Man beräknar att det finns 25–30 miljoner kurder i världen. Trots det har kurderna aldrig haft ett eget land. Kurdernas kamp för en egen stat har blivit allt starkare under 1900-talet. Men interna konflikter och värdländernas förtryck har försvårat kurdernas frihetssträvanden.
Kurdistan, där de flesta av världens kurder bor, är ett statsövergripande område som går över sydöstra Turkiet, norra Irak, nordvästra Iran och nordöstra Syrien. Kurdistan är ingen stat, inte erkänd och har inga landgränser, förutom i norra Irak, ovanför 36:e breddgraden, där kurderna har fått en frizon med ett visst självstyre. Men kurderna som folk kan däremot kallas en nation med ett gemensamt språk, kultur och historia.
I slutet på kriget mellan Irak och Iran 1980–1988, intogs den 15 mars den kurdiska staden Halabja av iranska styrkor. Dagen efter, som straff för "bristande motståndsvilja", svarade Iraks diktator Saddam Hussein med att bomba staden med kemiska vapen, bland annat nervgas som dödar inom en kvart. Man beräknar att mellan 5 000–6 000 kurder dog, många kvinnor, barn och åldringar, och lika många skadades.
Halabja har kommit att kallas "Kurdistans Hiroshima". Efter Kuwaitkriget 1990–1991, förklarade sig kurderna i norra Irak självständiga. Sadam Hussein ville inte ha någon självständig kurdisk stat inom landet och anföll åter igen kurderna med stor hänsynslöshet och tvingade flera miljoner på flykt, bland annat till Iran.
Efter Saddam Husseins fall 2003 blev situationen något bättre för kurderna i norr. I Iraks nya grundlag från 2005 garanteras kurderna regionalt självstyre, även om det är oklart och fortfarande diskuteras vad det innebär i praktiken. Iraks president sedan 2005 är den kurdiske politikern Jalal Talabani. Han är det första kurdiska statsöverhuvudet i ett arabiskt land.
År 2011 bodde omkring 12 000 kurdiska flyktingar från Iran i flyktinglägret Al Tash i Irak. De flesta av dem har bott i lägret i 20 år. Under det sista decenniet har FN:s flyktingorgan UNHCR hjälpt mer än 6 700 flyktingar i Irak (bland annat kurder från Al Tash) att som kvotflyktingar få "vidarebosättning" i tredje land.
Mellan åren 2006 och 2008 bedrev Sörmlands museum en insamling av migrationsminnen genom ett upprop som vi döpte till "Med flytten som erfarenhet". Tanken var att samla in minnen från all slags invandring. Men insamlingen resulterade i en överväldigande övervikt av människor som lämnat sina hemländer på grund av tvång. Av 52 berättelser var 40 från människor som kommit hit som flyktingar eller av flyktingliknande skäl. Dessa berättelser resulterade i boken Berättelser om flykt som handlar om människor som tvingats lämna hem, familj och vänner. Och som på olika sätt försökt skapa ett nytt liv någon annanstans.
Aref Azizi och Ahmad Khosrawi från Kurdistan intervjuades tillsammans i Arefs hem i Strängnäs. Intervjun görs på engelska och består i huvudsak av Ahmads tolkning av Arefs berättelse. Sedan är deras historia översatt till svenska. Idag arbetar Aref som frisör och Ahmad har flyttat vidare till Irland.
Ahmad tolkar Aref:
År 1979 startade revolutionen i Iran. Folket vann och kurderna var en av de nationer som störtade Irans ledare hahens regim. Efter revolutionen var kurderna lyckliga för de trodde att den nya regimen skulle låta dem få sina rättigheter, och att de skulle få leva sina liv som de ville. Men ayatollah Khomeini och hans regering beordrade i stället heligt krig mot det kurdiska folket. Det blev ett massmord på kurderna i stället. En del av oss flydde mitt i natten till vårt grannland Irak. Iraks regering tog dit militär och soldater och tvingade oss att flytta till västra Irak. Till en plats som kallades Al Tash. Al Tash låg i ett torrt område utan vatten, tio kilometer utanför staden Ramadi. Flyktinglägret var inhägnat och fram till omkring 1990 fanns det inga möjligheter att komma ut ur lägret. Vi hade brist på allt: skola, vatten, elektricitet och det fanns inte heller något sjukhus för människorna i lägret.
Arefs fru, till vänster i bilden, och några andra kvinnor undervisar barnen.
Bilden är tagen under en hungerstrejt i lägret i "Ingenmansland".
Vi levde inte som människor när vi bodde i Al Tash. 1984 eller 1985 kom Röda Korset till lägret och människorna blev mycket glada för de hoppades att Röda Korset skulle hjälpa dem. Samma år kom också KDPI (Kurdiska demokratiska partiet i Iran) till lägret för att hjälpa det kurdiska folket. KDPI talade om hur folk skulle hjälpa sig själva och hur de kunde utbilda sina barn inför framtiden. De var till mycket nytta för folket i lägret. I början bodde människorna inte i hus utan i tält. Många familjer bestod av tolv personer eller mer och de bodde alla i tält. Men partiet lärde dem att bygga hus av lera. Folket i lägret ville också att barnen skulle få gå i skolan. En grupp startade en skola utan hjälp från några organisationer eller från Iraks regering. De ville inte att deras barn skulle vara outbildade. De ville lära sina barn olika språk, som persiska, kurdiska och engelska.
Ända fram till kriget mellan Iran och Kuwait 1991, levde folket i lägret på det här viset. Omkring 1988 kunde en del vända tillbaka till Iran med hjälp från Röda Korset. Det var människor som inte var partimedlemmar eller politiskt aktiva. När UNHCR kom till lägret var det något nytt för människorna. De politiskt aktiva hoppades att organisationen kunde göra något för dem, rädda dem från den dåliga situationen i lägret, från bristen på allt. Men tyvärr blev det inte så stora förändringar i lägret som människorna hade hoppats på.
Under lång tid kom inga journalister, varken från TV eller tidningar, till lägret för att skriva om den svåra situationen. Den ekonomiska blockaden mot Irak gjorde det väldigt svårt för människorna i landet och även för det kurdiska folket i Al Tash. Allt var dyrt i lägret, och människorna tvingades att ge sig ut och tjäna pengar för att överleva.
Röda korset delar ut mat till flyktingarna. I förgrunden står Ahmad och Aref.
Hela lägret var inhägnat med taggtråd. Det fanns bara en ingång som vaktades av Iraks myndigheter. Eftersom folk var tvungna att ta sig ut ur lägret för sin överlevnad, tvingades de att göra hål i taggtråden för att komma ut. En del gick till de närliggande arab-byarna och sålde olika saker, några arbetade på restauranger och en del jobbade med olika grovarbeten. Det hände också att de råkade ut för gamla landminor från kriget som exploderade. De miste en hand, ett öga eller en fot. Många av dem som gav sig iväg från lägret kom aldrig tillbaka. De dog på okända sätt. Vi vet inte vad som hände. Deras familjer väntade på dem men de kom aldrig tillbaka. De blev kanske dödade av den irakiska regimen, kanske mördade av araberna. Man vet inte. De som tog sig ut från lägret hade inte heller några identitetshandlingar och de kan ha blivit tagna av polisen och hamnat i fängelse.
Mellan åren 1991–1998 kunde en del människor, utan hjälp från organisationer eller länder, ta sig tillbaka till Iran. En del av dem som återvände fängslades av den iranska regimen, en del blev avrättade. Det hände några av mina släktingar. Fadern till en av mina släktingar som nu bor i Sverige, blev gripen och dömd till 15 års fängelse när han återvände till Iran. Jag gifte mig inte förrän 1994. Innan dess kunde jag inte bestämma över mig själv, eftersom jag levde med min familj. Efter mitt giftermål fick jag möjlighet att försöka ta mig ifrån lägret. Men jag fick vänta från 1994 till 2003 på att UNHCR skulle ta sig an mitt fall. Jag var medlem av iranska Kurdistans demokratiska parti.
När kriget mellan Irak och USA började i mars 2003, lyssnade vi hela tiden på radio och såg på TV, och vi hörde att man hade öppnat tre nya flyktingläger: ett i Iran, ett i Syrien och ett i Jordanien. Vi ville inte komma till Iran eller Syrien, så vi valde Jordanien. Den 14 april 2003 började folk fly från Al Tash till flyktinglägret i Jordanien. Det var ingen lätt flykt eftersom det var krig och Ramadi som var den närmaste staden kontrollerades av USA:s truppstyrkor. Vi tvingades fly från Al Tash till Jordanien med risk för våra liv. Men vi var rädda att missa tillfället. Det var inte säkert i Irak och vi ville inte till Iran. Jag var en av de första som flydde från lägret. Jag och många andra människor i Al Tash lämnade lägret för att ta oss till det jordanska flyktinglägret som låg ca 60 km innanför gränsen mellan Irak och Jordanien. Men Jordaniens regering tillät inte det kurdiska folket att komma in i sitt land. Vi fick stanna i Ingenmansland mellan Iraks och Jordaniens gräns. Där bodde vi i ett stort tältläger. Livet i lägret var svårt, mycket svårt. Både sommar som vinter bodde vi i tält, och de skyddade varken mot kylan på vintern eller värmen på sommaren. Barnen fick inte gå i skolan under de tre år vi levde där. Det fanns inte tillräckligt med vatten. Varje person hade 20 liter vatten per dag, och vi visste inte vad vi skulle göra med de 20 litrarna. Kunde vi göra te? Kunde vi ta ett bad? Kunde vi tvätta våra kläder? Vad skulle vi välja? Vi hade även brist på andra saker. Vårt liv var mycket svårt. Hela tiden var vi rädda att iranierna skulle komma in i lägret och döda oss eller ta oss som gisslan, eftersom där fanns medlemmar och anhängare av det Kurdiska demokratiska partiet.
Ahmad:
Det var ingen bra plats för oss eftersom vi levde mellan två gränser. Vi var nära Iraks gräns och hörde bombexplosionerna i kriget mellan Irak och USA. Det var inte säkert. Vi önskade att UNHCR skulle hjälpa oss att lämna lägret. Men både UNHCR och de jordanska myndigheterna talade om för oss att i så fall var vi tvungna att antingen åka tillbaka till Al Tash eller återvända till Iran. Det vägrade vi. Vi talade om för personalen från UNHCR att vi inte kunde åka tillbaka till Iran eftersom vi var politiska flyktingar; medlemmar och sympatisörer till KDPI. Om vi hade velat återvända till Irak hade vi inte kommit till Jordanien. Inte heller ville vi återvända till Iran eftersom de inte hade en demokratisk regim. Där finns varken religions- eller pressfrihet, du är inte fri att skriva och säga vad du vill. Det finns inte någon frihet i Iran för minoriteter och det kurdiska folket är ett av detta lands minoritetsfolk. Det fanns ingen säkerhet i Al Tash. Vårt folk dödades av araber eller av bombexplosioner. Det var inget liv. Man kunde inte leva i Al Tash och man kunde inte leva i Iran. Den 26 april 2003 anordnades en protestaktion i lägret i Ingenmansland. Omkring 20 000 personer demonstrerade mot UNHCR och den jordanska regeringen. Vi ville att UNHCR och andra humanitära organisationer skulle hjälpa oss. Vi ville att Jordaniens kung och det jordanska folket skulle släppa in oss i sitt land.
En paus i arbetet med att göra ordning tälten flyktingarna bodde i.
I augusti 2003 kom UNHCR till lägret och informerade oss om att vi måste återvända till Al Tash: "Ni är flyktingar och vi kan inte släppa in er i Jordanien, men vi kommer ändå att arbeta för er", sa de. De tog kort på oss och sen intervjuade de alla människor i lägret. Sen skickades våra ansökningar om asyl till olika länder. År 2004 fick 384 personer i lägret asyl i Sverige. Lite senare kom UNHCR tillbaka och sa åter igen att vi var tvungna att återvända till Al Tash eller åka till Iran och då blev det protester igen. Så fortsatte det ända fram till hösten 2006, då alla hade räddats av UNHCR. Till slut fick vi komma till Sverige. Min vän Aref kom hit den 9 december 2004 och jag kom den 18 september 2006. Nu har jag bott två månader i Sverige och jag ser att livet här är mycket annorlunda jämfört med att leva i Iran eller i Al Tash. Där kände vi oss inte som människor. Vi kände oss som om vi var i ett fängelse utan mänskliga rättigheter, utan politiska rättigheter. Men här känner vi att vi kan leva som människor. Vi har våra rättigheter. Vi kan säga vad vi vill, det kunde vi inte där.
Jag firade aldrig min födelsedag när jag bodde i flyktinglägren. När jag hade varit i åtta dagar i Sverige fyllde jag år och då firade jag för första gången på länge. Nu har jag varit här i två år och firat två gånger. Jag säger till mina vänner att de kan räkna min ålder efter dessa två år, så jag är två år gammal nu.
Aref
Ahmad tolkar Aref:
Jag firade aldrig min födelsedag när jag bodde i flyktinglägren. När jag hade varit i åtta dagar i Sverige fyllde jag år och då firade jag för första gången på länge. Nu har jag varit här i två år och firat två gånger. Jag säger till mina vänner att de kan räkna min ålder efter dessa två år, så jag är två år gammal nu. Min kusin bor här i Strängnäs och jag bodde hos dem de första tolv dagarna i Sverige. UNHCR körde oss med buss från lägret till flygplatsen i Amman. Därifrån flög vi direkt till Stockholm, och nu lever jag här i Sverige utan några problem. Jag är så glad. Jag trivs väldigt bra i den här staden och med mitt liv. Vi går i skolan och så gör även våra barn. Det är skillnad mellan det svenska folket och oss. Vi som kommer från Mellanöstern, vi besöker varandra, men det gör inte svenskarna. De vill leva ensamma, som mina grannar till exempel. Jag har bott här i två år och de har också bott här hela tiden. Trots det säger de bara: "Hej och Hej då", när vi möts. I vårt land är det väldigt annorlunda om du ser någon kan du säga "Hej, Hej" och du kan fråga honom om allting. Jag har ett eget land: Kurdistan. Men tyvärr är det inte ett fritt land och Sverige är nu mitt andra hemland. Dagen efter att jag anlänt till Sverige hade jag ett möte med personal från kommunen. De gav oss lite förnödenheter och berättade för oss om livet i det här landet och om hur Sverige fungerar. Till exempel att här i Sverige stör man inte varandra. De sa också att om vi behövde något skulle man inte vara rädd att ta kontakt med dempå kommunen.
Ahmad:
När jag kom hit hade jag ett möte med min handläggare som talade kurdiska, och han förklarade allt om livet i Sverige. Sen hade vi ett möte till och då frågade de: "Vad vill du göra i Sverige? Vill du arbeta eller vill du studera?" Så jag började skolan efter att bara varit en vecka i Sverige. Det var tufft för mig. När jag kom till skolan den första dagen frågade min lärare på svenska: "Vad heter du och varifrån kommer du?" Jag förstod först ingenting. Men jag tycker ändå att mitt liv här är bättre än hela mitt liv i lägret i Al Tash. Under 23 år i Al Tash hade jag aldrig någon identitetshandling. Nu har jag både kontokort och legitimation och många andra saker. Nu känner jag att jag lever som en människa. Jag har rättigheter, rätt att läsa, rätt att studera och rätt till mycket annat.
Ahmad tolkar Aref:
Jag kan göra allt möjligt, snickra till exempel, men i Sverige måste man ha betyg och examen för allt. Om jag säger att jag är frisör måste jag ha ett examensbevis, säger jag att jag är lärare är det likadant. Vi har några intyg från de organisationer som vi arbetade åt i lägret. Men det hjälper inte i Sverige.
Ahmad:
Det kanske blir problem för oss att utföra det arbete vi kan här i Sverige. Jag skulle vilja vara frisör i framtiden.
Ahmad tolkar Aref:
Jag kan arbeta på bibliotek. Jag kan arbeta som byggnadsarbetare. Jag kan bygga gator och jag kan arbeta som reporter och som journalist också. De jobb som jag vet att jag kan, de får jag inte arbeta med i Sverige för att jag inte har någon examen. Jag har arbetat som frisör, men de har sagt till mig att jag måste läsa i tre år för att få göra det i Sverige. Uppgradera mig, upp till en doktorsgrad för att bli frisör.
Ahmad:
Där vi kommer ifrån, Al Tash och Jordanien, behövde vi inga examina. När vi kom till en plats och ville arbeta så frågade folk: "Vad kan du?" Men så är det inte här. Nu studerar vi det svenska språket och när vi har lärt oss det kanske vi kan få någonting att göra. När vi är lediga på helgerna stannar vi oftast inte här i Strängnäs. Vi har släktingar och vänner på olika ställen i Sverige. I morgon till exempel ska jag träffa några av mina vänner och åka båt med dem till Finland. Ibland stannar vi i Strängnäs på helgen men då kommer det folk hit i stället. I början är det tufft för nykomlingar. Jag kunde säga: "Hej", till någon och han svarade inte. Men nu är det inte längre så svårt för mig för jag lever i Sverige och jag känner till det svenska folkets traditioner och kultur.
En del svenskar undviker flyktingar. De tror att alla flyktingar är lika varandra. Men alla svenskar är inte lika och så är det också med flyktingar.
Aref
Ahmad tolkar Aref:
Det är skillnad mellan oss och svenskarna. Där vi kommer ifrån kan man prata med alla människor, men det vill inte svenskarna. Jag vill inte leva ensam. Jag vill ha människor runt omkring mig hela tiden. En del svenskar undviker flyktingar. De tror att alla flyktingar är lika varandra. Men alla svenskar är inte lika och så är det också med flyktingar.
Mannen på vägen är Ahmad, och fotot togs sista dagen i flyktinglägret i "Ingenmansland"