Kostymen förändrade det manliga modet radikalt i slutet av 1800-talet. Följ med på en undersökning av några av kostymerna i museets samlingar och lär dig mer om manligt mode. Männen som bar dessa kostymer lever inte längre, men vilken information ligger fördold i de bevarade plaggen? Vad kan kostymerna berätta om männen som bar dem? Hur använde de sina kostymer?

Kostymen slog igenom på bred front under 1800-talets sista decennier. Den var det allra senaste inom det manliga modet och intimt förknippat med modernitet. Nästan alla män klädde sig i kostym, både fattiga och rika. Det här var någonting helt nytt och innebar en radikal förändring av det manliga modet.

Tidigare var det enkelt att se vilken samhällsklass någon tillhörde, men när alla män började klä sig likadant och i lika fina och moderna kläder började det bli svårt att se om mannen var fattig eller rik. Det här var under en tid när samhället gjorde stor åtskillnad på olika människor. Var du fattig hade du till exempel inte rösträtt.

Man kan säga att kostymen fick männen att se mer jämställda ut än de var i verkligheten. Idag är kostymen inte längre det allra senaste, den har funnits i mäns garderober i över 100 år och representerar därför andra saker än den gjorde när den var helt ny. Vad var det som hände efter den första radikala tiden? Hur har kostymen använts under 1900-talet?

Två herrar med kostym och plommonstop. Mannen till höger har byxor i avvikande tyg. Slutet av 1800-talet.

På studentdagen 1971 bar Roger kostym med polotröja under kavajen.

Vad är egentligen en kostym?

En kostym är en tredelad dräkt bestående av kavaj, väst och byxa i samma eller liknande tyg. Kavajen är en central del av vad vi i dag kallar för en kostym. Under senare delen av 1900-talet förlorade kostymen sin väst, men även denna version räknas som en kostym.

Kostymen är också ett koncept som består av flera andra delar. Historiskt sett har skjorta, krage, manschetter, kravatt, klockkedja, hatt och läderskor varit obligatoriska delar av detta koncept. Under 1900-talet har konceptet förändrats och idag kan tillbehören variera ganska mycket. Det ger helt olika intryck om man till sin kostym klär sig med eller utan slips, i skjorta eller tröja, i läderskor eller sneakers.

Bonjour, frack, jackett och kavaj.

Kavajen är alltså det som skiljer kostymen från andra tredelade manliga dräkter. De första kostymerna i det västerländska modet dyker upp på 1860-talet, fast då i en knappt igenkännbar tappning. Formen var bylsig och kunde gärna vara storrutig. På 1880-talet antar den sin moderna form, stramare och i dova färger där eventuellt mönster i tyget var diskret.

Det speciella med kavajen är att den, till skillnad från andra manliga rockar som till exempel jackett, bonjour och frack, saknar horisontell söm i midjan. Det är en viktig konstruktionsteknisk detalj som ger kavajen en rakare och mindre kroppsnära form. Den behöver därför inte alltid framställas efter personliga mått för att få god passform. Det här banade väg för konfektionstillverkning, vilket innebar billigare kostymer. Konfektion är fabriksmässigt tillverkade kläder i bestämda storlekar. Kunden får alltså inte kläderna sydda efter sin egen kroppsform utan får välja en storlek som ligger så nära den egna som möjligt.

Konfektion var både rationellt och modernt, vilket gav kostymen en aura av modernitet. En konfektionstillverkad kostym från Nordiska kompaniet kunde år 1904 kosta 30 kr vilket i dagens penningvärde är cirka 1 700 kr, vilket man ser på NK:s annons ovan. Att kostymen tidigt kunde vara både relativt billig och modern gjorde att den snabbt blev populär. Vid sekelskiftet 1900 klädde sig nästan alla män i kostym.

Kläder som källor

När man undersöker museiföremål får man ofta veta saker som man inte kan få kännedom om genom att studera texter, bilder eller muntliga källor. Föremålet berättar om material och tillverkning på ett mer handgripligt och konkret sätt. Människan som har använt föremålet har lämnat spår efter sig, det är särskilt tydligt när det gäller kläder. Slitage och lagningar visar hur plagget har använts och tagits om hand. Fläckar från smuts, matrester eller svett berättar också om användning och om människan som burit plagget.

Textilforskaren Martin Ciszuk undersöker en av museets 1700-tals klänningar.

När man studerar texter och bilder använder man synen, när man undersöker föremål använder man flera sinnen. Hur föremålet känns, luktar och låter bär också på information. Forskning om materiell kultur är idag omfattande men fortfarande vänder sig relativt få forskare till själva föremålen utan studerar istället bilder av föremål eller texter om föremål. Inte sällan leder undersökningar av själva föremålen därför till att gamla sanningar ställs på huvudet. Det allra bästa är om man kombinerar olika typer av källmaterial.

Undersökningar av historiska kläder börjar oftast med en noggrann beskrivning. Först i ett senare skede går forskaren vidare till andra källor. Syftet är att möta föremålet utan förutfattade meningar för att bättre se vad plagget i sig ger för information. Det är först när du beskriver plagget som du får syn på det fullt ut. Det är lite som att arbeta som en detektiv, små detaljer kan vara viktiga och det gäller att titta noga. Ibland är plagget den enda ledtråd som finns bevarad efter en människa.

Här får du följa med på en undersökning av tre kostymer i Sörmlands museums samlingar. Två av dessa är relativt anonyma, informationen i museets föremålsdatabas är kortfattad. Mannen som bar den tredje kostymen vet vi mer om. Vad kan en närstudie av dessa kostymer berätta om männen som en gång bar dem?

Edvin Anderssons kostym

Edvin Andersson kom från Dalhem i Lästringe socken, mycket mer vet vi inte om honom. Men vad säger hans kostym om hans personlighet? Vad betyder materialen och lagningarna?

Vad fick vi veta utifrån Edvins kostym?

Undersökningen av Edvin Anderssons kostym gör det möjligt att datera den till 1930-40-talet. Västen kan dock vara äldre eftersom den har blivit omsydd, möjligen är den från 1920-talet. Edvins kostym är alltså ett hopplock av klädesplagg tillverkade vid olika tidpunkter och av olika ylletyger. Man kan därför inte veta om det är samma skräddare som anlitats.

Plaggdelarna är också använda olika mycket. Kavaj och byxor är inte lika slitna som västen. Brokigheten när det gäller tyger och knappar och att plaggdelarna har använts olika mycket tyder på att Edvin inte hade så gott om pengar, men kanske tyder det också på att han inte var så intresserad av att lägga sina slantar på en ny enhetlig kostym. De fina lagningarna visar dock att han var noga med sitt yttre.

Kyrkböckerna bidrar med information

Det finns inte mycket information om Edvin i museets databas, bara att han kom från Dalhem i Lästringe socken och att kostymen skänktes av Iris Hörnestig från Nyköping. Efter en sökning i kyrkböckerna klarnar bilden något. Edvin föddes i augusti 1894 i Lids socken strax utanför Nyköping. Hans föräldrar var torpare och som barn flyttade han runt mycket mellan olika gårdar med sina föräldrar och sin lillebror.

1920 gifte han sig med Rut Agnes som var tre år yngre. De bosatte sig i Lästringe och fick två döttrar. Under 1920-talet arbetade han som vaktmästare, därefter var han bonde på sin gård i Dalhem. Edvin dog 79 år gammal på luciadagen 1973. Av kyrkböckerna fick vi veta att Iris Hörnestig, som skänkt kostymen, var Edvins dotter. Kyrkböckerna bekräftade också att Edvin var en person ur de arbetande klasserna med små ekonomiska medel.

En skötsam och arbetande man

Edvin var noga med sin klädsel, men kanske inte så klädintresserad. Många män med små inkomster klädde sig moderiktigt även om det innebar att de lade sina sista slantar på en ny kostym. Det behöver inte tolkas som ett uttryck för slöseri. Det handlade istället ofta om att ett välklätt yttre ingav känslor av värdighet och respektabilitet. Men kanske tänkte Edvin lite mer praktiskt på saken?

Materialet är så pass snarlikt i kavaj, väst och byxa att det är högst troligt att syftet var att det ska ge intryck av att vara en kostym i tre lika delar. Det är ett fint hantverk i kostymen. Slitaget, lagningarna och ändringssömnaden signalerar att det är fråga om en skötsam och sparsam man. Att lappa och laga var norm inom alla samhällsklasser långt in på 1900-talet. Kläder och textil var något man investerade i eftersom det var kostsamt att framställa i Sverige. 

Så länge svensk textil- och konfektionsindustri (så kallad TEKO-industri) fick statliga stöd klarade den sig bra. När TEKO-marknaden avreglerades översvämmades den av importerade lågpriskläder. Det var först då som människor började köpa nytt istället för att laga och sy om.

Paul Larssons kostym

Paul Larsson, "Byxlasse", var skräddare och föreståndare för byxverkstaden hos konfektionsfirman Widengrens. Kan kläderna avslöja något om vad han egentligen tyckte om konfektionssytt?

Vad fick vi veta om Paul?

Undersökningen gör det möjligt att datera Paul Larssons kostym till cirka 1930-40-talet. Kostymen är ett utmärkt exempel på riktigt fint hantverk. Den är skräddarsydd, om det vittnar bland annat den extra vadderingen över ryggen. Det är intressant med tanke på att Paul står som föreståndare vid en konfektionsfabrik.

Kostymens mått visar att Paul var en lång och kraftig man. Som skräddare satte han förmodligen stort värde på god passform. Konfektionssytt i färdiga storlekar passade förmodligen inte hans kropp, kanske var det därför som han föredrog att klä sig i skräddarsydd kostym. Kostymen är i gott skick trots att den är väl använd. Han har tagit hand om kläderna, borstat och vädrat dem och tagit bort eventuella fläckar. Paul var en man som var noga med sin klädsel.

Vad står i databasen och kyrkböckerna?

Uppgifterna i databasen om Paul är inte fullt så knapphändiga som när det gällde Edvin Andersson. Förutom hans namn framgår det att han var föreståndare för byxverkstaden vid Widengrens konfektionsfabrik i Vingåker. Det är högst sannolikt att smeknamnet Byxlasse kommer därifrån. Det framgår också att det var hans son Sven Landler som skänkte kläderna till museet.

En vidare sökning i kyrkböckerna berättar att Paul föddes i Stockholm juni 1883. 25 år gammal gifte han sig med den två år äldre Nanna som redan var gravid i fjärde månaden. Vigseln var borgerlig, vilket antagligen berodde på att Paul varken var döpt eller konfirmerad. I januari 1909 fick de sonen Sven och 1920 kom familjen till Vingåker där Paul blev skrädderiföreståndare på Widengrens byxverkstad under cirka 10 år.

På 1930-talet stod han fortfarande som skräddare i kyrkboken, men inte längre föreståndare. Istället hade han börjat arbeta som kyrkvärd, en "icke döpt" sådan. Paul och Nanna bodde kvar i Vingåker resten av sina liv. Paul blev änkling i november 1960. Bara ett drygt halvår senare dog han själv.

Sven Hellmans kostym

Nyligen skänktes en svart tredelad kostym till museet. Den har tillhört Sven Hellman och är från samma tidsperiod som Edvins och Pauls kostymer. Hur skiljer sig den här kostymen från Edvins och Pauls?

Sven Hellmans kostym skänktes av hans svärdotter Lottie Hellman. Tack vare hennes berättelse och fotografier fick vi veta att Sven föddes i Umeå 1899 och att han som ung flyttade till Karlstad. Där träffade han sin blivande fru Ingrid. De fick sex barn varav fyra nådde vuxen ålder. Sven var egenföretagare och drev grossistfirma och öppnade senare en guldsmedsbutik. Han dog 1979.

Vad kan kläder berätta?

Berättelsen om Sven skapar ett viktigt sammanhang till kostymen som han bar. I museets föremålsmagasin finns många plagg där information om den som använde eller tillverkade dessa plagg saknas helt. Då är man hänvisad till den information som finns i det materiella.

Resultatet av den här undersökningen visar att relativt anonyma plagg kan ge riklig information om man studerar dem noggrant. För det första kan man konstatera att kostymer kan se väldigt olika ut trots att de kommer från samma tidsperiod. Datering är ingen exakt vetenskap, och när det gäller Edvins kostym var det särskilt svårt eftersom den bestod av plaggdelar som inte ursprungligen hörde ihop. Den samlade bedömningen efter att ha studerat tillskärning och sömnadsteknik är ändå att kostymerna i studien är från samma tidsperiod.

Tre män med olika kunskaper och prioriteringar

Kostymernas olikheter hänger samman med männen som bar dem, deras prioriteringar, kunskap, personlighet och smak. Konsumtionen av konfektionssydda plagg kom att ställa högre krav på konsumenten. När inte skräddaren fanns till hands och kunde ge vägledning måste kunden själv ha större kunskap om kvalitet och passform.

Skräddaren Paul visste hur en kostym skulle sitta och han kände säkert till konfektionens begränsningar att passa olika kroppsformer. Det är möjligt att det var därför han valde skräddarsytt för att på så sätt säkerställa en god passform till sin kropp. För en skräddare var den egna klädseln också ett sätt att signalera yrkesskicklighet.

Bonden Edvins kostym vittnade om andra prioriteringar och kanske om andra kunskaper. För honom fick det duga med en kostym där delarna inte passade ihop så bra. Väst och kavaj var skräddarsydda, men det är möjligt att byxorna var konfektion eftersom sömsmånerna hade overlocksömmar. De omsorgsfulla lagningarna och ändringssömnaden visar emellertid att Edvin var skötsam och månade om sitt yttre.

Vid nacken på Edvins väst syns ett lagat hål.

Fodret på västen består av två snarlika randiga tyger.

I kontrast till både Edvins och Pauls kostymer står Svens konfektionssydda kostym. Den är påtagligt mer moderiktig med sina breda och spetsiga slag på kavajen och de vida byxorna med slag nedtill.

Konfektionen kom ofta att ligga i framkant när det gällde modetrender. I skrädderierna framställdes kostymer enligt gamla traditioner, där kunden kom på flera provningar eftersom plaggen tillverkades efter personliga mått. Skrädderierna var ateljéer med verkstäder och utrymme för att ta emot kunder. När kläder började konfektionstillverkas delades tillverkning och handel upp. 

Konfektionen var förknippad med modernitet eftersom både tillverkning och handel skedde enligt moderna metoder. I Sverige fanns konfektionssydda kostymer att köpa redan vid sekelskiftet 1900, men det var först på 1930- och 40-talen som tillverkningen tog fart på allvar. Widengrens i Vingåker öppnade till exempel sin ultramoderna fabrik 1938. Här skedde sömnaden vid löpande band och fabriken hade kapacitet att tillverka 200 kostymer om dagen.

Konfektionssydda varor exponeras i ett skyltfönster. Här syns Norrmans Korsetter i Eskilstuna. Foto: Studio Aarni, Arkiv Sörmland.

I Teodor och Martin Florins skrädderi tillverkas kläderna efter beställning och utifrån personliga mått.

På Widengrens konfektionsfabrik i Vingåker tillverkades 200 kostymer om dagen enligt löpande band-principen. Slutet av 1930-talet.

Fler herrkläder i magasinet

Herrkläderna i Sörmlands museums samlingar är resultatet av vad man har ansett vara viktigt att samla in. Det följer ett generellt mönster som präglat svenska museer från 1800-talet och framåt. Länge sorterades plaggen huvudsakligen i två kategorier som var varandras motsatser, antingen som folkdräkt eller som modedräkt. 

Man kan säga att folkdräkterna representerade tradition och landsbygd och särskilt intressant var det ålderdomliga och extraordinära. Modedräkterna representerade istället förändring och stadsmiljö och kläderna kom oftast från ekonomiskt välbeställda personer. Vardagliga modekläder som burits av människor ur andra samhällsklasser, de folkliga modedräkterna, föll till en början mellan stolarna.

Folkdräkter har länge fått representera landsbygd och tradition i museisamlingar. Här syns folkdräkter från Österåker.

Modedräkterna stod för förändring och stadsmiljö, oftast från välbärgade personer.

Slitna och lagade raggsockor skänks sällan till museer.

Idag samlas även vardagliga och masstillverkade kläder in. Svart täckväst som tillhört en 14-årig kille från Eskilstuna, insamlad 2015.

Först mot slutet av 1900-talet började Sörmlands museum mer aktivt samla in vardagliga och masstillverkade kläder. Dessa plagg är inte så lätta att få tag i eftersom de sällan sparas i samma utsträckning som så kallade "finkläder". Dels för att de har använts tills de blev så slitna att de bara dög till mattrasor eller tätningsmaterial, dels för att de inte ansågs värda att bevara på ett museum som man tänkte sig sparade på lite mer märkvärdiga föremål. Det senare var nog en ståndpunkt som länge delades av både allmänhet och museernas personal.

Intresset för ålderdomliga, traditionsrika folkdräkter förde det goda med sig att man hyste lika stort intresse för manskläder som kvinnokläder. När det gäller modekläder har intresset generellt sett däremot varit lågt för manligt mode, vilket avspeglas i de flesta dräktsamlingar, här är Sörmlands museum inget undantag. Vad beror det på? Det finns flera förklaringar, men en viktig är att man inte har betraktat mäns kläder som mode.

Brist på manliga kläder

Föreställningen om en feminisering av modet från slutet av 1700-talet ligger sannolikt bakom det låga intresset att samla på mäns kläder. I jämförelse med kvinnors kläder har mäns kläder verkat tråkiga och oföränderliga. Mode har kopplats till förändring och det var något man bara såg i den kvinnliga dräkten. Mode ansågs därför vara ett specifikt kvinnligt intresseområde. Den här uppfattningen hänger samman med mer generella föreställningar om kön, som till exempel att män och kvinnor har olika läggning, egenskaper och uppgifter. Just därför är det särskilt viktigt att ta sig bortom dessa föreställningar och undersöka hur män har förhållit sig till kläder i praktiken. Gör man det ser man tydligt att män i alla tider har varit intresserade av kläder och utseende. Gör man det inte utvecklar man ingen kunskap om det manliga modets utveckling och ser inte heller dess variationer och betydelsebärande förändringar. Bristen på manlig representation i museers dräktsamlingar riskerar att bekräfta och återskapa föreställningen att män och mode inte hör ihop.

Så här ser det ut i Sörmlands museums föremålsmagasin:

• Det finns över 70 000 föremål.
• Cirka 12 000 av dessa är textila.
• Det finns betydligt fler kvinnokläder än manskläder: cirka 90% kvinnokläder mot 10% manskläder
• Cirka 600 inventarienummer utgör mäns kläder och accessoarer.
• I textilsamlingen finns förutom mans- och kvinnokläder även hemtextil, barnkläder och enstaka ungdomskläder.

Kostymer i föremålsmagasinet:

• Det finns 28 kostymer enligt den definition som presenterats tidigare.
• 26 av dessa kan dateras från 1920-tal till 1970-tal, kostymer från 1950-talet saknas dock.
• Den 27:e kostymen är från 1910-talet.
• 8 av kostymerna är fabriksnya.
• Resterande 20 kostymer har burits av 13 olika män.
• Männen är huvudsakligen medelklasspersoner (ingenjörer, läkare, handlare, museiintendenter, militärer). Därutöver finns tre bönder, en hantverkare och en adlig konstnär.
• Endast ett fåtal av kostymerna, 6 st, har en nedtecknad berättelse eller ett fotografi på personen som har använt kostymen. Det betyder att merparten av kostymerna i museets samlingar är ganska anonyma.

Fler samlingar med herrkläder

Widengrens/Ljungströms

Strax innan millennieskiftet stod konfektionsfirman Ljungströms inför nedläggning av sin produktion av herrkläder i Vingåker. Då var det bara en liten del av firmans kläder som fortfarande tillverkades i fabriken, eftersom större delen av produktionen hade flyttat utomlands. Ett konfektionsmuseum byggdes upp i den gamla fabrikslokalen som efter nedläggningen omvandlades till en klädoutlet. I utställningen En klädsam historia visades flera kläder som hade tillverkats i fabriken. Dessa kläder hade museet samlat in redan på 1980-talet. Det rörde sig om både fabriksnya kostymer från Widengrens/Ljungströms och kläder som använts av en person som arbetat i klädtillverkningen.

Gården Kinger

År 1990 fick museet in ett stort antal föremål från en bondgård i Sörmland. Många föremål kom till användning på museigården Långmaren som då drevs som ett levande jordbruk. Samlingen innehåller också ett förhållandevis stort antal herrkläder. Det rör sig bland annat om kostymer och bonjourer som har tillhört två män, Hilmer Thörnblom och Oscar Larsson, som levde på gården. Kläderna har använts under 1900-talets första hälft. Tyvärr finns mycket lite dokumentation kring kläderna och männen som bar dem, endast ett foto på Hilmer.  Fokus låg i stället på gården med dess byggnader och inredning som finns rikligt fotodokumenterad.

Se mer från gården Kinger i museets databas

Familjen Thörnblom - Hilmer och Elin med döttrarna Aina och Vahlborg.

Gården Kinger.

Börjes Herr- och gossekipering i Nyköping

År 1994 startade museet ett projekt som skulle komma att resultera i den enskilt största samlingen av herrkläder. Börje Ohlsson stod inför att stänga sin butik Börjes Herr- och gossekipering efter många års verksamhet i Nyköping. Dokumentationsarbetet och insamlingen av föremål från Börjes omfattar flera hundra inventarienummer. Av dessa är 124 herrkläder och accessoarer. Det rör sig om allt från kostymer till underkläder, slipsar och hattar. Övriga föremål kommer från butiken såsom exempelvis etiketter, galgar, påsar, skyltar och reklam. Kläderna är fabriksnya och aldrig använda. Samlingen berättar framförallt om butiksinnehavaren och hans verksamhet. Här finns till exempel berättelser om hur det har varit att möta och vägleda manliga klädkunder.

Samlingen "Börjes Herr- och gossekipering" i museets databas

Iris och Börje Ohlsson i sin affär på Östra Kyrkogatan 26.

Taffsnäs och Biby

På 2010-talet samlade museet in föremål från gårdarna Taffsnäs och Biby. Från Taffsnäs, som var en bondgård, finns ett antal mönstrade och flerfärgade västar som använts av männen på gården. En del är så gamla som 1850-tal och kan sägas representera ett folkligt mode. Kläderna från godset Biby spänner över tre sekel. 2014 köpte museet in ett stort antal klädesplagg som såldes på auktion efter att ha sparats av släkten von Celsing i flera hundra år. De äldsta plaggen bars av bröderna Gustaf och Ulric von Celsing redan på 1740-talet, och utgör därmed museets äldsta daterade herrkläder.

Samlingen "Familjen von Celsing på Biby gård" i museets databas
Samlingen "Fyra generationer på Taffsnäs gård" i museets databas

Väst av grönt kläde med broderade stiliserade fyrklöver i silke och väst i mörk vinrött sidendamast med grågrönt blommönster. Båda kommer från bondgården Taffsnäs.

Rock, så kallad juste au corps, av röd sidenrips och blått sidenfoder. Rocken har sannolikt burits av någon av bröderna Gustaf eller Ulric von Celsing på Biby gård. Från 1700-talets mitt.

Referenser och lästips

• Ambjörnsson, Ronny 2017 (1988). Den skötsamme arbetaren. Idéer och ideal i ett norrländskt sågverkssamhälle 1880-1930. Stockholm.
• Andersson, Harald 1996. Synat i sömmarna. Om konfektionsindustrin i Vingåkerstrakten. Nyköping.
• Breward, Christopher 1999. The hidden consumer. Masculinities, fashion and citylife 1860-1914. Manchester/New York.
• Breward, Christopher 2016. The suit. Form, function and style. London.
• Edwards, Tim 1997. Men in the mirror. Men´s fashion, masculinity and consumer society. London.
• Fleming, E McClung 1973. "Artifact study. A proposed model" i Winterthur Portfolio (9).
• Forssberg, Anna Maria och Sennefelt, Karin (red.) 2014. Fråga föremålen. Handbok till historiska studier av materiell kultur. Lund.
• Gråbacke, Carina 2015. Kläder, shopping och flärd. Modebranschen i Stockholm 1945-2010. Stockholm.
• Hasvén, Gunn 1992. Den grå kostymen. Bilder av herrmodet genom 200 år. Malmö.
• Hedtjärn Wester, Anna 2010. Män i kostym. Prinsar, konstnärer och tegelbärare vid sekelskiftet 1900. Stockholm.
• Hedtjärn Wester, Anna och Petersson McIntyre, Magdalena 2016. "The paradox of sustainable fashion. Handling change with consumption diaries.", Global Fashion Conference Stockholm.
• Holmberg, Lars 2008. Teorier om mode. Stil som historiskt och teoretiskt objekt. Stockholm.
• Hollander, Anne 1995. Sex and suits. The evolution of modern dress. New York.
• Kawamura, Yuniya 2005. Fashion-ology. An introduction to fashion studies. Oxford/New York.
• Kuchta, David 2002. The three piece suit and modern masculinity. England 1550-1850. Berkeley/Los Angeles/London.
• Liby, Håkan 2010. "Svensk folkdräkt och folklig modedräkt." i Modemedvetna museer. Red. Christina Westergren och Berit Eldvik. Stockholm.
• Mida, Ingrid och Kim, Alexandra 2015. The dress detective. A practical guide to object-based research in fashion. London/New Delhi/New York/Sydney.
• Mort, Frank 1996. Cultures of consumption. Masculinities, and social space in late twentieth-century Britain. London.
• Petrov, Julia 2014. "Gender considerations in fashion history exhibitions." in Fashion and museums. Theory and practice. Ed. Marie Riegels Melchior and Birgitta Svensson. London/New Delhi/New York/Sydney.
• Prown, Jules 1982. "Mind in matter. An introduction to material culture theory and method." in Winterthur Portfolio (17).
• Shannon, Brent 2006. The cut of his coat. Men, dress, and consumer culture in Britain 1860-1914. Athens, Ohio.
• Simmel, Georg 1957 (1904). "Fashion" in The American journal of sociology. (62) 6.
• Skjold, Else 2016. "Biographical wardrobes. A temporal view on dress practice." in Fashion Practice. The journal of Design, Creative Process & the Fashion Industry. (8) 1: 135-148.
• Skjold, Else 2014. The daily selection. Kolding School of Design/Copenhagen Business School.
• Stadin, Kekke 2010. Maktens män bär rött. Historiska studier av manlighet, manligt framträdande och kläder. Stockholm.
• Steele, Valerie 1998. "A museum of fashion is more than a clothes-bag." in Fashion Theory (2) 4:327-336.
• Ugolini, Laura 2007. Men and menswear. Sartorial consumption in Britain 1880-1939. Aldershot, England.
• Veblen, Thorstein 2010 (1899). The theory of the leisure class. Gloucester.
• www.vingakerskonfektionsmuseum.se
• Zakim, Micheal 2003. Ready-made democracy. A history of men´s dress in the American republic, 1760-1860. Chicago/London.