tungt, det fanns inga hjälpmedel som underlättade arbetet.
Avdelningarna var oroliga, man måste kunna lita på sina kamrater, att man fick hjälp i nödsituationer.
En läkare: Elin Wingqvist-Renck
Elin Wingqvist-Renck (1885-1975) var överläkare på Sundby sjukhus 1931-1960. Innan dess hade hon arbetat som hospitalsläkare vid flera olika hospital. 1932 gifte hon sig med sjukstugeläkare Adolf Lorenz Renck (1891-1962). Året efter föddes första barnet Per Olof, och 1937 kom även Hans Lorenz.
Elin bodde med sin familj inne i Strängnäs. Det hade nyligen blivit tillåtet för gifta kvinnor att arbeta, så Elin kunde fortsätta som överläkare på Sundby, trots äktenskap och småbarn. När första barnet föddes var Elin tjänstledig under 3 månader. Kokerska och hembiträde tog hand om hemmet och barnen när båda föräldrarna arbetade. Familjen spenderade ofta somrarna i Torekov i Skåne.
Det sägs att Elin månade mycket om de kvinnliga patienterna, och att hon var skeptiskt till att lobotomi gav bra resultat. 1946 fick hon medaljen Illis Quorum som delas ut av regeringen för att belöna insatser för kulturella, vetenskapliga och andra allmännyttiga ändamål. Samma år var det sammanlagt tio stycken som fick medaljen, flera av dem arbetade precis som Elin med psykiskt sjuka eller så kallade sinnesslöa.
Nedmontering av mentalsjukhusen
Efter 1950 börjar allt mer kritik komma mot mentalvården, så även mot Sundby. Frivillighet, gemensamhet, social träning förespråkas, liksom demokratiska och decentraliserade beslut. Friheten på många avdelningar blir större. Tack vare ny medicinering blev många patienter mer kontaktbara, vilket också innebar att kontakten med anhöriga förbättrades.
Debatten om mentalsjukhusen fortsatte både politiskt och bland allmänheten under 1970- och 80-talen. Även de intagna organiserade sig. Många ansåg att institutionerna i sig var sjukdomsalstrande. Man talade också om att det var inhumant att bli tvingad att vistas på mentalsjukhus. Debatten ledde till att allt fler patienter skrevs ut. Öppenvården byggdes ut och nedmonteringen av de stora mentalsjukhusen sattes igång.
Patienterna skulle leva mer "normala" liv ute i samhället för att förhindra att de blev passiva och hospitaliserade. I början fick de träna på livet utanför institutionen genom boendeträning inne i Strängnäs. Man skapade också eftervårdshem för att underlätta övergången.
Vi står några vuxna personer, i en affär. Vi har gjort i ordning en lista på vad vi skall handla. Vi har följt en budget och valt en rätt. Sedan går vi hem och börjar tillagningen. Vi äter och diskar. Sedan tar vi bussen till mentalsjukhuset och går till avdelningen vi tillhör. Det är så odramatiskt.
Peder (f.1947) har i flera omgångar behandlats på mentalsjukhus för sina psykiska problem. I en insamling av livsberättelser som Sörmlands museum gjorde på 1990-talet berättar han om när han var i en träningslägenhet för att lära sig att ha ett liv utanför sjukhusmiljön.
Vårdad till vanvett
Fem journalister wallraffade på Sundby sjukhus för att granska den svenska psykvården från insidan. Tre reportrar låtsades vara psykiskt sjuka och två lyckades få jobb som vårdare. De beskrev sedan sina upplevelser i ett temanummer av Pockettidningen R 1975: Vårdad till vanvett: rapport från ett svenskt mentalsjukhus. Där målar de upp en tråkig och enformig vardag där patienterna är sysslolösa. Många patienter blir gradvis hospitaliserade och kan inte längre ta hand om sig själva.
En av patienterna som journalisterna träffar skriver en dikt:
"Snälla doktorn, nu ska vi framföra
och vi hoppas ni lyssna och vill höra:
Mallorol, Hibernal och Tegretol
är saker som vi inte tål.
Snälla doktorn, fram för
Figaro, Domino och Läkerol!"
Numrets förord avslutas med orden "riv mentalsjukhusen". Några år senare stängde Sundby, 1987.
Läs mer
- Se hela samlingen med föremål och fotografier från Sundby sjukhus.
- Se fotografier från Sankt Annas sjukhus - ett mentalsjukhus i Nyköping.
Genvägar
Postadress
Sörmlands museum
Box 314
611 26 Nyköping
