Sommaren 1896, 8 juli. Det är bråda dagar på Juresta gård. Snart ska Maria, äldsta dottern, giftas bort. Det blir första bröllopet i en syskonskara på sex. Maria har nyligen fyllt 18 år och imorgon börjar den tre dagar långa bröllopsfesten då Carl och Maria ska vigas.

Snart ska Maria lämna sitt barndomshem Juresta, och flytta två kilometer söderut till Carls gård Stav. Carl är precis klar med sin nya mangårdsbyggnad, ett modernt och stort bostadshus. Med virke från sågen på Juresta, rinnande vatten i köket och välfungerande kakelugnar i alla rum.

Familjen på Juresta har det gott ställt. Även de bor i ett modernt, nyrenoverat, bostadshus. 25 år tidigare, när Marias föräldrar Mathilda och Anders Petter gifte sig, såg det annorlunda ut.

Detta är berättelsen om en familj som växte och frodades på landsbygden. En driftig och välmående familj som levde i en tid då många andra hade det svårt. Då allt fler flyttade från landsbygden för bättre lycka i städerna – eller kanske till och med i Amerika.

Genom minnesanteckningar från Marias bror Anders, hennes son Mauritz berättelse, fotografier, föremål, arkivmaterial och efterforskningar från Marias barn och barnbarn får vi en bild av familjens liv på Juresta, en sörmländsk bondgård i slutet av 1800-talet.

25 år tidigare

Hur var det då 25 år tidigare? När Marias föräldrar Mathilda och Anders Petter gifte sig sommaren 1871?

1871 var Anders Petter 26 år. Uppvuxen på landsbygden på gården Juresta, mellan Gnesta och Nyköping längs landsvägen mellan Floda kyrka och Sköldinge. Mathilda var 22, dotter till gästgivaren i Flensby, Flen. Hur Anders Petter och Mathilda träffades vet vi inte.

Genom arv och köp hade Anders Petters pappa fått ihop tillräckligt stor mark för att kunna dela gården mellan sina två söner. Yngsta sonen fick den största delen av gården. Anders Petter och hans nyblivna hustru flyttade in i den mindre utskiftade gården.

De verkar inte ha haft det så gott ställt i början:

"Det har berättats, att de nygifta första tiden bodde i en av byns två västergårdar, och att den unga frun ofta tvättade och hängde ut lakan, medan grannfruarna minsann var så välbärgade med linne, att de endast behövde ha stortvätt två eller tre gånger om året." 

Det var inte självklart att en familj hade så mycket mark att det räckte till alla syskon. Andra halvan av 1800-talet var en svår tid för många i Sverige. 1870 bodde cirka 87 procent av invånarna på landsbygden. Befolkningen växte snabbt, familjerna blev större och för många blev det svårare att försörja sig på jordbruket. Det fanns många som saknade både pengar och jord, och reste runt för att erbjuda sin tjänster hos de bönder som behövde arbetskraft. Strax innan Marias föräldrar gifte sig slog skörden fel. Det var flera missväxtår och svåra nödtider 1867-1870. Många valde att emigrera till USA. De flesta som emigrerade ägde ingen mark och kunde inte heller räkna med att få ärva mark av sina föräldrar.

"Anders Petter var den mest kreativa, som nog skulle klara sig med start i små omständigheter, medan brodern behövde större stöd."

Nio månader efter bröllopet, 18 april 1872, föddes första barnet - en son, Axel. Totalt blev det sex barn: Axel 1872, August 1874, Anders 1876, Maria 1878, Hildur 1880 och Per 1885.

Anders Petter och Mathilda Andersson med fem av sina sex barn. Fotot är taget strax efter näst yngsta barnet Hildurs födelse 1880.

Maria är två-tre år på bilden.

Att växa upp på en sörmländsk bondgård

Juresta var en livlig gård. Barnen växte upp med många människor i sin närhet. Förutom den närmsta familjen med mamma Mathilda, pappa Anders Petter och sex syskon, fanns även två pigor, två drängar och släktingar som vistades där delar av året. 2-4 kringresande hantverkare bodde också på gården ett antal veckor varje år. Dessutom 8-10 kor, ibland ett par oxar, 3 hästar, 10 får och 1-2 grissuggor. Luften var fylld av människors röster, arbetsljud och djurens läten.

Bostadshuset moderniserades 1892. När barnen var små var huset betydligt mindre. I efterhand upplevdes den första bostaden mer som en stuga.

Samtliga byggnader var hårt nedslitna. De behövde ej blott repareras utan även utvidgas. Boningshuset var trångt och obekvämt. Vatten- och avloppsledningar var då en okänd bekvämlighet. Belysningen erhölls från fotogenlampor. 

Hela familjen sov tillsammans i det stora rummet på stugans bottenvåning. Rummet var flexibelt möblerat. På dagen fungerade rummet som matrum åt familjen och eventuella hantverkare på besök. På kvällen ordnades rummet om till sovrum. Föräldrarna låg i en utdragssäng, som på dagarna var hopskjuten med alla sängkläder uppstaplade meterhögt under ett vackert sängöverkast. Runt väggarna stod två utdragssoffor, där barnen sov parvis. För den minsta fanns en vagga.

Sängöverkast, virkat av mamma Mathilda.

På vintern kvittrade småfåglar i fågelburar vid gavelfönstret i rummet. Anders berättar:

Vid gavelfönstret i rummet stod ett bord på vilket vi pojkar ibland hade en eller två fågelburar placerade. På vintern, när det var metertjockt med snö, sökte småfåglarna sig fram till gårdens närhet för att söka sig föda. Vi pojkar gillrade då fällor, med vilka vi fångade domherrar, steglitsor och gråsiskor, vilka stängdes in i burar och matades mycket noga med hampfrö, linfrö och frukt. De hade också en liten badbalja i buren som de ofta använde.

På andra våningen, upp för en brant trappa, låg stora och lilla kammaren, samt kontoret med spritförråd. Den stora kammaren fungerade som husets finrum. Pigorna sov i en utdragssoffa i köket på bottenvåningen. Drängarna i en sidobyggnad.

Gruppfoto i vintertid vid Juresta, före 1896. Flickan till vänster är sannolikt Maria Andersson.

Självhushållning och kringresande hantverkare

Självhushållning präglade livet på landsbygden. Man producerade själv mat och en stor del av de produkter som behövdes. På Juresta odlades till exempel potatis både till middagen och för tillverkning av potatismjöl. Djuren gav kött och mjölk. Fåren gav ull. En stor köksträdgård gav frukt, bär och grönsaker av olika slag. Men några jordgubbar kunde barnen inte gå och tjuväta.

På gården odlades även lin till familjens kläder och textilier. Barnen fick hjälpa till i hushållet från tidig ålder, med sådana sysslor som passade barnets förmåga. Kanske hjälpte Maria till när linet skulle förberedas och sedan spinnas? Genom hennes son Mauritz får vi veta hur det brukade gå till:

Linet såddes och skördades på gården. Det ryktes upp för hand och hängdes till torkning på en gärdesgård eller liten hässja. Därefter avrepades frökapslarna på en repstol. Där satt två personer grensle över en träbock med en lodrätt fastsatt grovtrådig järnkam emellan och drog linet växelvis genom kammen. Sedan breddes linet ut på åkern för rötning.

När denna var färdig, vilket kunde ta sin rundliga tid, skulle linet bråkas, det vill säga skalet skulle skiljas från den värdefulla basten. Dessförinnan snabbtorkades linet över en två meter djup grop, vari eldades med grov ved, medan linet låg utbrett över stänger, som lagts ändlängs över gropen. Detta var kvinnfolksgöra, som var mycket ansvarsfullt, ty linet tog lätt eld. Man hade alltid vattenhinkar i beredskap. Bråkgropen låg i Lundabacken, ett stycke norrut från gården. (den var nog gemensam för hela byn).

Slutligen drogs det rötade och torkade linet genom en bråkmaskin, som utlånades av en man från Aggarne. Han matade de båda mot varandra roterande, räfflade valsarna, som vevades av två man fram och tillbaka. De vedartade skalen, skävorna, bröts då och föll av. En del satt infiltat och måste rensas ur för hand eller med en skäktkniv av trä. Vidare skulle de korta trådarna, blånorna frånskiljas, innan linet var färdigt för spinning.

Mamma Mathildas klänning. Här finns plats för en gravid mage. Klänningens tyg är av småmönstrad bomull, hemvävt på Juresta.

Servett, vävd och märkt av mamma Mathilda, sannolikt av lin från gården Juresta.

Linet vävdes till tyg av mamma Mathilda och hennes systrar. Men själva sömnaden överläts åt en av de kringresande hantverkarna som varje år kom till gården och stannade i 4-6 veckor. Det var inte bara skräddaren som reste runt och erbjöd sina tjänster, det gjorde även skomakaren. Anders har berättat att det var ett nöje för honom och hans syskon att sitta och titta på när skomakaren arbetade.

Så kallade köpskodon förekom ej i det stora hushållet. Husfadern och pojkarna skulle varje gång, då den ambulerande skomakaren anlände, förses med var sitt par stövlar, resårskor och lågskor. Kvinnorna och flickorna fick kängor och lågskor. Drängarna skulle ha stövlar, som ingick i lönen, samt kängor. 

Det var för oss barn ett omtyckt nöje att sitta och se på hur skomakarna skuro ut ovanläder, sulor och klackar ur bindläder och sulläder och hur de sedan sydde, pliggade och borstade sulorna.

Svårt överleva på jordbruket

Med tiden började det bli trångt i huset, och renoveringsbehovet blev antagligen större med åren. Anders skriver att ekonomin inte var lysande och att deras föräldrar antagligen letade efter en extrainkomst.

Det var mycket som var under förändring i samhället. Det började bli allt svårare att överleva på enbart jordbruk, bland annat på grund av brist på jord och sämre betalt för jordbruksprodukter. Allt fler letade efter andra inkomstmöjligheter. En del gav sig av till USA i hopp om en bättre tillvaro. En del flyttade in till stan för att arbeta på fabrik - mellan 1859 och 1914 ökade industriarbetarna i antal från 9 procent till 30 procent av befolkningen. Bättre transporter som järnväg och ångbåt, öppnare marknad och industriell utveckling är annat som påverkade denna tids människor. Kanske bidrog allt detta till att familjen letade efter fler inkomstmöjligheter?

Anders Petter försökte få in extrapengar genom att köpa och sälja slaktdjur till den engelska marknaden, men det slog fel och blev en totalförlust. Istället började han intressera sig för virkesproduktion. Det gick bättre.

Anders Petter började med att hyra Yxtaholms sågverk av greve Gustaf Hamilton. Senare hyrdes sågverket i Fjällskäfte, ångsågen i Walla och Granheds vattensåg. Genom åren köpte Anders Petter skog runt omkring, avverkade och sålde virket med vinst. Anders Petter köpte även flera verksamheter, bland annat Wrena Ångsåg.

Till slut byggde Anders Petter en egen kvarn och ångsåg vid Juresta 1888, för att slippa de långa resorna.

Jag kan inte minnas, om där var någon särskild högtid med mat och dryck den dag det första gången rök ur den höga skorstenen och verket sattes igång. Att far och mor voro lyckliga och förhoppningsfulla och vi ungar stolta är dock säkert.

Det gick bra för Anders Petter och hans företag. Anders Petter och Mathilda fick ökat inflytande i socknens angelägenheter och ansågs ha ett större ekonomiskt anseende än tidigare, enligt deras son Anders.

Det fanns många driftiga bönder runt om i landet som startade småindustrier på landsbygden. Det verkar som sågverken och avverkningen av skog irriterade en del människor:

Akta skogen!
Till Dagens Nyheter skrifves: En särdeles stor lifaktighet råder för närvarande i mellersta och södra Södermanland med anledning af uppgjorda större skogsköp. Den ena ångsågen efter den andra bygges; så till exempel ha nyligen fullbordats ej mindre än fyra stycken inom ett temligen inskränkt område, nemligen vid Juresta i Floda socken, Danbyholm i Björkvik socken (större ångsåg med två ramar), vid Flens station samt vid Vrena station (större ångsång med två ramar). Dessutom afverkas mycken skog för direkt utfraktning samt till förut befintliga sågverk i länet. Af detta att döma synes skogen få en allt för hastig föflyttning, som säkerligen i sinom tid torde till icke så ringa del komma att inverka på våra väderleksförhållanden.

Inte bara arbete

Denna sörmländska bondgård levde alltså inte bara av jordbruk, utan också på skog, sågverk och virke. Men livet för familjen Andersson bestod inte bara av att få ihop det som behövdes för att överleva. I närheten av Juresta låg flera gårdar som familjen umgicks med. Där träffade syskonen jämnåriga. Anders berättar om de stora bondkalasen, som gick runt i tur och ordning bland gårdarna:

Hos dessa familjer voro vi många gånger under barndomsåren på goda kalas. Vi ungar, som vore så långt komna att kunde 'klara oss själva', fingo i regel följa med. ... Kalasen började vanligtvis klockan 17, då det bjöds på stort kaffebord med massor av kaffebröd, kakor och tårtor.

Sedan detta plundrats och tretår druckits, samlades karlarna i angränsande rum, där priffebord 2-3 voro färdigställda. Bord med förfriskningar, där toddyingredienser det vill säga konjak, varmt vatten och socker var det viktigaste. Men även punsch, saft och vatten med mer förekom.

Kvinnorna samlades och talade som vanligt om dagens händelser. Den synnerliga rikliga måltiden serverades först omkring klockan 11 på natten, och voro alla då hungriga som vargar. Det var så kallat gångbord, där gästerna fick taga för sig och sedan sätta sig vid småbord här och där.

Vi ungar fingo naturligtvis vänta till sist, och var det verklig tortyr, innan turen kom, så vi fick gå fram till bordet. Var Prosten och Prostinnan med, skulle dessa naturligtvis först taga för sig och därefter skolläraren och hans hustru. Det tog en evighet, tyckte jag, innan dessa voro färdiga med vandringen kring bordet. Efter dessa blev det de övriga fruntimrens tur, och skulle dessa naturligtvis krusa, då det väl ansågs oblygt och obildad att utan krusiduller gå fram först. Sedan dessa äntligen var försedda, kom karlarna som vore något mera fortfärdiga. Men så kanske prosten och prostinnan och skolärarens kom fram för andra gången. Därefter blev det äntligen ungdomens tur, men var då, efter hungerns kval, den värsta hungern försvunnen. 

Familjen Andersson med spelman har trevligt ute i det gröna under tidigt 1900-tal.

Barnen var hemma, hjälpte till i arbetet och gick i skolan

Barnen i familjen Andersson tillbringade dagarna hemma och togs omhand av de vuxna på gården. Så snart de kunde fick de börja hjälpa till med enklare sysslor. Det var till exempel pojkarnas uppgift att se till att gården och gångarna var rensade och krattade.

Anders berättar att han och hans bröder fick följa med pappa Anders Petter till sågen. Resan dit skedde med häst och vagn längs en krokig, backig och smal väg med minst tio grindar som behövde öppnas och stängas.

Vi pojkar visst inget roligare än att få följa med Far på resorna till sågen och få vara grindpojkar. Det var minsann inga bekväma resor. På resan till sågen satt man på en bräda, som låg mellan fram- och bakvagnen. Vagnen hade inga fjädrar, varför den bultade och skramlade på den steniga och ojämna vägen. Hästtäcken lades på brädan, och satt vi på dessa och tyckte det var riktigt bekvämt och tryggt vid Fars sida. När det var kallt blev man frusen, i synnerhet om benen, och måste hoppa av och springa en bit för att bli varm.

Vid sju års ålder började barnen gå i skolan. Det hade nyligen införts skolplikt för alla barn mellan 7 och 14 år. Att barnen skulle uppfylla vissa kunskapskrav var inget nytt, inte heller skolor ute på landsbygden. Men kravet på att barnen skulle tillbringa sex år i skolan var nytt sedan 1882.

Skolan låg i stor rödmålad träbyggnad i närheten av Floda kyrka, två kilometer från Juresta. Läraren i Floda, en kraftig och sträng herre med hård disciplin, hade fyra klasser att undervisa. Ena dagen gick första och tredje klassen, och nästa dag andra och fjärde klassen. Varje klass bestod av cirka 25 barn. Klasserna undervisades i samma sal, men i olika ämnen.

Jag hade cirka 2 kilometer att gå till skolan. Maten och böckerna hade jag i en liten korg. Maten bestod av några smörgåsar och en ölbutelj med mjölk. "Garvarens Ulla", en liten nätt flicka som bodde en bit länge bort från skolan än jag, var av samma årgång och vi gjorde i regel sällskap. Då smultronen voro mogna utmed vägen, togo vi korken ur buteljen och plockade ned några, mjölken smakade då ljuvligt vid middagsrasten.

Barnen i familjen Andersson gick sex år i folkskola. Antagligen gick de även en tid på folkhögskola. Här syns Maria som studerade på Åsa Folkhögskola när hon var 16 år, 1894. Hon sitter i mitten i raden längst fram.

Marias och Carls bröllop

När barnen i familjen Andersson blivit stora blev det var dags för dem att skaffa egna hem. Tillbaka till denna berättelses början, äldsta dottern Maria ska gifta sig.

Maria var först bland syskonen att gifta sig och bilda eget bo. Två kilometer söderut längs landsvägen låg Stav. Där bodde hemmansägare Carl Erik Ahlstrand. Julafton 1895 tillkännages Maria och Carls förlovning. En liten notis i Dagens Nyheter sätts in. Maria fyller 18 till våren och Carl fyllde 29 i höstas.

Mitt i sommaren, 9 juli 1896 klockan 15, hålls vigseln i Floda kyrka. Carl bär frack av svart kläde, tillverkad i Stockholm. Maria bär en naturfärgad brudklänning av tunt ylle, med fårbogsärm, hög hals och dekorerad med svandun.

Efter vigseln

Marias nya efternamn blir Ahlstrand. Enligt Marias bror Anders hade hon och Carl ett gästfritt och lyckligt hem:

 Gården var trevlig och trivsam, och där hade syster Maria och Carl ett mycket gästfritt och lyckligt hem tillsammans, men tyvärr alltför kort. Carl brukade förutom sin egen gård även den så kallade kronogården, som han arrenderade av, vill jag minnas, Hällefors Bruk. Han var mycket anlitad kommunalman och även nämndeman. 

Stav i Floda socken, här bodde familjen Ahlstrand.

Två år efter bröllopet föddes Carl och Marias första barn, Mauritz. Sedan kom även Folke (1901) och Maj-Sofie (1903). Foto från 1904.

Dopmössa buren av barnen Ahlstand vid deras dop.

Marias bröder hade börjat arbeta i pappans verksamhet, och det började även Carl göra nu. Marias syster Hildur skötte så småningom bokföringen i företaget.

Marias bror Anders tog över en brädgård i Nyköping, L.M. Vesséns brädgård, och flyttade in till stan. I samma veva gifte han sig med Agnes. Även det var ett stort bröllop på Juresta, "i dagarna tre". Anders reste ofta till Stav och Juresta för att hjälpa Carl med inköp av skog och timmer med mera.

Jag bodde då vanligtvis vid Stav, där Carl och jag på kvällarna efter ansträngande dagar för skogsköp eller arbete i sågen (skogsköpen var förenade med rätt så långa, ofta kalla resor efter häst) av Maria väntades med en god och angenäm middag, ofta i sällskap med mor och far samt vänner. På kvällen spelades priffe eller vira. 

Förutom att vara driftsledare för sågen vid Juresta var Carl även nämndeman och ordförande i Floda kommunalnämnd och fattigvårdsstyrelse, driftsledare för herrgården Bergaholm mellan Södertälje och Stockholm, och skötte lantbruket hemma på gården Stav. Maria tog hand om hem och barn.

Mamma var en riktig arbetsmyra. Fanns det inget särskilt att göra, så inte ville hon vila sig. Hon kopplade av med sömnad t ex broderi. Hon skumläste kanske Svenska Dagbladet och någon ortstidning. Någon gång låg en veckotidning inom räckhåll. Mycket sällan lästes en bok, mest kanske bibeln.

En kall och blåsig dag i slutet av februari var Carl och Anders ute i skogarna med hästskjuts. På vägen hem åkte de förbi kyrkogården och talade om sina förfäder som låg begravda där. De talade om livets förgänglighet och konstaterade att de inte visste mycket om sina förfäder. Anders sov över på Stav och på morgonen stod Carl på trappan i den kalla blåsten och vinkade adjö när Anders skulle tillbaka hem till Nyköping.

Det hade bara gått några dagar när de sågs nästa gång. Då var det mitt i natten och familjen, Anders och hans fru Agnes stod vid Carls säng. Carl hade fått hjärnhinneinflammation.

Det var ett mycket hårt slag för oss alla men naturligtvis oerhört svårt för Maria och de små barnen Mauritz, Folke och Maj-Sofie. 

Carl dog på natten 3 mars 1906. Maria blev själv med de tre barnen, Mauritz 8 år, Folke 5 år och Maj-Sofie 3 år.

Även Marias pappa dog inom ett halvår. Marias lillebror Per, 21 år gammal, fick ta över Juresta, jordbruket och sågen.

Flytt in till stan

Maria bodde kvar på Stav med sina barn i tolv år till. Om hon driver gården själv, eller får hjälp, vet vi inte. När dottern Maj-Sofi var 11 år, 1914, gick hon i skolan i Floda och skrev i sin skrivbok. Denna bok finns bevarad i museets samlingar. Där får vi veta lite om Maj-Sofies vardag:

I eftermiddag
Vår läsning slutar klockan 2.40 eftermiddagen. Jag bor på en gård i Södermanland, som heter Stav. Jag fiskar först. Sedan skall jag sopa. Jag skall sedan 'håppa hage'. Klockan 9 går jag och lägger mig.

På morgonen
Mamma väcker mig klockan 7. Jag kläder på mig, tvättar mig och kammar mig. Jag äter smörgåsar och mjölk samt äggröra till frukost. Då jag har ätit börjar jag läsa. Klockan 9 börjar vi vår läsning.

Vårt klassrum är stort. Det har åtta fönster. På väggen hänger det växttavlor. Mitt på golvet står det fyra rader med bänkar. På varje bänk sitta två flickor eller två gossar. Längst fram står katedern.

Klassfoto tillsammans med lärare Sigfrid Neander. Folke Ahlstrand står längst upp till höger med vit skjorta. Maj-Sofie Ahlstrand sitter längst ner till vänster.

Maria Ahlstrand med barnen Folke, Mauritz och Maj-Sofi omkring 1915.

Stav 1915. Maj-Sofie sitter ner, Folke står på staketet.

Fyra år senare är Maj-Sofie 15 år och därmed är alla barnen klara med folkskolan i Floda. Maria bestämmer sig för att sälja gården och flytta till Stockholm med barnen.

Mamma hade också mina syskon att ge sin kärleksfulla omsorg. Jag tror att Folke från första början fick lite väl mycket därav, ty han hade alltid svårt att besluta sig. Det var vanligt, att mamma bestämde, och Folke fanns sig däri. Hon hade nog önskat att Folke skulle efterträda sin far på gården. Samtidigt ville hon, att vi alla tre barn skulle få så god utbildning, som vi kunde önska. Detta underlättade det svåra beslutet om gårdens försäljning och vår flyttning 1918 till Djursholm-Ösby. Där var avstånden till olika skolor korta och bekväma. 

1918 flyttade Maria med barnen till Djursholm, Ösby.

Maria, barnen och en kamrat fikar hemma vid Djursholm, Ösby.

1880, när Maria var två år, bodde cirka 85 procent av Sveriges befolkning på landsbygden. Idag är det tvärtom, 85 procent bor i tätorter. Denna urbaniseringsprocess hade redan satt igång när Maria var liten, men i hennes barndom ökar takten på flyttandet gradvis. För många var det svårigheter att försörja sig som gjorde att man flyttade till platser där det fanns fler arbetstillfällen. Marias familj verkar dock ha lyckats försörja sig, och så småningom fick de det rätt gott ställt. För Maria var det närheten till bra skolor som var avgörande. Barnens utbildning och skolgång var viktig.

De flesta av syskonen Andersson lämnade landsbygden och flyttde in till mer tätbefolkade platser – Stockholm, Oxelösund, Nyköping. Äldsta sonen i familjen Andersson, Axel, blev förvaltare av ångsågen i Vrena. Vrena låg bra till tack vare en forsande å som kunde driva sågverket. Sedan 1870-talet fanns där även en järnväg som gjorde det lätt att frakta plankorna till exempelvis Anders brädgård i Nyköping.

Axel köpte en bit mark i Vrena och byggde ett hus till sig och sin nyblivna fru Hanna 1901. Där fanns gott om plats. Yngsta systern Hildur och mamma Mathilda byggde ett hus i närheten. Anders byggde ett sommarhus. Vid den tiden hade flera av syskonen bytt efternamn till Jurell – ett efternamn som inspirerades av barndomens hem Juresta. I Vrena finns numera en väg som heter Jurellvägen.

Ett av husen i Vrena. Vrena blev en ny samlingspunkt för familjerna.

Maria flyttade till Stockholm för barnens utbildning. Men när hennes dotter Maj-Sofi fick jobb som skolkökslärarinna i Nyköping 1932 valde hon att flytta med henne. De levde sedan ihop tills Maria gick bort i lunginflammation vid 87 års ålder.

Medan vi pojkar inte gärna sågs i köket, där vi nog mest gick i vägen, så var det rätta platsen för en flickas uppfostran och utbildning. Där tror jag, att Maj-Sofie trivdes väl. Det blev helt naturligt att hon fortsatte sin utbildning i Stockholm till skolkökslärarinna. När hon sedemera fick en lärarinneplats i Nyköping, och vi pojkar lämnat hemmet i Djursholm, var det naturligt, att mamma följde Maj-Sofi till Nyköping. Där hjälptes båda åt att skapa ett vackert och trivsamt hem. När mammas krafter sedermera började avtaga, fick hon det bästa tänkbara vård av sin dotter.