Logotyp

Karl Grunewald

Obenägen för allt tvång

Två pojkar med cyklar och packning i öppet landskap


1936 trotsar en femtonårig pojke sina föräldrars stränga och frireligiösa uppfostran. Han lämnar gården dit han är skickad för att arbeta. Senare drar han ut på en cykeltur genom Europa. Den egensinnige pojken kom att bli en viktig person för många människor med utvecklingsstörning i Sverige, då han kämpade för att förbättra deras livsvillkor.


Karl Grunewald (1921-2016) 

Karl Grunewald kämpade för att förbättra livsvillkoren för personer med utvecklingsstörning. Han var barnpsykiatriker, professor och verksam vid Socialstyrelsen 1961-86. Som överinspektör, medicinalråd och chef för byrån för handikappfrågor var han den drivande kraften bakom nedläggningen av institutionsvården för utvecklingsstörda. Dessutom var han författare till flera inflytelserika böcker om funktionshinderfrågor och prisades internationellt för sitt arbete.

En familj med fem barn i varierade åldrar

Karl Grunewald växer upp i södra Sverige som yngsta barnet i en stor syskonskara. Här sitter han längst fram, omgiven av föräldrar och syskon.


Föräldrarna är frireligiösa och det viktigaste i deras tillvaro var att hjälpa andra människor. De uppfostrar sina barn strängt. När Karl hamnar i konflikt med lärare i skolan blir föräldrarna oroliga och undrar vad det ska bli av deras yngste pojke. De blir så oroliga att de låter analysera hans handstil. Kanske kan de få veta något om hans personlighet som kan hjälpa dem att bemöta honom och leda honom på rätt vägar.

Utsnitt ur en handskriven skoluppsats.

Skoluppsats skriven av en ung Karl Grunewald.

 
Föräldrarna skickar en av hans skoluppsatser till en grafolog i Tyskland och får tillbaka följande utlåtande:

Med hänsyn till skrivarens ungdomliga ålder visar skriften redan en anmärkningsvärd egenart. Skrivaren är ingen dussinmänniska, utan förstår att redan idag avgränsa sig från sin omgivning. Ja, det tycks nästan som om det bestod motsättningar mellan honom och hans omgivning, och som om han trots sin ungdom hade kraft att sätta sig till motvärn mot varje oönskad påverkan. Å andra sidan förråder skriften en brist på absolut inre säkerhet. Skrivaren vet väl att säga "nej", men han är inte i lika mån klar över när han skall säga "ja". Därför torde han också stå obeslutsam inför frågan om yrkesval.


Oron gör att föräldrarna väljer att skicka sin 15-årige son till en bondgård för att arbeta i ett halvt år. Det är deras sätt att försöka styra upp och få ordning på honom. Tiden som dräng blev en svår tid för Karl och han väljer att lämna platsen i förväg. När han återvänder är hans frispråkighet inte tyglad. Hans pappa skriver till honom:

20 juli 1936

Käre Karl-Reinhard!

"Han leder mig på rätta vägar!"

...Jag är mycket förvånad över att Du lämnade Din plats tidigare än vi hade beslutat, nämligen väl en vecka för tidigt. Detta var ej rätt handlat av Dig. Du skulle först hava skrivit till oss några rader och avvaktat vårt svar. Det går ej, att handla på sådant sätt på egen hand, då vi bära ansvaret om Dig. Jag förstår, att mor blir mycket bedrövat över detta Ditt självständiga handlingssätt. –Vad nu dina nya planer angår, så kan jag för min del ej godkänna dessa. Dels är det för ansträngande för Dig att cykla över 600 km, vilket väl tar ca. en hel vecka, dels hade vi uttryckligen beslutat, att Du detta år ej skulle komma till Ingarö. Du vet också varför, ty sist när du kom hem från Ingarö, var Du ej utvilat för skolarbetet. Vad sedan anskaffning av en racer-cykel beträffar, så är den tanken så nytt, att vi först vilja tänka litet närmare häröver, alldenstund våra utgifter i år äro synnerligen stora. Jag vill idag i all vänlighet nämna allt detta för Dig, så att Du kan tänka på saken och kanske komma med en annan tanke. När mor kommer hit, så skall vi noggrant dryfta Dina frågor och besluta härom gemensamt. –Var ej ledsen häröver, ty vi mena det endast väl med Dig. –Jag skrev ett långt brev till Dig till Fjärlöv. Var god skriv, om Du har fått detta? Du förstår, när vi nu hava tagit dig ett halvt år ur skolan, så var det meningen, att Du nu med starkare krafter kan fortsätta skolan. –Vad Du nu behöver är vila och ro och ett samlande av Dina tankar. Även om du ej genast skall "plugga", så är det dock nyttigt, att samla sina tankar om det förestående skolarbete. Ty, om Du nu ej bättre kan följa med i skolan, då vore ju allt vad vi gjorde förgäves. Och detta får ej ske. –Det bästa hade varit, om Du hade en god vän, en ordentlig gosse, som man kan lita på, med vilken Du hade kunnat göra en liten cykeltur med tält, t. ex. till det vackra Småland...

Med de hjärtligaste hälsningar, your very loving father



På cykel genom Europa

sommaren 1938

Två cyklister med packning ser ut över ett öppet landskap
Två pojkar som hänger på sina cyklar
Handritad karta över cykelvägen genom Europa


Två år senare, 17 år gammal, annonserar Karl i tidningen efter en reskamrat och beger sig ut på en lång cykeltur. 3000 kilometer genom sju länder. Hans föräldrar är inte glada, det är trots allt ett Europa mitt emellan två krig som han beger sig ut i. Men eftersom han även ska besöka släkten i Tyskland får han tillåtelse att åka. Det blir två månader fyllda av äventyr och nya kamrater. Karl fotograferar och dokumenterar resan noggrant i sitt album:
 

Kays och min väg genom Europa. Cykelfärden, sommaren 1938

Onsdagen den 8 juni 1938 annonserade jag i Hälsingborgs Dagblad efter en kamrat till en cykelfärd genom Europa. Kay svarade. Den 16 startade vi. Med frisk fart (och motvind) korsade vi Danmark (än voro vi ej i utlandet, ty vi förstodo ju vad folk sade). Den 19 togo vi med båten från Esbjerg till England. Ombord träffade vi en arbetslös Stockholms-kypare, Nils Maniette, som vi cyklade till Cambridge med, och som vi senare träffade i London. I Oxford träffade vi Leo, Jur. kand. som visade oss London. Senare besökte han oss i Hälsingborg. På det viset träffade vi kamrater överallt på vägen, vilka alltid voro vänliga mot oss. Den 3 augusti anlände vi i Hälsingborg, efter att ha cyklat omkr. 3000 km. gn 7 länder. 


Karl fortsätter att vara både självständig och frispråkig. Han får bra betyg i allt utom uppförande och förklarar varför för sin pappa:

Handskrivet brev

Karls brev till sin far.

 

5 juni, 1939

Käre Far!

Jag måste tyvärr meddela dig, att jag får C i uppförande. Detta kom som ett slag för mig. Då adjunkt Enert (min klassföreståndare) talade om det i lördags. Han sade, att det var dels på grund av min frispråkighet, och dels på grund av ett sammanträffande med en adjunkt Olsson, som undervisar i realskolan. Angående det första så vet ju Far själv hurudan jag är i det fallet, men aldrig trodde jag att han skulle framföra det på kollegiet och rösta C på mig, och helst som adjunkt Enert aldrig har givit mig en ordentlig tillrättavisning, att jag till exempel borde tygla mig något. Hade adj. Enert gjort det någon gång under terminen, så hade jag ju vetat hur jag borde ha uppfört mig under hans lektioner. – Nu vet jag det, men det är tyvärr försent – för detta året.

Angående sammanträffandet med adjunkt Olsson så gick det till så här: Lördagen den 13 maj efter skolans slut ville jag tala med adjunkt Enert och tänkte passa på honom nere i stora vestibulen. När jag stod där kom adjunkt Olsson och frågade vem jag stod och väntade på och sade att jag kunde stå borta vid elementet, för att jag stod i vägen (fastän nästan alla pojkar hade gått hem). Jag gick bort och ställde mig vid elementet där en annan pojke redan stod, som ej gick på läroverket. Honom körde adjunkt Olsson ut, och frågade mig en stund efteråt om den pojken gick här på skolan. "Nej" sade jag då, "så han hade väl ej behövt bliva utkörd". Det var naturligtvis dumt av mig att jag sade så (hade jag vetat vilka följder detta lilla tillägg fick, hade jag aldrig sagt det) för nu brusade adjunkt Olsson upp och körde ut mig. Nu trodde jag att allt skulle vara bra, och det hade det också varit, om ej adjunkt Olsson kom ut efter en stund och frågade till en början med vad jag hette. Då han ej uppfattade detta sedan jag hade sagt det ett par gånger fick jag stava till det, allt detta gjorde att adjunkt Olsson retade upp sig, så att han började ställa korsförhör med mig om mina föräldrar, var de kom ifrån, vad de gjorde här, varför de var här och så vidare. Allt detta gjorde adjunkt Olsson bara för att visa mig hur stor makt han hade över mig, ty han märkte nog att jag har ett starkt humör. Sedan fortsatte han med att kalla mig för en lustig gök och då vår tidning Svart på vitt kom på tal trodde adjunkt Olsson att jag var redaktör för den och att jag skulle skriva om honom i tidningen. Slutet blev att han lovade, att ej rapportera något av det hända och att han upprepade gånger bjöd mig "Go'midda", vilket han även gjorde då jag stod framför Brundenius bokhandel en stund efteråt, allt för att visa sin suveränitet över mig och för att reta mig. Uppträder en så kallad modern pedagogiker på det viset?

Efter någon vecka läste adjunkt Enert upp en lång skrivelse för mig, som adjunkt Olsson hade författat. Mot denna hade jag flera invändningar och tillägg att göra, vilka jag bad adjunkt Enert framföra på kollegiet om skrivelsen skulle komma upp där. Detta lovade adjunkt Enert att göra. Då jag igår och idag talade med två av mina lärare, sade de bägge att adjunkt Enert ej tog mig i försvar utan tvärtom yrkade C på mig!

Far förstår säkert, att jag ej har blivit behandlad rättvist och att jag ej har förtjänt ett nedsatt uppförande-betyg – åtminstone ej ett C. Idag, måndag, har jag ej gått i skolan, dels på grund av att jag ej har sovit i natt och dels på grund av att jag skämdes att träffa någon av mina lärare. Vi får talas närmare vid när jag kommer till Stockholm på fredag.

Hälsningar till mor

sonen

Kalle


Tio år senare är Karl färdigutbildad läkare med inriktning barnpsykiatri. Något som trots allt stämmer väl överens med föräldrarnas övertygelse om att hjälpa andra människor är det viktigaste i livet. 

Korea

1950

Människor i förgrunden, en explosion


Karl har vuxit upp i världskrigens tid. När han är färdig med sin utbildning startar Koreakriget och 1950 bestämmer han sig för att resa dit på uppdrag av Röda korset. I Korea träffar Karl sin blivande fru, Kristina. Hon har, precis som Karl rest dit för att hjälpa till med vården av krigsskadade personer.

Några människor, en med krycka, utanför "Swedish hospital".
Karl Grunewald behandlar en person.

 
Samtidigt arbetar Kristina som skådespelerska och gör en huvudroll i Gunnar Höglunds film "Uppdrag i Korea". Filmen berättar om skeendena i världen vid denna tid och bygger delvis på Karl och Kristinas upplevelser i Korea. Även Karl har en liten roll i filmen, som läkare. 
 

En kvinna, en man och filmutrustning

Kristina och filmregissören, Gunnar Höglund.


När Karl och Kristina återvänder till Sverige är de precis nyförlovade och uppmärksammas av pressen, främst för Kristinas huvudroll i filmen.

En man och en kvinna sitter i arm i arm med kaffekoppar framför sig.

Karl och Kristina på sin förlovningsdag.

Man och kvinna i uniformer. Hon har en bukett blommor i handen.

Karl och Kristina vid hemkomsten från Korea.

 

Många barn.
Många barn köar för att få hjälp att titta i en kikare.


I Korea får Karl och Kristina sina första gemensamma minnen. Det är där de börjar fundera på en framtid tillsammans och förlovar sig. Karl är mycket barnkär och han har länge vetat att han vill ha många barn.

Bara tanken, att jag ej på grund av studierna kan gifta mig förrän om cirka åtta år, kommer mig att rysa; och jag som är så hem- och framförallt barnkär!! Ja, du kanske skrattar, men många ungar skall jag ha, så det så. Man skulle ofta vilja tjuvstarta lite, men det lär ej vara så nyttigt för anseendet!!!


Följaktligen bildar Karl och Kristina en stor familj med fem barn och ett levande hem fyllt av lek och bus. De värnar om sammanhållningen, är väldigt engagerade i barnen och aktiva inom föreningen Hem och Skola. Samtidigt odlar Karl flera egna intressen, att läsa, måla, spela musik och schack. Hela tiden finns Korea närvarande i hemmet i form av minnessaker, tavlor och någon gång ibland stunder framför TV-serien MASH.

Teckning föreställande en gata, ett hus och en soldat.

Karls egna teckningar från tiden i Korea.

Blyertsteckning föreställande berg, en by och människor. Signerad Grunewald



Arbete

för ett rättvist och värdigt liv för alla människor

En man sitter och arbetar vid ett bord omgiven av två personer.
Fyra män vid ett mötesbord, en pratar engagerat, en röker, en skriver.

Karl (till vänster) arbetar som läkare och psykiater och undervisar i psykologi vid Lunds universitet. Mellan 1961 och 1986 är han verksam vid Socialstyrelsen som överinspektör, medicinalråd och chef för byrån för handikappfrågor. Han fungerar också som expert och ledamot i många kommittéer och statliga utredningar. Dessutom producerar han skrifter i psykologi och psykiatri och är redaktör för tidskriften ”Psykisk utvecklingshämning".


På 1960-talet gör Medicinalstyrelsen inspektioner på institutioner, sjukhus och vårdhem. Karl deltar som medicinalråd och möter många barn och vuxna som inte mår bra. Barnen har tvingats lämna hem och familj eftersom de har utvecklingsstörning. I samhället finns ingen beredskap för att ta hand om dem i vardagen, inga stödpedagoger i skolan och ingen hjälp för föräldrar att få. Istället tvingas alla med utvecklingsstörning bo på institutionerna, många tätt tillsammans, utan stimulans och värdighet. Leksaker och aktiviteter saknas. Ibland finns ingen inredning alls. Hygienen är ofta dålig, det saknas till exempel dörrar till toaletter och duschar. Dessa miljöer inventeras av Karl, anteckningar görs och protokoll förs:

Dispositionen av barnen både vad beträffar sängplatser och dagrum var icke lämplig. Så till exempel låg fem så kallade spädbarn i ett alltför litet rum. I rummet fanns icke ens plats för ett skötbord, utan man bytte på barnen när de låg i knät på sköterskan och då hon satt i en liten mörk toalett. I ena rummet på nedre botten sov sju barn. Detta rum användes även som dagrum för 14 barn, varav tre ständigt sängliggande.

På övre våningen fanns ett stort dagrum för 18 barn. I rummet fanns knappast några möbler eller leksaker och man beklagade sig över barnens aggressivitet och oro här.

De sanitära anordningarna betraktas delvis som otillfredsställande. Sålunda har installation av WC i enlighet med Centrala Sjukvårdsberedningens yttrande den 23 november 1958 ännu icke genomförts, och bör därför påskyndas. Det noteras, att torrklosettens tunna tömmes en gång per vecka. Urinen rinner i avlopp utan spolning eller rening till sjön. Någon lukt vid kärlens transport genom huset brukar ej förmärkas. Dock inträffar ibland tillfälligt läckage på grund av rost, stopp i urinavskiljaren etc. Ventilationen i toalettrummen är god. Tvättställ finnes ej i anslutning till toalettrummen och bör därför inmonteras.


I klippet nedan berättar Karl om sitt arbete. Han var med och inspekterade 40 anstalter per år och beskrev vad han sett och vilka åtgärder som skulle vidtas. Det som tidigare bortförklarats blev nu allvar. Karl beskriver hur många barn vårdades på liten yta, utan inredning eller leksaker. Utan besök av varken barnläkare, psykolog eller pedagog.

Det är allvarligt när barn inte får vara barn. Det är allvarligt när vuxna inte får använda sina händer. Det är allvarligt när den kollektiva solidariteten sviker de svagaste.

Vilka föreställningar har egentligen de ansvariga byråkraterna och politikerna om barns behov? Om det nu vore så att det här var deras egen pojke eller flicka. Och hur kan de tro att barn ska kunna utveckla sitt tänkande och sina föreställningar utan leksaker? Och detta i ett av de rikaste landstingen i vårt land.

 



Under inspektionerna utvecklar Karl ett arbetssätt som blir till hans signum. Han får kontakt med barnen som få andra. Han väljer att alltid se barnen i ögonen, prata med dem och röra vid dem på ett respektfullt sätt.

Jag hälsade på alla utvecklingsstörda som jag mötte, oavsett om de låg till sängs eller var helt insjunkna i sig själva. //... // Någon skötare kunde varna i förväg och säga att jag skulle vara försiktig för "han slår till". Det bekom mig aldrig. Det tillhörde min rutin att lyfta på täcket hos alla. Jag ville på något sätt fånga atmosfären genom att känna. Jag vet inte hur jag ska säga det på annat sätt än att jag identifierade mig med den utvecklingsstörde. Jag ville visa att jag i min tjänst och med min position var till för att hjälpa den utsatte. Därför ville jag gå till botten med varje fall, med varje ärende.


Karl tar strid för dessa människor som inte kunde föra sin egen talan. Ofta kritiserades han för sitt arbete och för att gå för fort fram. Men den första juli 1986 blir den nya omsorgslag som Karl arbetat för verklighet. Nu står det i lagen att "den utvecklingsstörde ska ges möjlighet att leva som alla andra i gemenskap med andra". Och nu börjar nedläggningen av institutionerna i Sverige och fler och fler flyttar till eget boende.

Christoffer hade på sätt och vis tur! Han föddes precis åren efter att Karl Grunewald efter en lång kamp lyckats genomföra reformen som gjorde att alla institutioner lades ner och barn som föddes med bl a Downs syndrom fick följa med sina föräldrar hem från BB, som vilket friskt barn som helst.


Arbetskamrater beskriver Karl Grunewald som en stor humanist som alltid ser varje människa. Hans betydelse för personer med utvecklingsstörning är enorm. Han får mängder av brev med uppskattande ord och tacksamhet för sitt sätt att driva frågan om ett rättvist och värdigt liv för alla människor. Karl sparar noggrant varje brev i en pärm och värdesätter dem högt.

Käre Karl Grunewald!

Jag vill passa på att tacka Dig för vad du betytt för vår familj och för många familjer, som har utvecklingsstörda barn. Vi har en trettonårig dotter med Downs syndrom och redan på KK fick vi reda på att Du trodde, att dessa barn hade större utvecklingsmöjligheter än man tidigare hade trott. Jag har läst böcker, lyssnat på föredrag och läst artiklar av Dig i FUB-kontakt. Du har bidragit till att vi i vår familj har haft positiva förväntningar på vår dotter. Detta har varit av avgörande betydelse, som motvikt mot många andras negativa förväntningar. Hon har nu utvecklats till en trevlig tonåring med ett positivt handikappmedvetande. Jag önskar dig lycka till med dina framtida arbetsuppgifter och vill ge Dig en stor kram!


Karl arbetar en hel del i Amerika där han inspireras och influeras av sättet att se på utvecklingsstörning. Bland annat har han kontakt med Kennedystiftelsen som stöder forskning inom funktionshinderområdet och får ta emot ett pris ur Kennedys hand.

En man räcker över ett pris till en annan.

Karl Grunewald tar emot ett pris av familjen Kennedy, 1986.


Två år innan sin pensionering, blir Karl utsedd till hedersdoktor vid Medicinska Fakulteten vid Lunds universitet. Så här sammanfattas hans gärning:

Under sin tid som chef för byrån för omsorg och utvecklingsstörda i Socialstyrelsen har han genom sitt starka engagemang varit den drivande kraften bakom det stora socialpsykiatriska experiment, som lett till att antalet institutionsvårdade utvecklingsstörda under sista decenniet reducerats med 90 %. Med outtröttlig energi har han genom organisatoriskt, administrativt och pedagogiskt arbete, ofta under starkt motstånd och kritik åstadkommit att tiotusentals människor nu kan leva ett socialt värdigt liv. Icke minst betydelsefullt har varit hans omfattande författarskap och hur han undervisat, upplyst och debatterat om de utvecklingsstörda och deras situation.

 

En man sätter en hög svart doktorshatt på en annan.
Tre män med doktorshattar i solen utanför en kyrka.



Pension

och fortsatt karriär

En äldre man vid ett skrivbord med penna i hand


Trots pensioneringen från Socialstyrelsen 1986 fortsätter Karl att arbeta.
Han är aktiv i debatten kring funktionshinderfrågor och skriver inlägg och debattartiklar, främst om fosterdiagnostik, LSS och människor med utvecklingsstörning. Han engagerar sig också för människor med psykiska funktionsnedsättningar och för föräldrar till barn med funktionsnedsättningar.

1991 är Karl med och startar stiftelsen och tidskriften Intra. Intra informerar om forskningsresultat, metodutveckling och samhällets insatser för utvecklingsstörda personer och andra med närliggande problematik.

Att markera sin inställning och säga ifrån om något inte står rätt till är en drivkraft för Karl. När han läser något han inte håller med om tvekar han aldrig att ta kontakt med forskare och författare för att berätta vad som fattas eller borde läggas till i texten. Hans åsikter respekteras ofta och han tar emot många tack för hjälpen med faktagranskning och diskussioner.
 

För några år sedan hade du vänligheten att ringa mig för att tala om min bok "Det pedagogiska kulturarvet". Du frågade hur man kunde skriva om utbildningshistoria utan att beröra de utvecklingsstördas situation. Jag kunde inte annat än hålla med dig. Detta var en brist. Nu har jag i den här utgåvan av boken ändrat på den saken. Men det var varit svårt att skriva kortfattat om något så stort och gripande. Jag har gjort så gott jag har kunnat. Jag hoppas att din kritik inte blir lika skarp denna gång. Jag vill också tacka dig för det du skrivit i din egen stora och vackra bok om utvecklingsstördas historia. Den har jag naturligtvis haft glädje av.

Med vänliga hälsningar och respekt Sven Hartman.


Den 21 oktober 1999 överlämnar socialminister Lars Engqvist regeringens belöningsmedalj till Karl Grunewald. I sitt tal säger han:

När jag var barn hade vi sommarställe utanför Karlskrona. Vi hade en skog som vi lekte i... I denna skog byggde man sedan den tidens mentalsjukhus. För oss – både barn och vuxna – blev det genast "dom där" och "vi här". Karl Grunewald har varit en drivande kraft i att bryta ned detta vi och dom – genom honom har våra världar öppnats för varandra och vi har kunnat mötas.

Karl Grunewald var en av dem som under 1950- och 60-talet lyfte fram under vilka dåliga förhållanden personer med utvecklingsstörning levde på de stora institutionerna. Han har fört en obruten kamp för att förbättra de utvecklingsstördas livsvillkor och för att avskaffa institutionsvården. Inställningen att utvecklingsstörda skall leva som de flesta andra i samhället och inte bli föremål för institutionellt omhändertagande – var ett revolutionerande synsätt då – och är inte oomstritt ens idag. Idag för Grunewald dessutom samma kamp för att förbättra situationen för människor med psykiska funktionshinder. I denna kamp för att människor ska få möjlighet att på samma villkor delta i samhällslivet har Karl Grunewald gått i spetsen. Dessutom har han deltagit på ett kraftfullt sätt i den handikappolitiska debatten, alltid från en humanistisk ståndpunkt.

För mig som socialminister känns det hedrande att idag få överlämna regeringens belöningsmedalj, Illis quorum, av åttonde storleken till f.d. medicinalrådet Karl Grunewald, som är en av de stora förgrundsfigurerna inom svensk socialpolitik.

Karl Grunewalds storhet tror jag bottnar dels i hans professionella bana från läkare i Lund till medicinalråd på socialstyrelsen. I sina olika ämbeten har han skrivit en rad uppmärksammade böcker om bland annat psyksikt utvecklingsstörda barn och vuxna, människor på vårdinstitutioner och handikappade barn i u-länder. Men kanske det allra mest banbrytande han varit med och skrivit är omsorgslagen som sedan blivit mönsterbildande för hela den moderna sociallagstiftningen. Men jag tror att Karl Grunewalds absoluta storhet grundar sig på hans genuina engagemang och framförallt närheten i sitt värv. Jag har läst att Karl Grunewald på sina inspektionsresor alltid lyfte på täcket hos patienterna. Så här beskrivs det i en artikel: "Där låg autistiska människor ihopkrupna, skrynkliga som äpplen. Ibland blev han varnad: "den där slår till". "Men jag ville fånga atmosfären genom att lära känna. Jag identifierade mig med den utvecklingsstörda" svarade Karl Grunewald."


Men Karl slutar aldrig arbeta. Han fortsätter att engagera sig bland annat i Handikapphistoriska föreningen. Han skriver artiklar och böcker, exempelvis verket "Från idiot till medborgare - De utvecklingsstördas historia". Han håller föreläsningar och seminarier.

Sju personer runt ett mötesbord

Direktionen Allmänna Barnhuset, Karl tvåa från höger.

 
Här följer ett klipp där Karl sammanfattar utvecklingen som skett under hans livstid. Han beskriver att de utvecklingsstörda har genomgått två under. Det första undret gäller antalet utvecklingsstörda som minskat markant, från 3 % av befolkningen på 1930-talet till ungefär 0.5% i våra dagar. Det andra undret är att idag växer alla utvecklingsstörda barn upp i sina hem och alla vuxna bor i egna lägenheter, självständigt eller i gruppbostad. Det finns inte längre behov av anstaltsvård.

Alla dessa totalt autistiska barn och vuxna. Alla dessa stumma och kontaktlösa och känslofrånvarande som personalen kunde hantera precis som de ville utan protester. Alla dessa självdestruktiva och aggressiva som bands till händer och fötter och som krävde spänntäcke och tvångströja. Alla dessa för vilka anstaltsvård var det enda möjliga. De finns inte längre. Alla utvecklingsstörda barn växer upp i sina hem idag, bortsett från 5% som några år i sin ungdom bor på ett elevhem. Alla vuxna bor i egna lägenheter med eget pentry och eget hygienrum, självständigt eller i en gruppbostad. Detta är inget annat än ett under. I alla fall i mina ögon.

 

 

På äldre dagar tittar Karl igenom analysen som gjordes av hans handskrift när han var ung. Att döma av de markeringar han gjort i marginalerna känner han igen flera av de karaktärsdrag som grafologen beskrivit. Han verkar exempelvis hålla med om att det funnits motsättningar mellan honom och hans omgivning, och om kraften att sätta sig till motvärn mot varje oönskad påverkan, att han vetat att säga "nej". En mening stryker han under särskilt. Kanske ser han hur just den frasen sammanfattar hans person och hans livsgärning:

Skrivaren är obenägen för allt tvång.