Hösten börjar den 29 september, åtminstone om vi följer allmogens traditioner. Det är nämligen Mikaels namnsdag. För det traditionella bondesamhället var det en särskild märkesdag som även kallades mickelsmäss eller mikaelsmäss. Sådana märkesdagar, som ofta sammanföll med helgondagar var viktiga markörer som under årets gång strukturerade arbetet på gården och i hemmet, samt ansågs ge stöd i att förutse väderleken.
Mickelsmäss var dagen då odlingsåret avslutades och man tog in djuren efter sommarhalvåret. Söndagen därpå, alltså den första söndagen i oktober, är Mikaelidagen, när kyrkan firar den helige Mikael. Denna dag är enligt almanackan den första vinterdagen. Det finns många traditioner som är knutna till denna speciella årstid som även varierar inom Sverige. Utforska några sörmländska hösttraditioner med oss!
I bondesamhället spelade vädret förståeligt nog en stor roll. Väderleken var avgörande för hur skörden skulle bli. Den var avgörande för liv och död i ett samhälle som var beroende av jordbruket och där tillhörigheten till ett hushåll, en gård, var det enda säkerhetsnät många hade.
Två kvinnor skördar havre. Foto: Dan Samuelsson.
Veteskörd i Gåsinge socken. Foto: Dan Samuelsson.
Många gamla väderförutsägelser härstammar från Bondepraktikan, en tysk handbok som översattes för första gången år 1666 till svenska och som snabbt blev otroligt populär. Boken gav stöd i olika vardagssituationer, till exempel i att spå väder. I och med att Sverige är ett väldigt stort land fanns det också olika tecken i naturen som folk höll utkik efter – och tolkade på olika sätt. Mickelsmäss ansågs runt om i landet som en viktig dag för att spå vintervädret.
I Sörmland var det till exempel mängden ekollon och hur klart stjärnorna syntes som spelade en roll på Mickelsmäss. Ni kanske känner igen dessa två ordspråk som sörmlänningar använde runt slutet av september för att förutse hur vintern skulle bli?
"Mycket ekollon bådar mycket snö och bjällror"
"Om Mikaeli är kall och klar blir det tidig snö"
Mickelsmäss var en brytpunkt för jordbruket. Till exempel skulle skörden vara klar, det gällde bland annat potatis och rovor, humle och kål. I vissa områden skulle man redan ha tagit in all skörd, i andra var det framför allt viktigt att man hade skördat allt innan jorden skulle frysa.
Potatisplockning utanför Strängnäs, 1940-tal. Foto: Ture Ekman.
Vid märkesdagar som Mickelsmäss var det enligt folktron också möjligt att dra onda eller goda krafter till sig. I Värmland var det till exempel så att man skulle ha tagit upp grödorna innan Mikaelidagen för att skörden annars skulle tas av "myrgubbtorkan".
Jordbruksredskapen spelade en nästan lika viktig roll. De skulle vara under tak och i Sörmland fanns det dessutom ett särskilt sätt att hantera redskapen:
"Vid mickelsmäss skall redskapen staplas upp och ligga över natten på det bord som man äter vid på julafton – då blir skörden större."
Potatisplockning vid Nynäs på 1920-talet. Fotograf okänd.
Till mickelsmäss skulle också djuren flyttas in igen efter sommaren på betesmarkerna, från skogen eller vid kusten till och med från skärgårdsöarna. Kor och oxar, getter och får, grisar och hästar var otroligt viktiga för hushållets överlevnad och ibland viktiga arbetskamrater. Att de behandlas särskilt under märkesdagar som mickelsmäss känns förståeligt i och med att man trodde att det som hände på en sådan dag kunde påverka resten av året eller livet.
Höet körs in vid Björneberg i Östra Vingåkers socken. Foto: Dan Samuelsson.
Ett exempel är att det skulle råda tystnad när man tog in djuren till stallet eller ladugården. För mycket ljud skulle kunna irritera onda krafter som kunde skada djuren. Även om djuren fortfarande fick gå ut och beta på gräslandet runtomkring efter mickelsmäss, så var det viktigt att de inte stannade ute på natten. Annars hade de kunnat förtrollas.
Men att ta in djuren till mickelsmäss var också festligt, på många ställen smyckade man gården. Från Sörmland finns också följande ordspråk bevarat:
"Till Mikaelsafton skulle kreaturen få hö av det bästa: varsitt band havre av det sista som skars – det ger märg i benen för hela vintern".
Sommaren var förr inte nödvändigtvis förknippad med semester, lugn och ro. I bondesamhället var det otroligt mycket arbete, speciellt under skördetiden. Mickelsmäss var alltså också en tid där ungdomar kunde träffas igen, när skörden bärgats och alla djur stod säkert i ladugården. På många ställen var det nu också dags för skördemarknader, eller så kallade Mikaelimarknader. Man sålde överskottet av det man hade skördat, sålde eller köpte djur.
Skördefest i Köhlerska kyrkan, Bondestad. Foto: Oscar Linderoth.
Dessa marknader var inte bara ekonomiska tillställningar, utan lika viktiga sociala evenemang. Många förlovade eller gifte sig under denna tid. Bönderna och godsherrarna förväntades bjuda tjänstefolket på dans, lek och kalas. I en anteckning från Sörmland nämns det att "godsherren gav en tunna råg och varje husbonde stod för matsäck åt sitt folk".
Ibland var det flera gårdar som gick ihop och samordnade kalas under olika dagar, i och med att det kunde bli kostsamt med dans och lek flera dagar i rad. I Sörmland finns det beskrivningar om "stora ungdomskalas" som pågick i tre eller till med åtta dagar. Att inte delta i festen eller inte bjuda tjänstefolket kunde leda till otur enligt folktron.
Kvinnor och män skördar havre med hjälp av en häst, 1900-tal. Foto: Amadeus Bianchini.
Var man piga eller dräng så var veckan efter mickelsmäss särskilt viktig. Det var nu tjänstefolket avtackades, fick lön och hade rätt till en "frivecka". Det var nu man kunde säga upp sitt tjänstekontrakt. Mikaelidagen var därför också fram till år 1819 den stora flytt- eller fardagen då man tog sig till sin nya arbetsplats.
Även om tider och traditioner förändras, så finns det vanor som länkar ihop oss med gamla vanor. Det var nämligen också mickelsmäss som var den första kvällen när man fick tända ljus hemma igen. Nu när kvällarna blir mörkare igen är det kanske en bra idé att tända ett ljus i fönstret.
Sörmlands museums arkiv.
Citat och ordspråk efter "Mickelsmäss", Institut för språk och folkminnen.