En liten människa ser världens ljus för första gången. En hjälpande hand vid födseln, en hand som tillhör barnmorskan, jordemodern, jordgumman, hjälpgumman eller ackuschörskan om man så vill.

Namnen har varierat men uppdraget har alltid varit detsamma: stötta och hjälpa kvinnor när de föder barn. I Andra Moseboken finns hjälpkvinnorna Siphra och Pua och i antikens Grekland var Sokrates mamma Phanarote verksam som barnmorska.

Yrket är ett av de äldsta kvinnoyrkena. Länge var männen helt uteslutna från den kvinnliga angelägenhet som en förlossning ansågs vara. Barnmorska är fortfarande ett kvinnodominerat yrke – 2014 var bara 1% av alla verksamma barnmorskor män. Sedan 1819 måste barnmorskan ha gått en utbildning vid en erkänd läroanstalt. 

Yrkets status var inte hög. Barn föds alla tider på dygnet. Barnmorskan behövde vara beredd att ge sig iväg när som helst, vardag som helg, dag som natt. De flesta barn föddes i hemmen, speciellt på landsbygden. Barnmorskorna fick ta sig fram i alla väder och på dåliga vägar, till fots, med cykel, häst, båt, spark, skidor. Så småningom också bil. Arbetet var orent och tidsödande. Plus den stora risken att den födande kvinnan eller spädbarnet dog. Barnmorskan behövde ta snabba beslut och vara säker på sin sak. Om något blev akut i ett hem på landsbygden fanns ingen att rådfråga, läkaren fanns ofta långt bort. Lönen var dessutom relativt låg.

Tre av de barnmorskor som var verksamma på den sörmländska landsbygden i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet har lämnat avtryck i Sörmlands museums samlingar. 2008 gjordes även en intervju med en barnmorska som berättar om hur barnmorskeyrket har förändrats under hennes tid.

Barnmorskan Anna Sofia Falck (1844-1902)

Anna Sofia Falck studerade vid Barnmorskeundervisningsanstalten i Stockholm 1873. Hon gick även den frivilliga kursen i "den instrumentala förlossningskonsten" och fick använda olika instrument, som till exempel förlossningstång och olika skarpa instrument. Samma år födde hon sitt tredje barn.

Anna Sofia anställdes som barnmorska 1873 av Bälinge kommun. Hon var den första barnmorskan vid "Hjälpkällan", bostaden som församlingen hade byggt som barnmorskeboställe. Huset ligger invid den gamla skolan Tegelkällan ett stycke in på vägen mot Bälinge. I årslön fick hon 150 kr och fri bostad med trädgårdsland. En engångssumma per förlossning betalades också av familjen som behövde barnmorskans hjälp.

Under sina 28 yrkesverksamma år, hjälpte hon 1142 barn till världen. De flesta barn föddes hemma, i sängen, på en pall eller på utdragssoffan. Ibland hemma hos barnmorskan. Det var bara komplicerade fall som togs in på sjukhus. 

Själv fick hon nio barn tillsammans med sin man Albin Zacharias. Albin var snickare och fjärdingsman. Anna Sofia slutade som barnmorska 1901 och avled året efter, vid 58 års ålder.

Kalla på barnmorskan!

Någon telefon hade Anna Sofia inte. När hennes hjälp behövdes skickades någon i familjen eller byn för att hämta barnmorskan. Anna Sofia tog sin väska med alla instrument och gav sig iväg på en gång, ständigt redo. Väskan stod alltid förberedd. Hon tog sig fram på cykel, med häst och vagn, sparkstötting, skidor, kälke eller båt. I alla väder och på eländiga vägar. Ibland långt ute på öarna i skärgården.

Barnmorskans dagbok

Barnmorskan var skyldig att föra dagbok, journal, över varje förlossning. Journalen är oftast väldigt kortfattad, men vid två tillfällen har Anna Sofia skrivit längre anteckningar. Så här kunde det stå:

Den 11 september 1875 kl11 e.m. ankom jag till en barnaföderska vid Bälinge Prestgård som sade sig vara 34 år gamal, gift ock heta Hedda Erikson. Vid ankomsten modersmun öppen för ett finger, hinnorna hela. Hon började känna förlossningsvärkar kl 10 förmiddagen. Modermunskanterna tjocka ock fasta. Fostret bjöd kronan. Fosterljud hördes i nudellingen, modermunnen utplånades kl 12 den 12 september. Hinnorna bräktes kl 1 em den 12 september i anledning att di var för starka.

Förlösningen utgjordes med tång kl 10 f.m. den 13 september. Efterbörden afgick genast i anledning af värk.
Qvinan hade sin sista rening i början af December fosterrörelse mindes hon ej.
Hon har varit frisk under hafvandeskapet
Hon har förut fött intet barn.

Barnet en levande flicka vägde 9½ skålpund
Det tog bröstet kl 3 e.m. den 13 september
Kallades i dopet Ida Sofia, död 1883

Många barn och mödrar dog

I de kortfattade anteckningarna slås man idag av hur många barn och mammor som dog. Många kvinnor dog av barnsängsfeber efter förlossningen. Som värst var det på förlossningsanstalten Allmänna barnbördshuset i Stockholm 1840 där en av fem kvinnor dog. På landsbygden var det stor skillnad jämfört med barnbördshusen. Trots att hygienen ofta var dålig i hemmen dog inte alls lika många vid hemförlossningar. 

En hygienisk revolution 

När Anna Sofia började arbeta som barnmorska var rena händer och verktyg inte en självklarhet. Man visste inte att infektioner kan spridas på grund av smutsiga händer eller orena instrument. Under Anna Sofias tid genomgick förlossningsvården en hygienisk revolution. På Allmänna BB i Stockholm började man testa att tvätta händerna med karbolsyrelösning. Antalet dödsfall i barnsängsfeber sjönk från 4,2 % till 0,32 % på ett år!

Medicinalstyrelsen skickade ut ett cirkulär 13 juni 1881 om hur hygienen ska skötas av barnmorskorna. Inför varje förlossning skulle barnmorskan numera tvätta sig med såpa och rotborste upp till armbågarna i 20 minuter och sedan doppa händerna i en frätande karbolsyra. Handskar kom inte i allmänt bruk förrän i mitten av 1900-talet.

Barnmorskan Hulda Amalia Andersson (1875-1952)

1903 är Hulda Gustavsson, gift Andersson, 28 år och färdigutbildad barnmorska. Två år senare arbetar hon som barnmorska i Vadsbro-Blacksta socken, där hon arbetar åren 1905-1916. Hon var ogift och hade själv inte fött några barn när hon började arbeta som barnmorska – det var inget måste, även om det egentligen var önskvärt.

Några år in på 1900-talet hade alla barnmorskor på landet i Sörmland fått en egen telefon, och kunde därmed bli kontaktade lite enklare. Förutsatt att det fanns en telefon någonstans i byn där den födande kvinnan befann sig. Innan dess fick familjen helt enkelt skicka någon med bud till barnmorskan.

I Huldas dagbok kan vi följa hennes arbete med olika förlossningar. Enligt anteckningarna var hon barnmorska vid en förlossning i Yttre Enhörna den 24 april 1904. Där hjälpte hon 41-åriga Anna Math Eriksson på Lill Nora-gård med förlossningen. I dagboken går det bland annat att utläsa att Anna tidigare fött "2 lefvande" barn. Förlossningen var "naturlig" och sonen som föddes vägde 3 700 g.

 

Hemlig förlossning

Huldas dagbok består av förtryckta blad där Hulda har fyllt i information kring förlossningen. Vid "namn och bostad" kan vi även läsa "Vid hemlig förlossning tecknas 'okänd'". Kvinnor hade rätt att föda barn i hemlighet, utan att uppge varken sitt eget eller pappans namn. Varför ville någon föda i hemlighet? Att ha sex innan man var gift var inte okej. Blev kvinnan dessutom gravid var det katastrof, en stor skam. Innan det blev lagligt att föda i hemlighet var det inte helt ovanligt att kvinnan födde utan någon annans hjälp och sedan tog livet av barnet. I Huldas dagböcker står ingen som "okänd" – däremot står flera som "ogifta".

En merit att vara gift och ha fött barn

Hulda gifte sig 1907 med byggmästaren August Vilhelm Andersson. Tillsammans fick de en son 1912. I många yrken tvingades kvinnliga anställda sluta så snart de gifte sig. Barnmorskorna fick fortsätta arbeta, för dem var det snarast en merit att själva ha fött barn.

Både Hulda och Vilhelm omnämns i Gustaf Langborgs "Krönikebok för Blacksta och Vadsbro". Hulda för sitt engagemang i bland annat barnavårdsnämnden och Vilhelm för att han bland mycket annat byggde Blacksta skola. Hulda hade många kommunala uppdrag, dessutom var hon verksam inom Lottakåren och Röda Korset. Hulda bildade Vadsbro–Blacksta Lottakår och var med och bildade Hemsysterföreningen i Vadsbro–Blacksta.

Hur skulle en bra barnmorska vara?

I boken "Handbok för barnmorskan" från 1911 kan vi läsa lite om hur en bra barnmorska skulle vara i början av 1900-talet:

SJUNDE KAPITLET.

Barnmorskans åliggande vid förlossning i allmänhet och särskilt vid den regelbundna förlossningen.

När förlossningen är regelbunden, fullbordas den genom naturens egna krafter (livmodersammandragningar och krystningar). Barnmorskan har därvid intet annat att göra än att med uppmärksamhet följa förlossningens gång, så att hon i tid upptäcker, om någon oregelbundenhet inställt sig, vilken kräver läkares tillkallande eller hennes eget ingripande.

Den barnmorska, som efter avslutad regelbunden förlossning omtalar för omgivningen, huru strängt hon själv arbetat för att förlösa kvinnan, är ej att rekommendera. Har hon ingenting gjort, utan varit, vad hon skall vara, en påpasslig iakttagerska av förlossningens gång, bliver detta tal endast ett löst prat av barnmorskan att göra sig märkvärdig. Har hon däremot verkligen själv arbetat under en regelbunden förlossning, t. ex. sökt att med fingrarna vidga på modermunnen eller på mellangården, så har hon burit sig illa åt och förtjänar klander. Barnmorskan kan vara trött efter förlossningen, om den hindrat hennes egen sömn under natten, eller om hon uti någon obekväm ställning hållit kvinnan under ryggen eller i händerna under värkarna. Detta senare arbete är dock oftast överflödigt, och kan barnmorskan, om det påfordras, låta någon av omgivningen förrätta detsamma. Det är egentligen först vid och efter barnets framfödande, som barnmorskans hjälp erfordras.

Barnmorskan Elsa Holmberg (1889-1971)

Elsa Holmberg, gift Eriksson, efterträdde Hulda Andersson som distriktsbarnmorska i Vadsbro-Blacksta socken. Elsa föddes 1889 i Veckholm, Uppland. Hon var verksam som barnmorska 1914–1945.

Det var mycket som blev lättare under Elsas tid. 1919 förbättrades distriktbarnmorskornas förhållanden: lön, bostad, telefon och andra förmåner reglerades i lag. Det blev också lättare att ta sig fram, i och med bilen.

Barnmorskan hade med sig sin stora och tunga barnmorskeväska till en hemförlossning. Den innehöll allt hon kunde behöva inför förlossningen. En del barn hade fått höra att deras småsyskon kom i barnmorskans väska. Om barnmorskan skulle till ett fattigt hem hade hon också med sig små barnkläder. Väskan var stor och tung, innehållet beskrivs i Elsas Handbok för barnmorskan:

När barnmorskan begiver sig till en barnaföderska, skall hon hava med sig:

1. sköljkanna av glas, porslin eller emaljerad plåt med tillhörande slang, moderrör och lavemangsrör av glas; kanna och slang, som varit använda till sättande av lavemang får sedan ej användas till sköljning i könsdelarna utan att dessförinnan kokas;
2. silverkatetrar, en rak och en böjd;
3. sax;
4. band för ombindning av navelsträngen;
5. nålar och silke till hopsyende av bristningar;
6. nålhållare;
7. ett par klämtänger (peanger);
8. borstar, en till såpvattenborstning, en till borstning med antiseptisk vätska;
9. desinfektionsmedel i tillräcklig mängd, t. ex. 10 sublimatpastiljer, eller 100 gram lysol (kreolsåpa). Ett mätglas;
10. 2 % lapislösning i svart flaska samt ett dropprör;
11. bomull 2–300 gram kemiskt ren eller, alldenstund sådan bomull aldrig är bakteriefri, hellre steril bomull;
12. badtermometer;
13. febertermometer;
14. måttband;
15. stetoskop;
16. rent, vitt förkläde;
17. läroboken.

Önskvärt är också, att hon har med sig en avlång, låg kittel för instrumentkokning.
För förlossning hos fattiga patienter bör hon helst själv ha med sig ett par oljedukar, såpa och ett par rena handdukar.

Alla redskap böra i barnmorskans hem ständigt vara i ordning i en lämplig väska eller korg, för att vid behov genast kunna medtagas. Efter användning böra de, noga rengjorda, åter iordning inläggas. Borstarna först, sedan de fått väl torka.
Dessutom bör barnmorskan alltid ha med till hands åtskilliga läkemedel, som i hast kunna erfordras, så som nervdroppar och mjölöka.

I förmögnare hus är det för antiseptikens skull lämpligt, att i dem på förhand anskaffas nya oljedukar, ren bomull, stickbäcken, sköljkanna, borstar, termometer m.m.

Hemförlossningar på nedgång

Under Elsas tid som barnmorska skedde en stor förändring i var barnen föddes. 1920 skedde 89% av alla förlossningar i hemmet, 1950 var siffran nere i 6%. Under hennes tid som barnmorska arbetade allt fler av hennes kollegor på olika typer av förlossningsinrättningar.

Men Elsa arbetade hela tiden med sitt eget hem som utgångspunkt och tog sig till den födandes hem.

I början av 1930-talet föddes väldigt få barn, man talade om en kris i befolkningsfrågan. Vad kunde göras? Staten satsade på att förbättra förhållandena för barnaföderskorna. Varje sjukhusområde skulle ha en mödravårdscentral. Mödrapenning, rätt till mödravård, fri förvård, fri förlossning, fri eftervård, bättre bostäder och förbud att avskeda kvinnor på grund av havandeskap infördes. 1920 var mödradödligheten 27 på 10 000 förlossningar, men hade år 1959 minskat till 2,5.

Elsa pensionerar sig

1945 avslutade Elsa sig tjänstgöring som distriktsbarnmorska i Vadsbro-Blacksta socken. I samband med det fick hon medalj som erkännande för sitt arbete. Elsa och hennes hjälp hade varit mycket uppskattad bland församlingsborna.

 

Medaljutdelning i Blacksta 1945

I Blacksta kyrka ägde på söndagen i samband med högmässan en medaljutdelning rum. Ackuschörskan fru Elsa Eriksson, Kuhlsta, fick i kyrkans kor emottaga Patriotiska sällskapets guldmedalj i andra storleken för långvarig och trogen tjänst. Kyrkoherde Yngve Junel höll ett erkännsamt tal och framförde Blacksta församlings varma tack för den långa tid av 32 år, hon tjänstgjort inom kommunen, samt överlämnade medaljen.

Fru Eriksson, som avgick den 31 mars i år från befattningen, har varit distriktsbarnmorska i Vadsbro, Blacksta och Forssa församlingar. På privat väg har förut inom Vadsbro och Forssa församlingar insamlats en minnesgåva åt fru Eriksson, som förut överlämnats. Medaljen var uteslutande från Blacksta församling såsom en erkänsla för det mycket uppskattat arbete, hon där utfört.

 

Hanna – Barnmorska på 2000-talet

Hanna jobbar på gynavdelningen, BB och förlossningen. I hennes arbete ingår att förlösa kvinnor och att jobba med eftervården av mor och barn på BB men också medicinsk vård av kvinnor med gynekologiska problem eller sjukdomar.

Hanna intervjuades 2008 och berättar om hur barnmorskeyrket har förändrats sedan hon började arbeta som barnmorska:

... ja, barn kommer ut på samma sätt, och kvinnor som har fött barn är i en liten glaskupa när de har fött barn så det har ju inte förändrats. Om det var världskrig utanför fönstret så skulle en kvinna säga "Skönt att det inte är här inne då behöver jag inte bry mig!"... Och det är ju lite så livet skall vara, det är det här lilla nya som vi ska lägga så mycket kraft på! Så det är ju det som är lika men i övrigt så har det ju skett enorma förändringar.

Den födande kvinnan har förändrats enormt tycker jag. Vi har fått ett kontrollbehov som vi inte hade när jag började som barnmorska. Nu skall man kontrollera vad som händer, vilket kan vara ett problem när man skall föda barn. Man måste ha superkontroll, det är svårt till och med att släppa att man inte riktigt vet vilken dag barnet kommer. Ännu mindre att kunna släppa kontrollen över att man inte kan bestämma innan hur förlossningen blir, det skapar en rädsla hos kvinnor som jag inte upplever fanns förut. Man träffade kvinnor som var rädda inför sin förlossning men inte i den utsträckning som det är idag. Det är så många som är så enormt rädda och känner ofta att "Jag har ingen kontroll... jag kan inte kontrollera detta" Det har blivit en jättestor skillnad, vilket också gör att vi är mer rädda, att vi även är rädda för smärta... Det ena föder liksom det andra, jag har inte kontroll på hur jag tar det som person. Tänk om jag gör någonting som jag inte kontrollerar. "Tänk om jag låter"... bara en sån enkel grej!

 

Berättelser om barnafödande i samlingarna

I museets samlingar finns många berättelser om att föda barn. Här kommer några!

"Vi skulle göra allt för att få bort det"

... Nu väntar jag vårt andra barn. Det blev inte roligt när svärmor fick veta det. Då fick man återigen höra var man hörde hemma. Svärfar tog mig dock i försvar, han tyckte att det ju ändå bara var barnet. De ska väl ha en grabb också så klart, sade han.

Det blev inte någon grabb. Men vad gjorde det, flickor är rara. Så var det över för den här gången. Kjell var väl inte så där glad åt det, bara några månader efter upptäckte jag att det var dags igen. Jag var gravid! Visst blev jag ledsen, men vad ska man göra?

Kjell blev alldeles tokig. Vi skulle göra allt för att få bort det, sade han. Det var en stor skam för släkten med många barn. Ingen i släkten har mer än två barn. Varken han eller hans mamma ville skämmas. Ett argument var att vi inte skulle klara ekonomin, och sist att jag inte var så stark. Så fick jag hoppa från bord, bänkar och springa i trappan. Vi hade en bekants fru som inte kan ta sprit, för då fick hon missfall. Så det köptes hem en flaska trestjärnig konjak. (För all del före detta, så gillade jag den sorten, men inte efteråt...) Inte hjälpte det mig.

...

Gick till sjunde månaden i graviditeten. Då var jag så missbildad i kroppen; magmusklerna var uttöjda så att magen var blå, och så var allting snett, så det hade blivit en förskjutning. När värkarna så kom, kunde de inte få fosterhinnan att brista. Den hade blivit så stark av alla påfrestningar. Så de fick sticka hål på den. Därmed kom sju liter fostervatten som jag gått och burit på, samt två flickor. Men dom var så illa åtgångna att de inte överlevde. Det tackade jag faktiskt gud för. Jag tyckte att jag hade haft tillräckligt jobbigt utan att behöva se dem i liv. Hela denna pers tog rätt mycket på psyket på mig. Om jag hade varit i balans hade jag nog undrat hur detta skulle sluta, om jag skulle klara det. Tror att jag levde för barnen jag hade. Var så nervös då jag kom hem. Jag fick ofta gråtattacker och orkade inte vara uppe. Då fick jag hemsamarit. Kjell bad om förlåtelse och blev gullig och rar. Han nämnde något om att han tyckte det hade varit hemskt då de ringde och talade om att barnen hade dött.

Den 26 februari 1942 föddes Kerstin och den dagen var det snöstorm. Vägen från Överby till landsvägen hade yrt ihop, men Harry och jag körde Brita ut med häst och släde. Taxi var tingad för färden till Flens BB. Vi såg ljuset när bilen kom uppe vid Grinda, men sen dröjde det. Bilen hade fastnat i drivorna. Efter en evighet kom den fram.

Jag skulle få ryggbedövning, helt plötsligt så satt jag fast med tre slangar i en apparat.

Jag jobbade som vanligt fast värkarna kom och gick. Jag ville så gärna avsluta mitt arbete och inte rusa brådstörtat med travar av ofullständigheter på skrivbordet.

Far fick arbete på ett vägbygge långt hemifrån. En dag fick jag ett brev av mor som jag skulle gå med till en bonde. Senare fick jag veta att mor hade talat med bonden, när han fick brevet skulle han hämta barnmorskan. Nu blev det ett syskon till.

När Kalle föddes var det Magnus som förlöste, med barnmorskans hjälp förstås. Men det var han som fick ta honom först.

Jag var rädd, jag var jätterädd. För jag hade bara hört om skräckförlossningar, den ena värre än den andra. Jag tänkte att det här, det klarar jag aldrig. Sen när vi kom strax utanför Nyköping, kände jag att jag inte ville vara med längre, så Lasse fick stanna bilen och släppa av mig. Och så åkte han sakta bredvid i sin röda Amazon och jag gick. Jag hade så fruktansvärt ont så jag trodde jag skulle dö.

Jag går och han åker och så möter vi en grön bil, en sån där liten Saab, en gammal V4:a, som stannar. Han trodde väl inte att vi var kloka. Jag med magen i vädret. Men när vi hade gått en bit, så tyckte väl Lasse att jag skulle hoppa in i bilen och det gjorde jag, och så kom vi till BB. 

När Kalle föddes var det Magnus som förlöste, med barnmorskans hjälp förstås. Men det var han som fick ta honom först.

Läs mer

• Se hela samlingen "Tre barnmorskors arbete, förlossningsinstrument och journaler från sent 1800-tal till tidigt 1900-tal" i museets databas
• BB på 1960-talet: Ett fotoalbum med foton från BB och förlossningen på Nyköpings lasarett på 1960-talet.